Rimjobb
Nä fan vad ni är snuskiga. Det handlar INTE om nåt sånt!
Låt oss backa ett par månader då jag och kollegan spånade om vad vi kunde hitta på till hålans årliga julmarknad. Tidigare har vi alltid bjudit på glögg och försökt kränga urgamla gallrade böcker. Jag pratar då inte om nåt läsvärt utan mer Berlinguider från 1984 med bra tips om var man ser muren bäst, deckare som känns mossigare än Christie och väl nerspydda bilderböcker som saknar hälften av sidorna.
I år ville vi göra nåt nytt och av nån underlig anledning så kläckte jag idén rimstuga. Lysande tyckte kollegan. Vi bestämde oss på stående fot och kontaktade den ansvariga för julmarknaden. Även hon tyckte det var en bra idé så allt var spikat. Nöjda med vår fantastiska nyskapnade plan la vi alla tankar på julmarknad bakom oss. Det var ju bara oktober och oceaner av tid återstod.
Nu spolar vi framåt litegrann. Julmarknaden närmar sig. Vi är supereffektiva och pratar med innehavaren av Caféet vid hålans lilla torg. Visst får vi sitta där och rimma. Han skulle dessutom hjälpa oss med en trådlös internetuppkoppling så vi kunde söka fiffiga rim på nätet. Så jävla high-tech och med latte dessutom. Kunde det bli bättre?
Veckan innan vågar jag för första gången ta upp den lilla klump av ångest som gnagit i mig sen jag kom med mitt spontana förslag.
"Öh. Är du bra på att rimma?"
"Va? Nej. Jag är kass" får jag till svar.
Kallsvett i hårbotten. Vad fan har vi gjort. Jag försöker lätta upp det hela med ett litet skämt.
"Jag kan en bra. Ära vare gud i höjden..."
"Denna har jag gjort i slöjden" fyller kollegan i. Hennes kunskaper i julklappsrim sträckte sig med andra ord lika långt som mina.
Räddningen ligger i gud. Eller nja, räddningen ligger i Casper. Casper är ungdomsledare i svenska kyrkan. En notorisk pratkvarn och allround glad kille. Vi haffade honom när han råkade gå förbi och tvingade honom att erkänna att han minsann är en klippa på rim. Kollegan petade honom i revbenen och såg stint på honom tills han producerat några som lät ok. Han utnämndes snabbt till medhjälpare.
Luciamorgon.
Det var faktiskt riktigt bra väder för en julmarknad. Minusgrader och snö på marken. Jag minns med fasa andra julmarknader jag deltagit i där vädret lika gärna kunde hört hemma i april som december (8+ och duggregn. Merry fucking christmas.)
Vi installerar oss på cafeét och allt känns rätt ok. Kollegan hade råkat bli inbladad i planeringen i det hela ,och efter en kortare sammanstötning med den lokala naturklubben, vars stånd blivit flyttat ett par meter från där det stått tidigare år, hade hon återtagit normal ansiktsfärg.
[Vi bryter narrativet här för en kort stund gör en förklarande interlud. För er som är födda och uppväxta i en stor stad kan det vara svårt att förstå hur viktiga och inflytelserika föreningar kan vara på en liten ort. Att det blev tjafs när kollegan bröt en vana för en förening är inte underligt. Stommen i nästan alla landsortsföreningar består av knarriga gubbar som alltid gjort samma sak varje år. Vi snackar nu hela schemat från frukost, trädympning, tarmrörelser, julmarknader till samlag. Allt har skett på samma sätt vid samma tidpunkt på samma plats. Nåde den som ändrar nåt. Vågar man sig på att göra det drabbas man av en vrede som mynnar ut i a. en utskällning. b. en insändare. Insändaren är ofta (inte alltid) signerad "vän av ordning". Utskällningen är mer subtil och passiv-aggresiv. Syndaren har helt enkelt gjort den drabbade "besviken" eller "ledsen".
När botten faller ur biblioteksbranschen så kommer jag erbjuda kurser i hur man överlever i mindre brukssamhällen. Håll koll på den här bloggen för tid och plats.]
Tillbaka till historien. Vi är installerade på ett trevligt cafe och har travar med rimböcker framför oss. Tyvärr fick vi betala för våra latte men det kunde vi leva med. Casper, vars fru håller i en work-shop i julpyssel i samma lokal, fladdrar förbi ibland och lovar dyrt och heligt att vara där när det behövs. Vi känner oss rätt lugna när arrangören dyker upp. Hon har nåt jagat i blicken och säger:
"Vilse, kan du hjälpa till med ljudet?"
Vilket ljud? Det visar sig att man tydligen ska ha en scen och mikrofoner till konfrencier och kör. Det var evigheter sen jag pysslade med ljudanläggningar men jag går i alla fall ut och ser ett koppel gubbar från den loka Lionsklubben stå med huvudet i nåt som liknar en stor låda.
Vid närmare inspektion så innehåller lådan både slutsteg och mixerbord och medans jag försöker bekanta mig med hur allt funkar får jag glada tillrop och råd från gubbar som inte pysslat med ljud sen de kopplade in sin Pioneerstereo 1976.
Efter lite meckande får jag fatt i pratmicken och får ljud i den. Nästa steg är körmickarna. Stativ har jag och jag riggar upp dem. Mikrofonerna tycks däremot ha flytt sin kos.
Dags att ta hjälp av gud igen. Eller nja, Casper.
Han springer och hämtar kyrkans körmickar så vi kan köra.
Efter att ha riggat det sunkigaste ljud jag någonsin ansvarat för så återvänder jag till vår rimstuga och min vid det här laget iskalla latte. We are open for buisness.
Tacksamt nog tycks julklappsrimmet dött ut som tradition. Vi får en handfull uppdrag under dagen och de svåra skickar vi på Casper när han råkar irra förbi. När jag summerar dagen inser jag att jag inte rimmat en strof utan mest planlöst slagit i rimlexikon.
Väl hemma omslöts jag av den frid som övergår allt förstånd och änglakören sjöng: tack till Kollegan, Casper och framförallt Blossa.
Låt oss backa ett par månader då jag och kollegan spånade om vad vi kunde hitta på till hålans årliga julmarknad. Tidigare har vi alltid bjudit på glögg och försökt kränga urgamla gallrade böcker. Jag pratar då inte om nåt läsvärt utan mer Berlinguider från 1984 med bra tips om var man ser muren bäst, deckare som känns mossigare än Christie och väl nerspydda bilderböcker som saknar hälften av sidorna.
I år ville vi göra nåt nytt och av nån underlig anledning så kläckte jag idén rimstuga. Lysande tyckte kollegan. Vi bestämde oss på stående fot och kontaktade den ansvariga för julmarknaden. Även hon tyckte det var en bra idé så allt var spikat. Nöjda med vår fantastiska nyskapnade plan la vi alla tankar på julmarknad bakom oss. Det var ju bara oktober och oceaner av tid återstod.
Nu spolar vi framåt litegrann. Julmarknaden närmar sig. Vi är supereffektiva och pratar med innehavaren av Caféet vid hålans lilla torg. Visst får vi sitta där och rimma. Han skulle dessutom hjälpa oss med en trådlös internetuppkoppling så vi kunde söka fiffiga rim på nätet. Så jävla high-tech och med latte dessutom. Kunde det bli bättre?
Veckan innan vågar jag för första gången ta upp den lilla klump av ångest som gnagit i mig sen jag kom med mitt spontana förslag.
"Öh. Är du bra på att rimma?"
"Va? Nej. Jag är kass" får jag till svar.
Kallsvett i hårbotten. Vad fan har vi gjort. Jag försöker lätta upp det hela med ett litet skämt.
"Jag kan en bra. Ära vare gud i höjden..."
"Denna har jag gjort i slöjden" fyller kollegan i. Hennes kunskaper i julklappsrim sträckte sig med andra ord lika långt som mina.
Räddningen ligger i gud. Eller nja, räddningen ligger i Casper. Casper är ungdomsledare i svenska kyrkan. En notorisk pratkvarn och allround glad kille. Vi haffade honom när han råkade gå förbi och tvingade honom att erkänna att han minsann är en klippa på rim. Kollegan petade honom i revbenen och såg stint på honom tills han producerat några som lät ok. Han utnämndes snabbt till medhjälpare.
Luciamorgon.
Det var faktiskt riktigt bra väder för en julmarknad. Minusgrader och snö på marken. Jag minns med fasa andra julmarknader jag deltagit i där vädret lika gärna kunde hört hemma i april som december (8+ och duggregn. Merry fucking christmas.)
Vi installerar oss på cafeét och allt känns rätt ok. Kollegan hade råkat bli inbladad i planeringen i det hela ,och efter en kortare sammanstötning med den lokala naturklubben, vars stånd blivit flyttat ett par meter från där det stått tidigare år, hade hon återtagit normal ansiktsfärg.
[Vi bryter narrativet här för en kort stund gör en förklarande interlud. För er som är födda och uppväxta i en stor stad kan det vara svårt att förstå hur viktiga och inflytelserika föreningar kan vara på en liten ort. Att det blev tjafs när kollegan bröt en vana för en förening är inte underligt. Stommen i nästan alla landsortsföreningar består av knarriga gubbar som alltid gjort samma sak varje år. Vi snackar nu hela schemat från frukost, trädympning, tarmrörelser, julmarknader till samlag. Allt har skett på samma sätt vid samma tidpunkt på samma plats. Nåde den som ändrar nåt. Vågar man sig på att göra det drabbas man av en vrede som mynnar ut i a. en utskällning. b. en insändare. Insändaren är ofta (inte alltid) signerad "vän av ordning". Utskällningen är mer subtil och passiv-aggresiv. Syndaren har helt enkelt gjort den drabbade "besviken" eller "ledsen".
När botten faller ur biblioteksbranschen så kommer jag erbjuda kurser i hur man överlever i mindre brukssamhällen. Håll koll på den här bloggen för tid och plats.]
Tillbaka till historien. Vi är installerade på ett trevligt cafe och har travar med rimböcker framför oss. Tyvärr fick vi betala för våra latte men det kunde vi leva med. Casper, vars fru håller i en work-shop i julpyssel i samma lokal, fladdrar förbi ibland och lovar dyrt och heligt att vara där när det behövs. Vi känner oss rätt lugna när arrangören dyker upp. Hon har nåt jagat i blicken och säger:
"Vilse, kan du hjälpa till med ljudet?"
Vilket ljud? Det visar sig att man tydligen ska ha en scen och mikrofoner till konfrencier och kör. Det var evigheter sen jag pysslade med ljudanläggningar men jag går i alla fall ut och ser ett koppel gubbar från den loka Lionsklubben stå med huvudet i nåt som liknar en stor låda.
Vid närmare inspektion så innehåller lådan både slutsteg och mixerbord och medans jag försöker bekanta mig med hur allt funkar får jag glada tillrop och råd från gubbar som inte pysslat med ljud sen de kopplade in sin Pioneerstereo 1976.
Efter lite meckande får jag fatt i pratmicken och får ljud i den. Nästa steg är körmickarna. Stativ har jag och jag riggar upp dem. Mikrofonerna tycks däremot ha flytt sin kos.
Dags att ta hjälp av gud igen. Eller nja, Casper.
Han springer och hämtar kyrkans körmickar så vi kan köra.
Efter att ha riggat det sunkigaste ljud jag någonsin ansvarat för så återvänder jag till vår rimstuga och min vid det här laget iskalla latte. We are open for buisness.
Tacksamt nog tycks julklappsrimmet dött ut som tradition. Vi får en handfull uppdrag under dagen och de svåra skickar vi på Casper när han råkar irra förbi. När jag summerar dagen inser jag att jag inte rimmat en strof utan mest planlöst slagit i rimlexikon.
Väl hemma omslöts jag av den frid som övergår allt förstånd och änglakören sjöng: tack till Kollegan, Casper och framförallt Blossa.
Har nån lite klorin?
Att jobba stängning på fredagar kan vara rätt skönt. Vi stänger lite tidigare och alla är på bra humör eftersom helgen är i antågande. Jag brukar smyga runt med en kaffekopp i högsta hugg och småprata med de få besökare som vet att vi har öppet. Just det faktum att vi har öppet på fredagar är något som fortfarande, efter tre år, tycks ha undgått en stor del av befolkningen i min lilla håla. Tidigare hade vi stängt för "inre arbete" på fredagar. "Inre arbete" innebär ofta att ligga i soffan och läsa ungdomsböcker och dricka kopiösa mängder kaffe. Den himmelska tillvaron bröts av en attack av extremt dåligt samvete efter att vi delade ut en enkät till våra besökare. Rätt många önskade fredagsöppet och efter ett snabbt granskande av samvetet bestämde vi oss för att följa deras uppmaning.
Jag antar att det finns en viss ironi i det faktum att samma besökare som önskade fredagsöppet NU kommer in och är förvånade över att vi har öppet. Det är svårt att inte låta sarkastisk när man svarar "ja, det har vi haft i tre år nu...".
Härom fredagen var det jag som skulle stänga. Klockan närmade sig tre och jag gick runt och sa till alla låntagare att nu var det minsann helg. Nere vid barnfackhyllan fann jag två ungar som gick ut nian i våras. Deras kärlek till sitt gamla skolbibliotek hade blivit så stark att den manifesterats i fysisk form. Det yttrade sig i den mest slaskiga typen av tonårshångel. Ni vet det typen som t.o.m lämnar ögonbrynen fuktiga. Om vi behövde deltagare i en nyinstiftad OS gren i hångel hade jag helt klart anmält de här två.
Eftersom även jag varit 16 (iofs jävligt länge sen) och fulhånglat på offentlig plats så försökte jag vara lite snäll. Jag harklade mig lite och sa att det var dags att gå nu och gick sen iväg till disken.
När alla lämnat lokalen så började jag släcka ner datorer och lampor. Precis innan jag skulle gå så såg jag att det lyste på vår offentliga toalett. Jag tänkte att nån glömt att släcka och miljömedveten som man är gick jag tillbaka för att ordna det.
Dörren var låst.
Jag knackade på och inget hände. Jag funderade på att hämta en skruvmejsel eftersom jag trodde att nån rolig unge låst dörren utifrån men som tur var knackade jag en gång till.
En flickröst svarade tunt "Vänta lite".
Jag ställde mig utanför och jag misstänker att jag stampade irriterat med foten. Det dröjer och precis när jag ska knacka igen öppnas dörren och ut kommer paret jag hittat tidigare. Båda smiter snabbt iväg utan att titta på mig.
Teenage lust. På min toa. WTF?
Antar att nästa steg är att ställa in en skål kondomer på toaletten. Dyker tjejen upp med magen i vädret ska jag banne mig kräva att få bli gudfar.
Jag antar att det finns en viss ironi i det faktum att samma besökare som önskade fredagsöppet NU kommer in och är förvånade över att vi har öppet. Det är svårt att inte låta sarkastisk när man svarar "ja, det har vi haft i tre år nu...".
Härom fredagen var det jag som skulle stänga. Klockan närmade sig tre och jag gick runt och sa till alla låntagare att nu var det minsann helg. Nere vid barnfackhyllan fann jag två ungar som gick ut nian i våras. Deras kärlek till sitt gamla skolbibliotek hade blivit så stark att den manifesterats i fysisk form. Det yttrade sig i den mest slaskiga typen av tonårshångel. Ni vet det typen som t.o.m lämnar ögonbrynen fuktiga. Om vi behövde deltagare i en nyinstiftad OS gren i hångel hade jag helt klart anmält de här två.
Eftersom även jag varit 16 (iofs jävligt länge sen) och fulhånglat på offentlig plats så försökte jag vara lite snäll. Jag harklade mig lite och sa att det var dags att gå nu och gick sen iväg till disken.
När alla lämnat lokalen så började jag släcka ner datorer och lampor. Precis innan jag skulle gå så såg jag att det lyste på vår offentliga toalett. Jag tänkte att nån glömt att släcka och miljömedveten som man är gick jag tillbaka för att ordna det.
Dörren var låst.
Jag knackade på och inget hände. Jag funderade på att hämta en skruvmejsel eftersom jag trodde att nån rolig unge låst dörren utifrån men som tur var knackade jag en gång till.
En flickröst svarade tunt "Vänta lite".
Jag ställde mig utanför och jag misstänker att jag stampade irriterat med foten. Det dröjer och precis när jag ska knacka igen öppnas dörren och ut kommer paret jag hittat tidigare. Båda smiter snabbt iväg utan att titta på mig.
Teenage lust. På min toa. WTF?
Antar att nästa steg är att ställa in en skål kondomer på toaletten. Dyker tjejen upp med magen i vädret ska jag banne mig kräva att få bli gudfar.
