Kronologiska kringelkrokar
Go garum utropade när jag såg att historiska media ska ge ut en roman som heter Centurion här i vår. Författaren är för mig den obekante Simon Scarrow. Eftersom jag älskar romaner som utspelar sig under antiken så placerade jag den genast i min bevakning på adlibris. Något fårvånad märkte jag då att denne Scarrow tydligen skrivit en rad romaner redan. En snabb koll på fantasticfiction.com gav svaret. Centurion är tydligen den sjätte boken i en serie.
Kanske är det bibliotekarien i mig som talar men jag kan inte låta bli att bli irriterad när förlag utan förklaring ger sig in i mitten av en serie. Det kan ju vara så att de tidigare delarna inte hållit tillräckligt hög klass för att översättas. Det är väl ett skäl jag kan acceptera men om man kollar på en del serier så kan man tydligt se att så inte är fallet. Vi tar Dennis Lehane som exempel. Så här ser den kronologiska ordningen på Kenzie/Gennero-sviten ut:
A drink before the war 1994 (sv. titel En drink före kriget 2005)
Darkness, take my hand 1996 (sv. titel Mörker, ta min hand 2006)
Sacred 1997 (sv. titel Ingenting är heligt 2007)
Gone, baby, gone 1998 (sv. titel Gone, baby, gone. 2004)
Prayers for rain 1999 (sv. titel Svart nåd. 2000)
De stackars läsare som bara läser på svenska har inte haft det lätt att hänga med i turerna när de följt AB:s utgivningsordning. Det är ju trevligt att man nu åtminstone kan läsa serien i korrekt ordning.
Ett förlag som är en riktig bov i de här sammanhangen är Minotaur. Tittar man på kronologi så är deras utgivning att betrakta som ett lotteri. Som en liten sportlovspresent så tänkte jag bjuda på en läsguide till Reginald Hills Dalziel och Pascoe svit. Kompletister uppmanas att skriva ut en kopia och ta med er till biblioteket om ni inte vill bli förvirrade.
A clubbable woman (1970)
An Advancement of Learning (1971)
Ruling Passion (1973) (I minnenas tecken 2006/För gammal vänskaps skull 1977)
An April Shroud (1975)
A Pinch of Snuff (1978)
A Killing Kindness (1980)
Deadheads (1983) (En dans på rosor 2005)
Exit Lines (1984)
Child's Play (1987)
Underworld (1988) (Under jorden 2002)
Bones and Silence (1990) (Mysteriespel 2000)
Recalled to Life (1992) (Återkallad till livet 2002)
Pictures of Perfection (1994) (Bländverk 2003)
The Wood Beyond (1996) (Det mörka arvet 2001)
On Beulah Height (1998) (Dalen som dränktes 1999)
Arms and the Woman (1999)
Dialogues of the Dead (2001)
Death's Jest Book (2002)
Good Morning, Midnight (2004) (Godmorgon midnatt 2004)
Death comes for the fat man/Death of Dalziel (2007) (Dalziels död 2007)
A cure for all diseases (2008) (Döden löser alla problem april 2009)
Midnight Fugue (Maj 2009)
Klart som korvspad va?
Vi vet tydligen vad du heter.
Biblioteksdatasystemet vi använder är kopplat till SPAR (Statens PersonAdressRegister). Det är en fiffig liten funktion som gör att systemet automatiskt ändrar adresser till låntagare som flyttat. Det gör det mycket enklare för oss att skicka ut hemska kravbrev till människor som glömt bort den där biten med att lämna tillbaka böcker i hela biblioteksproceduren.
Häromveckan fick SPAR nån sorts tuppjuck. Systemet bestämde sig för att brutaluppdatera allas uppgifter och helt plötsligt dök allas andranamn upp. Kanske ett litet problem men eftersom vi försöker vara det snälla lilla biblioteket och ringa till låntagare när deras beställda böcker kommit in så har det lett till en del bryderier. Numera får man ibland gissa vilket tilltalsnamn man ska använda när man ringer upp. Oftast gissar jag på det namn som låter vanligast och det brukar stämma. En del går helt bort. Hur många känner ni som kallas Ottilia?
En oväntad bonus är att vi fått hållhakar på en del av de bråkigare ungarna. Skolans tuffaste och drygaste unge är väldigt snäll mot mig numera sen jag avslöjat att jag vet att han heter Marion i andra namn...
Viva el nerd!
Jag är inte ensam...
Vadan denna fruktansvärda bekännelse från Vilse? Vi som trodde han var en rekorderlig vuxen karl utan barnsliga böjelser eller Tie fighers i bokhyllan... Jo jag väljer att komma ut som übernörd efter att ha läst Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Diaz.
På ytan är det ännu en av alla dessa sydamerikanska släktsagor toppad med en rejäl dos diktatorsgrymheter men skrapar man lite så visar det sig att Diaz försett sin skapelse med en cloaking device som skulle göra en Klingon grön av avund.
Frodiga och burleska familjeromaner från sydamerika hör till kulturtanternas territorium. Jag tror faktiskt att man numera får en lila scarf och skitstora etniska träörhängen automatiskt om man köper Allende eller Vargas Llosa. Det hör liksom ihop. Mången kulturtant kommer även att plocka på sig ett ex av Oscar Wao när de passerar bokhandeln på väg till sin kurs i frigörande afrikansk dans (svart hjärta, vita ben...the horror...the horror...). Väl hemma kommer de öppna romanen och inte förstå ett jota. Den lömske lille Junot har nämligen skrivit vad som kan vara den första riktigt stora romanen som enbart kan till fullo förstås av nördar.
Boken berättar historien om den dominikanska familjen de Leon och deras öden under den karibiske Sauron Trujillos blodiga regim. Familjen de Leon tror sig ha drabbats av en förbannelse, en fukú utslungad av diktatorn.
I bokens centrum finner vi Oscar, andra generationens invandrare i USA och en fullblodsnörd. I Oscars fall kan man säga att fukún faktiskt yttrar sig i just hans nördighet. Han är en socialt missanpassad och överviktig pojke som tar sin tillflykt i SF och fantasy, anime och rollspel. Diaz låter Oscars besatthet svämma över texten och hans referensramar blir de styrande. Vi för referenser till Tolkien, Watchmen, Moorcock, Akira, Lovecraft, EE Doc Smith, Dr Who you name it. Allt serverat med samma självklarhet som den oöversatta spanska slang som strömmar genom boken. Stundtals blir det en pulserande populärkulturell karibisk beatprosa. William Gibson full som en puta på hemkörd rom. Heinlein goes salsa.
"När Gondlin faller väntar man inte på att Balrogerna ska knacka på porten". Jag fattar. Gör ni?
Tant Lizas sagostund
Om min barndoms bilresor kan sägas ha ett soundtrack så är det Tomas Bolmes lugna röst i hans klassiska Tintinuppläsninger. Min farmor och farfar bodde en bit upp i norrland när jag växte upp och minst en gång om året packades hela familjen in i vår rätt skruttiga volvo kombi för att hälsa på dem. Det här var på det glada 70-talet så det här med trafiksäkerhet var inte så speciellt viktigt. Mamma bäddade åt mig och min bror längst bak i kombiutrymmet med filtar och kuddar och där låg vi hela vägen upp med våra godispåsar och spisade Tintin. Man får anta att det där med bilbälten var nåt som andra pysslade med. Att våra föräldrar sen satt i framsätet och rökte ett packet gula blend var på vägen? 70-talet var som en annan planet känns det som i efterhand.
Idag verkar de flesta föräldrar tackochlov ta sina barns hälsa på större allvar under längre bilfärder men en sak har överlevt: knepet att pacificera telingarna med spännande berättelser. Det var ett knep som funkade bra då och det funkar bra än.
Vi lånar ut eb hel del talböcker till just barnfamiljer som ska på långresa och alla har varit 100% positiva till upplevelsen. En mamma har i och för sig bekänt att hon ledsnat rätt rejält på Roald Dahls Mathlida när sonen i familjen utvecklat en ohälsosam fixering vid just den CD:n. Om jag inte minns fel så slutade det hela med att hon lämnade tillbaka den och hävdade för sonen att CD:n gått sönder så de kunde inte låna den igen. Jag antar att även de mest pedagogiska föräldrar har en brytpunkt.
I torsdags kom en av våra stammismammor in. Hon och familjen skulle till fjällen och nu ville hon testa en talbok för resan. Hon visste inte vad hon ville ha men det skulle vara nåt hela familjen kunde lyssna på. Jag visste sen tidigare att hennes barn är nio och tretton så jag började rota runt bland ljudböckerna för barn när hon säger:
"Har ni Liza Marklunds gömda på CD? Den hade jag tänkt vi kunde lyssna på".
Min omedelbara reaktion var att tro att det var ett ironiskt skämt. Marklund/sagor haha jättekul. Nu är det dock så att just den här mamman är snäll men aningens korkad. Jag tror inte hon ens hört talas om Marklund/Antonsson grälet utan hon trodde på fullaste allvar att Gömda var en bok som en nioåring skulle kunna uppskatta.
Som tur var så hade jag redan Skattkammarön och Väktarens lärling (Hcg Joseph Delany. Myspännande fantasy/spökhistoria som funkat mycket bra på 10-13 åringarna) i handen. Hon lät sig bevekas och gick glad i hågen iväg med mina förslag istället för Marklund.
