Vilse bland bokhyllorna

Lycka kommer i många former har jag lärt mig i mitt liv. Jag trodde att jag sett det mesta och var redo för allt men inget kunde förbereda mig för den blixtförälskelse jag drabbades av 23.56 i lördags. En ny person gjorde med buller och bång intåg i mitt liv. Han är bara 52 cm lång och väger futtiga 3615 gram men är nu det viktigaste i mitt liv.
Välkommen till världen min älskade lilla son.

Jag lämnar bokhyllorna och bloggen ett tag nu men återkommer när jag landat på jorden igen.
Ha det gött!
//Vlse

Jag och kollegan satt och böt krigshistorier över lunchen. Ni som har följt min blogg vet att jag har en del udda historier från min tid på biblioteket och det verkar vara samma för de flesta andra i samma bransch.
Den här gången gled samtalet in på pundare och småkriminella vi stött på. Jag berättade om en ovanligt misslyckad pundare som livnärt sig på inbrott i vår lilla håla under ganska många år. Han är en rätt otrevlig typ och kan vara läskig när han är stenad. En gång rusade han in med stirrig blick och undrade var vi hade värderingsguider. Jag berättade att vi hade några frimärkskataloger och en myntkatalog men han ville ha uppgifter om fler föremål. När jag kollade såg jag att en annan filial hade samlarguider med en massa olika kategorier. Jag erbjöd mig att beställa hem några men han hade för bråttom så han skulle åka dit istället. Trevligt att biblioteket kan hjälpa till när tjyvgods ska baxas till rätt pris.

Kollegan kontrade med en stampundare på hennes förra jobb. Han hade en dag dykt upp märkbart fräschare. Tydligen hade han bestämt sig för att få sitt liv i ordning. Att han sen hade en ny karriär i åtanke blev tydligt när han frågade om böcker om kassaskåpssprängning. Kollegan kollade men det bästa hon kunde hitta var böcker om marksprängning. Jag antar att det påminde för mycket om riktigt arbete så han tyckte det fick vara.

Klar vinst till kollegan i den här omgången som jag ser det.

Fredag morgon, gråväder. Jag satt med mitt kaffe när telefonen ringde. Det var Jörgen, basen för teknik och fritid i vår lilla håla.
"Du, vad heter han den store finske killen som brukar hänga hos er?"
"Vem? Menar du Jarmo?"
"Ja han ja. Han är död. Han hängde sig i skogen bakom skolan. Dom hittade honom i morse"

Det snurrade till i mitt huvud. Jarmo ta livet av sig? Det lät helt vansinnigt. Samtidigt så var han en så knepig person så jag borde inte blivit förvånad. Jag frågade Jörgen om han var helt säker och det var han. När vi lagt på så kände jag mig alldeles darrig och var tvungen att sätta mig ner. Fast jag visste att jag inte haft något med saken att göra så kände jag en klump av skuldkänsla i magen. Jag hade inte alltid varit så trevlig mot Jarmo och minnet av de skämt jag dragit bakom hans rygg fick mig att skämmas. Mitt lilla hopp om att det skulle vara ett misstag grusas när skolvaktmästaren dyker upp med samma info.
Fy fan vilket sätt att börja en dag.

Jag tog mig samman och satte igång med det som ska göras när en låntagare dör. Jo vi har faktiskt en del rutiner för sådana händelser. Eftersom rätt många av våra utskick numera är automatiserade så är det bra om man kan se till att anhöriga inte får påminnelser om sena böcker eller ens meddelanden om beställda fjärrlån. Vi brukar se till att den avlidnes konto är inställt så att inget sånt ska dyka upp. I ett par fall har vi suttit och lånat om böcker i ett par månader i väntan på att en avlidens anhöriga ska dyka upp med dem.

Jag loggade in på Jarmos konto och kollade hans lån. Underligt nog hade han lånat böcker på en annan filial dagen innan. Jag lånade om det han hade hemma och raderade hans reservationer.
Nästa steg var att informera huvudbiblioteket. Det är inget vi brukar göra men Jarmo hade gjort sig känd (och ökänd) även där. Det kändes som om även de hade rätt att veta.
Jag ringde upp K som arbetar på HB och berättade vad som hänt. Hon blev lika ledsen och berörd som jag men tackade för informationen.

Klockan hade nu närmat sig elva och det var dags att öppna. När jag ska till att låsa upp ser jag hur Jarmos pappa kommer gående mot biblioteket. Jag får en klump i magen. Är han på väg hit? Ska jag säga nåt?
Han kommer in och börjar lägga upp Jarmos böcker på disken. Hela situationen känns oerhört jobbig och inte så lite underlig. Det är inte första gången jag träffat på anhöriga till nylugen avlidna som beter sig underligt med sina släktingars lånade böcker, kanske är det lätt att fokusera på en sån liten sak mitt i sorgen, men det här känns extremt underligt.
Jag nickar bara lite lätt och medlidande och pappan går sin väg efter att ha fått veta vad som finns kvar på kontot.
Kan den här dagen bli värre?

Telefonen ringer. Det är K.
"Jarmo är ju på musikavdelningen!"
"VA? Nu?"
"Ja han är ju inte död. Han kom in och skrämde skiten ur hon som satt i disken. Jag hade berättat vad som hänt.  Hon trodde det var ett spöke."

Vad i helvete tänkte jag. Har jag hamnat i en Lovecraftnovell?
Jag ringer upp Jörgen och frågar vad fasen han dillat om. Jodå nån har hängt sig. Jo han hette Jarmo och var 25 (ljud av blädder i papper sen tystnad). Han hette visst Nurmi.... FEL PERSON!

En våg av lättnad svepte över mig, tätt följd av en tsunami av känslan av att vara en jubelidiot.
Om ni söker mig så sitter jag i ett djupt hål och skäms. Jag kommer upp till våren. Tror jag.

Flashupdate a´la twitter: En deltagare i en dokusåpa som går just nu var för en liten stund sen in för att använda datorn. En tjej i fjortonårsåldern tittade länge på honom och sa sen:
"Jag känner igen dig"
Han smilade upp sig och gjorde sig redo för att skriva en autograf när nästa replik kom
"Du är innebandydomare va?"
Han sjönk märkbart ihop och erkände att det brukade han vara.
Inte mobbningstv men tvmänniskamobbning.

Just nu funderar jag på att maila produktionsbolaget och be dem påminna honom om alla sena CD skivor han har hemma under inspelning. Tror ni de nappar?
Update. Nu har jag mailat Mastiff productions. Vi får se om jag lyckats med den ultimata bibliotekspåminnelsen...

Idag satt jag jag i godan ro och åt min lunch när det knackade på fönstret. Eftersom våra låntagare är notoriskt dåliga på att förstå skillnaden mellan stängt och öppet antog jag att det var en av dem med en kasse böcker som skulle återlämnas. När jag gick bort till fönstret såg jag att det var en karl som viftade med en tidning och pekade uppfodrande på dörren. Tidningen han höll i hette Världen idag och ett diffust minne sa mig att det var nåt kristet över den.
Precis vad jag behövde, ett jehovas vittne mitt i lunchen...
Jag släppte in honom för att ta reda på vad saken gällde. Till en början fattade jag ingenting. Han hade en rätt bred östeuropeisk brytning och det enda jag lyckades förstå var att han var upprörd över vår adress av alla underliga ting att vara upprörd över.
Perfekt. Ett upprört ryskt jehovas vittne mitt i lunchen....
"Nej. Jag är brevbärare" sa han och viftade mer med tidningen.
Ok, blev saken bättre eller sämre av det tänkte jag. En upprörd rysk brevbärare?

När språkförbistringen lagt sig så klarnade det hela. Han var tidningsbud och hade försökt dela ut Världen idag till oss på morgonkvisten. Eftersom vi saknar både brevlåda och kännedom om prenumeration på kristna morgontidningar så hade det inte gått så bra för honom.. Jag blidkade honom genom att lova att prata med hans chef om hur leveransen av sagda tidning skulle ske i fortsättningen. Han gick iväg nöjd och lämnade mig konfunderad. Var i helskotta kom tidningen ifrån? Varken jag eller kollegan hade plötsligt drabbats av fromhet och beställt en prenumeration.

Efter en timmas telefontag fick jag tag på hans chef. Hon försvarade sig med att hennes firma enbart levererade de tidningar som beställts men hon kunde ge mig kundnumret som hörde ihop med prenumerationen.
Jag kollade hemsidan och hittade telefonnumret till kundtjänst. Ett uppsalanummer. Saken började klarna.
Världen idag är en tidning som säger sig ha en allmänkristen profil men lite googlande visar att det finns tydliga kopplingar till livets ord. Chefsredaktör är Ruben Agnarsson som tidigare var informationschef för livets ord och redaktör för deras tidning Maganzinet. Ordförande i tidningens styrelse är den inte helt obekante Ulf Ekman.
Ju mer jag läste om Världen idag desto mer irriterad blev jag. Varför skulle vi tillhandahålla en tidning som öppet stöder Åke Green och bedriver smutskastningskampanjer mot homosexuella?

Jag ringde deras kundtjänst och frågade hur det kom sig att vi fått tidningen skickad till oss. Damen i telefon upplyste mig om att någon anonymt givit oss en helårsprenumeration. Lucky us. Ett år med Världen idag kostar enligt hemsidan 1395 riksdaler. Borde man inte kolla med mottageran av en sån gåva innan man spenderar såna pengar?
Hursomhaver lyckades jag få kundtjänsttanten att avsluta prenumerationen. Lite surt frågade hon vad hon skulle göra med pengarna. Jag önskar jag svarat att hon skulle donera dem till RFSL men jag sa att det fick hon ta med personen som betalat dem och la på luren.

Ett tips till alla fundamentalistiska kristna: kolla vem ni ger prenumationer till. Det kan vara så att det sitter en sur Vilse med Richard Dawkins samlade verk som mottagare.