Vilse och mysteriet med den finska grottbjörnens folk
Under min studietid jobbade jag extra i en bokhandel. Det var ett trivsamt extraknäck och jag hade nog blivit kvar på heltid om inte omständigheter och arbete tagit mig till en annan ort.
En eftermiddag stod jag i kassan när en kund kom fram. Damen ifråga undrade om vi hade nya Jean M Auel boken. Jag blev klart fundersam eftersom jag inte hört eller sett att det skulle komma en ny Auel. Jag förklarade det för damen som då svarade att hennes väninna minsann visste att det kommit ut en ny på finska. Det gjorde mig dubbelt förvirrad. Skulle en ny Auel komma ut på finska innan svenska och om det var sant, var var den engelska utgåvan?
Jag tog damens nummer och bad att få återkomma. Jag frågade runt bland de andra i butiken och ingen hade hört talas om nån ny installation i Auels mjukporrserie om grottmänniskor. Det här var i internets barndom men vi gjorde vårt bästa med de sökmotorer som fanns tillhands men hittade inget som tydde på att damen hade rätt. Jag ringde henne och förklarade det och hon blev rejält sur. Hon visste ju att den fanns på finska minsann.
Strange.
Hoppa fram några år. Jag befinner mig på mitt nuvarande jobb när en dam kommer in med precis samma fråga. Återigen ska denna mystiska bok finnas översatt till finska men otillgänglig både på svenska och engelska.
Jag googlade skiten ur frågan men var återigen tomhänt efter långt sökande.
När jag berättade om det för kollegan berättade hon om en bekant på ett bibliotek på en helt annan del av landet som också fått frågan om den finska Auel. Samma fråga. Tre väldigt skillda geografiska platser i landet. Hur tusan gick det till?
Som grädde på moset så kom det in en helt annan låntagare när Den nionde grottan släpps på svenska. Hon hittade den på snurran och utbrast glatt: Ja! Har den kommit på svenska nu? Den har ju bara funnits på finska.
Självklart fick det mig att rota mer i bokens utgivninghistoria och den svenska kom före den finska...
Har någon mer i landet hört talas om den finska Auel? Hör gärna av er i kommentarerna. Det skulle vara intressant att veta var ryktet började och hur det gick till.
En eftermiddag stod jag i kassan när en kund kom fram. Damen ifråga undrade om vi hade nya Jean M Auel boken. Jag blev klart fundersam eftersom jag inte hört eller sett att det skulle komma en ny Auel. Jag förklarade det för damen som då svarade att hennes väninna minsann visste att det kommit ut en ny på finska. Det gjorde mig dubbelt förvirrad. Skulle en ny Auel komma ut på finska innan svenska och om det var sant, var var den engelska utgåvan?
Jag tog damens nummer och bad att få återkomma. Jag frågade runt bland de andra i butiken och ingen hade hört talas om nån ny installation i Auels mjukporrserie om grottmänniskor. Det här var i internets barndom men vi gjorde vårt bästa med de sökmotorer som fanns tillhands men hittade inget som tydde på att damen hade rätt. Jag ringde henne och förklarade det och hon blev rejält sur. Hon visste ju att den fanns på finska minsann.
Strange.
Hoppa fram några år. Jag befinner mig på mitt nuvarande jobb när en dam kommer in med precis samma fråga. Återigen ska denna mystiska bok finnas översatt till finska men otillgänglig både på svenska och engelska.
Jag googlade skiten ur frågan men var återigen tomhänt efter långt sökande.
När jag berättade om det för kollegan berättade hon om en bekant på ett bibliotek på en helt annan del av landet som också fått frågan om den finska Auel. Samma fråga. Tre väldigt skillda geografiska platser i landet. Hur tusan gick det till?
Som grädde på moset så kom det in en helt annan låntagare när Den nionde grottan släpps på svenska. Hon hittade den på snurran och utbrast glatt: Ja! Har den kommit på svenska nu? Den har ju bara funnits på finska.
Självklart fick det mig att rota mer i bokens utgivninghistoria och den svenska kom före den finska...
Har någon mer i landet hört talas om den finska Auel? Hör gärna av er i kommentarerna. Det skulle vara intressant att veta var ryktet började och hur det gick till.
Muppshow
Förra veckan var både jag och kollegan iväg på utbildningar så vi satte vår vikare i disken. Hon jobbar egentligen med helt andra frågor inom kommunen men tycker det är kul att komma in och leka bibliotek ibland. Vi kan beskriva henne som entusiastisk men inte så värst kunnig. När man kommer tillbaka brukar det ligga en bunt lappar med relativt enkla förfrågningar som hon lämnat vidare till oss. Nåja, bättre hon gör så än gör helt fel. Oavsett så är vi tacksamma att ha henne.
Förra veckan var dock inte så rolig för henne. Hon råkade ut för bland det drygaste man kan råka ut för på ett bibliotek: tonårskillar som vill jävlas. Jag har haft min beskärda del av hormonstinna idioter som vill testa gränser. Oftast räcker det med att säga åt på skarpen men i nåt fall har jag handgripligen lyft ut ungar. Kollegan löste det snyggt en gång när hon var utsatt av ett ovanligt otrevligt gäng killar i 15-årsåldern. Hon sa åt dem att gå och de vägrade. En sa:
"Skaru ringa snuten eller?" och flinade. Kollegan garvade bara och sa "På fjantar som er? Inte en chans. Jag ringer era föräldrar".
Dumma som de var fattade de inte att hon menade allvar. Dessutom missade de tydligen att vi har tillgång både till skolkataloger och ett stort i telefonregister i våra datorer. Föräldrar tillkallades och de tidigare så tuffa pojkarna leddes bort av irriterade mammor och pappor. Seger.
Vikarien råkade ut för en liten flock av den typen av killar. Fyra stycken hade bestämt sig för att jävlas med henne på alla sätt de kunde komma på. Skrika och härja allmänt, kasta böcker omkring sig, öppna nödutgångar. När det väl blev dags att stänga vägrade de lämna lokalen och sprang och gömde sig bakom hyllor. Tillslut fick hon ut dem och fick åka hem.
Hela deras beteende byggde på att det var en ny person bakom disken. Ny person = gränser måste testas.
Vikarien hade frågat rakt ut: Skulle ni bete er såhär om Vilse jobbade ikväll? Uppenbarligen visste de att jag hade fått fulspel, slängt ut dem och portat dem till nästa år om jag varit där för de svarade sanningsenligt nej.
När jag och kollegan fick reda på vad som hänt började vi genast forska i vilka det var. Vikarien kollade i skolkatalogen och kunde peka ut tre av killarna. Tyvärr kunde hon inte peka ut den fjärde. Deras lärare kontaktades och killarna informerades att de var portade till årsskiftet.
Jo, vi får göra så faktiskt. Självklart så vill vi inte hindra dem i skolarbetet så de är fortfarande välkomna i sällskap av målsman eller lärare.
Nån dag senare försöker två av de portade komma in men kollegan slänger efter visst tjafs ut dem. En kille som var i deras sällskap står kvar inne på biblioteket och skrattar. När en av de utkastade ser det så utbrister han ilsket: "Vafan får Kenny vara kvar för? Han var ju också med!"
Tack. Namn nummer fyra funnet och lille Kenny får vänta på skolbussen ute tills nästa år. Inte nog med att de är dumma, de är osolidariska också.
Tillägg: För att jag ska slippa sitta och rensa bort kommentarer från fejkade debatt-troll från SD: Alla killarna är etniskt svenska.
Förra veckan var dock inte så rolig för henne. Hon råkade ut för bland det drygaste man kan råka ut för på ett bibliotek: tonårskillar som vill jävlas. Jag har haft min beskärda del av hormonstinna idioter som vill testa gränser. Oftast räcker det med att säga åt på skarpen men i nåt fall har jag handgripligen lyft ut ungar. Kollegan löste det snyggt en gång när hon var utsatt av ett ovanligt otrevligt gäng killar i 15-årsåldern. Hon sa åt dem att gå och de vägrade. En sa:
"Skaru ringa snuten eller?" och flinade. Kollegan garvade bara och sa "På fjantar som er? Inte en chans. Jag ringer era föräldrar".
Dumma som de var fattade de inte att hon menade allvar. Dessutom missade de tydligen att vi har tillgång både till skolkataloger och ett stort i telefonregister i våra datorer. Föräldrar tillkallades och de tidigare så tuffa pojkarna leddes bort av irriterade mammor och pappor. Seger.
Vikarien råkade ut för en liten flock av den typen av killar. Fyra stycken hade bestämt sig för att jävlas med henne på alla sätt de kunde komma på. Skrika och härja allmänt, kasta böcker omkring sig, öppna nödutgångar. När det väl blev dags att stänga vägrade de lämna lokalen och sprang och gömde sig bakom hyllor. Tillslut fick hon ut dem och fick åka hem.
Hela deras beteende byggde på att det var en ny person bakom disken. Ny person = gränser måste testas.
Vikarien hade frågat rakt ut: Skulle ni bete er såhär om Vilse jobbade ikväll? Uppenbarligen visste de att jag hade fått fulspel, slängt ut dem och portat dem till nästa år om jag varit där för de svarade sanningsenligt nej.
När jag och kollegan fick reda på vad som hänt började vi genast forska i vilka det var. Vikarien kollade i skolkatalogen och kunde peka ut tre av killarna. Tyvärr kunde hon inte peka ut den fjärde. Deras lärare kontaktades och killarna informerades att de var portade till årsskiftet.
Jo, vi får göra så faktiskt. Självklart så vill vi inte hindra dem i skolarbetet så de är fortfarande välkomna i sällskap av målsman eller lärare.
Nån dag senare försöker två av de portade komma in men kollegan slänger efter visst tjafs ut dem. En kille som var i deras sällskap står kvar inne på biblioteket och skrattar. När en av de utkastade ser det så utbrister han ilsket: "Vafan får Kenny vara kvar för? Han var ju också med!"
Tack. Namn nummer fyra funnet och lille Kenny får vänta på skolbussen ute tills nästa år. Inte nog med att de är dumma, de är osolidariska också.
Tillägg: För att jag ska slippa sitta och rensa bort kommentarer från fejkade debatt-troll från SD: Alla killarna är etniskt svenska.
Kollegan har tappat fattningen...
Min kollega har irrat runt i snart en vecka och letat en bok hon svurit bara lagt ifrån sig nån minut. Det var en deckare av den prisbelönte australienske författaren Peter Temple. Den försvann tillsammans med en Peter Lidbäck bok hon höll på att läsa.
Efter att ha letat både högt och lågt och t.o.m kollat inne på personaltoaletten drog vi slutsatsen att den följt med i den stora rensning av gamla böcker vi gjort. Kollegan resignerade och vi bestämde oss för att köpa in böckerna igen aå hon skulle få läsa klart dem.
Idag uppenbarade sig Temple huxflux med posten. Tydligen hade kollegan i städiver inför ett besök av högste chefen buntat ihop böckerna med böcker som skulle till andra filialer. Efter en oddysé bland filialerna så hade boken hittat hem igen. Nu väntar vi på att Petter Lidbäck ska ramla ner i postlådan.
Efter att ha letat både högt och lågt och t.o.m kollat inne på personaltoaletten drog vi slutsatsen att den följt med i den stora rensning av gamla böcker vi gjort. Kollegan resignerade och vi bestämde oss för att köpa in böckerna igen aå hon skulle få läsa klart dem.
Idag uppenbarade sig Temple huxflux med posten. Tydligen hade kollegan i städiver inför ett besök av högste chefen buntat ihop böckerna med böcker som skulle till andra filialer. Efter en oddysé bland filialerna så hade boken hittat hem igen. Nu väntar vi på att Petter Lidbäck ska ramla ner i postlådan.
Är bibliotek läskiga?
Jag minns en novemberkväll när min bror skulle hämta mig på jobbet. Jag hade glömt något och han följde med mig in i vårt nedsläckta bibliotek. Hans spontana reaktion var: "Hu vad läskigt det är när det är mörkt på biblioteket".
Så här i efterhand har jag förstått att hans reaktion är rätt vanlig. Många människor tycker stora boksamlingar i mörker är obehagliga. Personligen tycker jag det bara är fridfullt. Ibland efter stängning står jag i mörkret i biblioteket och njuter av tystnaden och lugnet. Böckerna är inte på något vis hotfulla utan det känns som jag var omgiven av vänner.
Ett av mina första biblioteksjobb var på ett av de större biblioteken i mellansverige. Slumpen ledde till att jag fick tillbringa ganska mycket tid i det låsta magasinet och flytta böcker. Det låsta magasinet var en skattkammare att vara i. Jag var omgiven av handskrifter och böcker från 15 och 1600 talet. Luften var fuktig och temeperaturen konstant kring 18 grader. Mitt starkaste minne därifrån är ett luktminne. Blundar jag kan jag fortfarande känna doften från läderband och damm. Utan tvekan en av världens mest utsökta dofter.
Tro inte att jag utförde kvalificerat arbete därnere. Det var ett klassiskt skitjobb. Vi hade bytt ut vissa hyllor och det ledde till att hela samlingen skulle flyttas. Det var svettigt och ganska smutsigt arbete som fick armarna att kännas som spaghetti och snytningarna när man kom hem såg ut som nåt från en 1300-tals krypta. Trots detta älskade jag varje minut av det.
En augustieftermiddag slet jag och en praktikant med att flytta några ovanligt tunga volymer från en hylla till en annan. Vi hade just tagit en liten paus när lamporna blinkade till och slocknade. Mörkret som omgav oss var som i en grav. Man kunde bokstavligen inte se handen framför ansiktet. Dörrlåset var en hybrid som både krävde nyckel och kod och pga strömavbrottet funkade inte kodlåset. Som karaktärer i en Poe novell var vi fångade i en krypta.
Varken jag eller killen jag jobbade med kände nån anledning till oro. Vi slog oss ner på varsinn stol och småpratade medans vi väntade på att ljuset skulle komma tillbaka. Efter ett tag tog konversationen slut och vi satt tysta.
Har ni hört talas om att böcker talar om natten? När vi satt där kunde jag höra ett svagt viskande. Först trodde jag det var ljudet från fläkten jag hörde men den var ju död eftersom det inte fanns nån ström.
Vi satt nog tysta en halvtimma och lyssnade på viskandet med näsborrarna fyllda av doften av gamla böcker.
Jag var aldrig någonsin rädd eller orolig. Tvärtom så var det en upplyftande upplevelse.
När strömmen väl kom tillbaka låste vi upp dörren, stämplade ut och talade aldrig mer om saken.
Det är min övernaturliga biblioteksupplevelse.
Det har funnits andra gångar jag varit genuint rädd på biblioteket. På nyss nämnda bibliotek i mellansverige hade vi ett tag ett problem med lodisar som sov under hyllorna. Det gjorde det till en obehaglig upplevelse att stänga mörka kvällar.
Happy Halloween alla läsare :)
Så här i efterhand har jag förstått att hans reaktion är rätt vanlig. Många människor tycker stora boksamlingar i mörker är obehagliga. Personligen tycker jag det bara är fridfullt. Ibland efter stängning står jag i mörkret i biblioteket och njuter av tystnaden och lugnet. Böckerna är inte på något vis hotfulla utan det känns som jag var omgiven av vänner.
Ett av mina första biblioteksjobb var på ett av de större biblioteken i mellansverige. Slumpen ledde till att jag fick tillbringa ganska mycket tid i det låsta magasinet och flytta böcker. Det låsta magasinet var en skattkammare att vara i. Jag var omgiven av handskrifter och böcker från 15 och 1600 talet. Luften var fuktig och temeperaturen konstant kring 18 grader. Mitt starkaste minne därifrån är ett luktminne. Blundar jag kan jag fortfarande känna doften från läderband och damm. Utan tvekan en av världens mest utsökta dofter.
Tro inte att jag utförde kvalificerat arbete därnere. Det var ett klassiskt skitjobb. Vi hade bytt ut vissa hyllor och det ledde till att hela samlingen skulle flyttas. Det var svettigt och ganska smutsigt arbete som fick armarna att kännas som spaghetti och snytningarna när man kom hem såg ut som nåt från en 1300-tals krypta. Trots detta älskade jag varje minut av det.
En augustieftermiddag slet jag och en praktikant med att flytta några ovanligt tunga volymer från en hylla till en annan. Vi hade just tagit en liten paus när lamporna blinkade till och slocknade. Mörkret som omgav oss var som i en grav. Man kunde bokstavligen inte se handen framför ansiktet. Dörrlåset var en hybrid som både krävde nyckel och kod och pga strömavbrottet funkade inte kodlåset. Som karaktärer i en Poe novell var vi fångade i en krypta.
Varken jag eller killen jag jobbade med kände nån anledning till oro. Vi slog oss ner på varsinn stol och småpratade medans vi väntade på att ljuset skulle komma tillbaka. Efter ett tag tog konversationen slut och vi satt tysta.
Har ni hört talas om att böcker talar om natten? När vi satt där kunde jag höra ett svagt viskande. Först trodde jag det var ljudet från fläkten jag hörde men den var ju död eftersom det inte fanns nån ström.
Vi satt nog tysta en halvtimma och lyssnade på viskandet med näsborrarna fyllda av doften av gamla böcker.
Jag var aldrig någonsin rädd eller orolig. Tvärtom så var det en upplyftande upplevelse.
När strömmen väl kom tillbaka låste vi upp dörren, stämplade ut och talade aldrig mer om saken.
Det är min övernaturliga biblioteksupplevelse.
Det har funnits andra gångar jag varit genuint rädd på biblioteket. På nyss nämnda bibliotek i mellansverige hade vi ett tag ett problem med lodisar som sov under hyllorna. Det gjorde det till en obehaglig upplevelse att stänga mörka kvällar.
Happy Halloween alla läsare :)
Vill ni veta en hemlis?
Allt fler bibliotek väljer en radikal lösning på problemet med gallrade böcker. De åker på tippen helt enkelt. Ner i säckar och bort med dem. Där hamnar de i brännugnen eller mals ner.
Har ni torkat bort kaffet från skärmen? Bra. jag hoppas ni ger mig en chans att förklara mig lite innan ni börjar skriva arga kommentarer.
Utrymme är en bristvara på de flesta bibliotek. Vår lilla filial har maximerat vårt utrymme nu och har inte plats för en ynka hylla till. Att bygga ut är en ekonomisk omöjlighet och att flytta skulle vara en sån logistisk mardröm att jag kan ligga sömnlös en hel natt genom att bara fundera på det.
Samtidigt som vi maximerat våra hyllmetrar så växer beståndet med ca 1500-2000 titlar per år. Någonstans måste vi hitta plats åt alla dessa böcker. Lösningen är såklart att gallra i det äldre beståndet. Bort med gammal skit som inte lånas ut och in med fina nya böcker. Så här långt antar jag att alla är med mig. Bibliotek måste få gallra. Det finns intressant forskning som visar att antalet utlån faktiskt minskar om man inte gallrar. Hyllorna blir för fulla så folk hittar inte det de söker, skogen/träd ni vet.
Vad gör man sen med den gallrade boken? I första hand försöker man ju sälja den. De flesta bibliotek har nån sorts utförsäljning varje år, ofta i samband med en kulturnatt eller nåt annat jippo. Sånt är ju alltid trevligt och jag har själv gjort en hel del trevliga fynd på såna utförsäljningar.
Steg två är att skänka bort böckerna. Vi testade det för några år sen i samband med en julmarknad. Inte så lyckat. Alla ungar som kom dit blev skitlyckliga. Årets julklappar fixade gratis! Jag undrar om deras föräldrar lyckades hålla masken på julafton när de fick en urgammal Dennis Wheatley i julklapp.
Ungarna släpade iväg med stora kassar med gratisböcker för att dela ut till hela släkten. Det riktigt tråkiga var inte att släkten fick värdelösa julklappar utan att många av ungarna lessnade på att släpa och dumpade bara böckerna i en snödriva.
I mer än en månad fick vi in förstörda, gallrade böcker som snälla människor "räddat" och nu glatt bar tillbaka till oss. Det var bara att tacka och ta emot.
Tro mig vi kommer aldrig mer skänka bort böckerna.
Efter att man försökt kränga böckerna så blir man ändå sittande med en försvarlig mängd av vad som enbart kan kallas gammal skit. Det åker rutinmässigt in i nåt skåp eller skrubb man har över och plockas fram året efter för att försöka säljas. En del böcker åker fram och tillbaka ur skrubben år efter år utan att nån vill ha det.
Jag och min kollega tittade i våra fyra garderober fyllda med gammal skit och bestämde oss för att nu får det vara nog. Skiten ska bort.
I förmiddags packade jag trettio svarta sopsäckar med böcker. Hämtning är beställd imorgon. Jag har luskat runt lite och förstått att fler än vi kommit fram till samma beslut. Utrymme är en bristvara i biblioteksvärlden och vi har inte råd att offra det för sönderlästa herrgårdsromaner och årgångar av Teknikens värld från 70-talet.
Kalla oss barbarer om ni vill men då får ni fan gå ner på ert lokala bibliotek och plocka med er en hyllmeter från deras skitskrubb.
Har ni torkat bort kaffet från skärmen? Bra. jag hoppas ni ger mig en chans att förklara mig lite innan ni börjar skriva arga kommentarer.
Utrymme är en bristvara på de flesta bibliotek. Vår lilla filial har maximerat vårt utrymme nu och har inte plats för en ynka hylla till. Att bygga ut är en ekonomisk omöjlighet och att flytta skulle vara en sån logistisk mardröm att jag kan ligga sömnlös en hel natt genom att bara fundera på det.
Samtidigt som vi maximerat våra hyllmetrar så växer beståndet med ca 1500-2000 titlar per år. Någonstans måste vi hitta plats åt alla dessa böcker. Lösningen är såklart att gallra i det äldre beståndet. Bort med gammal skit som inte lånas ut och in med fina nya böcker. Så här långt antar jag att alla är med mig. Bibliotek måste få gallra. Det finns intressant forskning som visar att antalet utlån faktiskt minskar om man inte gallrar. Hyllorna blir för fulla så folk hittar inte det de söker, skogen/träd ni vet.
Vad gör man sen med den gallrade boken? I första hand försöker man ju sälja den. De flesta bibliotek har nån sorts utförsäljning varje år, ofta i samband med en kulturnatt eller nåt annat jippo. Sånt är ju alltid trevligt och jag har själv gjort en hel del trevliga fynd på såna utförsäljningar.
Steg två är att skänka bort böckerna. Vi testade det för några år sen i samband med en julmarknad. Inte så lyckat. Alla ungar som kom dit blev skitlyckliga. Årets julklappar fixade gratis! Jag undrar om deras föräldrar lyckades hålla masken på julafton när de fick en urgammal Dennis Wheatley i julklapp.
Ungarna släpade iväg med stora kassar med gratisböcker för att dela ut till hela släkten. Det riktigt tråkiga var inte att släkten fick värdelösa julklappar utan att många av ungarna lessnade på att släpa och dumpade bara böckerna i en snödriva.
I mer än en månad fick vi in förstörda, gallrade böcker som snälla människor "räddat" och nu glatt bar tillbaka till oss. Det var bara att tacka och ta emot.
Tro mig vi kommer aldrig mer skänka bort böckerna.
Efter att man försökt kränga böckerna så blir man ändå sittande med en försvarlig mängd av vad som enbart kan kallas gammal skit. Det åker rutinmässigt in i nåt skåp eller skrubb man har över och plockas fram året efter för att försöka säljas. En del böcker åker fram och tillbaka ur skrubben år efter år utan att nån vill ha det.
Jag och min kollega tittade i våra fyra garderober fyllda med gammal skit och bestämde oss för att nu får det vara nog. Skiten ska bort.
I förmiddags packade jag trettio svarta sopsäckar med böcker. Hämtning är beställd imorgon. Jag har luskat runt lite och förstått att fler än vi kommit fram till samma beslut. Utrymme är en bristvara i biblioteksvärlden och vi har inte råd att offra det för sönderlästa herrgårdsromaner och årgångar av Teknikens värld från 70-talet.
Kalla oss barbarer om ni vill men då får ni fan gå ner på ert lokala bibliotek och plocka med er en hyllmeter från deras skitskrubb.
Service announcement
Om ni undrar varför bloggen ser annorlunda ut när ni tittar på den så finns det en enkel förklaring. Jag skulle göra en pyttejustering i stilmallen men pga en seg mus råkade jag klicka på en annan stilmall. Blogg.se är så smarta så man inte kan ångra ett sånt val så jag fick börja om från början. Tyvärr minns jag inte exakt vilka färgkoder jag använde....
Nej, jag har bara kodmallen sparad för de som undrar.
Nej, jag har bara kodmallen sparad för de som undrar.
Läsförståelse & hjälmtvång
Jag har tidigare nämnt våra problem med vår öppettiderskylt. Folk tycks helt enkelt inte fatta den. Vi fungerar som skolbibliotek på förmiddagen så vi öppnar för allmänheten klock ett. Det står klart och tydligt på skylten.
Som det är nu så kommer folk innan vi öppnat och rycker i dörren. De finner den låst och kollar då skylten. Efter det kollar de klockan och rycker sen igen i dörren. Jag har aldrig fattat hur de tänker.
Nu har det uppstått ett nytt fenomen. Den lokala idrottsföreningen har satt upp ett anslag i närheten av vår dörr om vilka tider allmänheten får använda den närbelägna skridskobanan. Nu har folk börjat läsa på den och fått för sig att det är våra öppettider trots att det med STORA bokstäver står: Tider för allmänhetens åkning på skridskobanan.
Tror folk verkligen att vi har öppet 9-14 och 19-22 alla dagar i veckan? Hur gör vi med resten av texten på lappen? Ska jag bara tilåta klubba och puck på fackavdelningen och införa hjälmtvång?
Tror jag måste fundera en smula på det här...
Som det är nu så kommer folk innan vi öppnat och rycker i dörren. De finner den låst och kollar då skylten. Efter det kollar de klockan och rycker sen igen i dörren. Jag har aldrig fattat hur de tänker.
Nu har det uppstått ett nytt fenomen. Den lokala idrottsföreningen har satt upp ett anslag i närheten av vår dörr om vilka tider allmänheten får använda den närbelägna skridskobanan. Nu har folk börjat läsa på den och fått för sig att det är våra öppettider trots att det med STORA bokstäver står: Tider för allmänhetens åkning på skridskobanan.
Tror folk verkligen att vi har öppet 9-14 och 19-22 alla dagar i veckan? Hur gör vi med resten av texten på lappen? Ska jag bara tilåta klubba och puck på fackavdelningen och införa hjälmtvång?
Tror jag måste fundera en smula på det här...
En äkta fighter.
En av våra coolaste låntagare måste vara Gustav. Jag kollade han födelsedatum i låntagarregistret för ett tag sen och det visade sig att gubben nyss fyllt 96.
Jag ser honom nästan varje dag på samhället när han går sin vanliga rutt på ca 5 kilometer. Alltid klädd i samma kavaj, gubbkeps och en uråldrig bandyportfölj i ett fast grepp. Det verkar inte som om någon väderlek kan stoppa honom.
Tydligen så var han lärare förut och dessutom en fruktad sådan. Han lär ha brutit armen på en stökig elev nån gång på 50-talet och en del av våra låntagare som hade honom som lärare är fortfarande rädda för honom. Själv tycker jag mest är en skön och tuff gubbe.
Som sig bör så är han även aktiv i den lokalahembygdsföreningen. Numera får man väl betrakta hembygdsföreningarna som landsorgan för knarriga gubbar, gärna med omfattande kunskaper om traktens torp och fornlämningar.
När det gäller Gustav så är hans kunskaper mer än omfattande, de är enorma. Ibland får vi lokalhistoriska frågor och om vi inte hittar svaren i litteraturen vi har så ringer jag honom. Han vet alltid svaret men man drabbas ofta av problem när man måste sålla i den flod av information han kommer med. Någonstans i ordflödet finns det jag vill veta men var?
Att gubben sen är döv och samtalen måste föras skrikande brukar få låntagare att se aningens konfunderade ut.
Varför sitter karln bakom disken och skriker om torp i telefonen?
Gustav är en storkunsument av korsord. Jag gissar att han löser tre-fyra stycken om dagen. Stöter han på problem knallar han ner till oss och slår frenetiskt i lexikon. När han inte hittar svaret där vänder han sig till mig. Oftast handlar det om moderna företelser som inte finns i något lexikon. Själv är jag rätt dålig på korsord men eftersom han nästan alltid löst resten brukar det vara rätt lätt att räkna ut vilket ord det ska vara. Ibland får jag ta till google och jag ser hur fascinerad han blir över den mängd information jag får fram med bara några knapptryck. Om gubben vore nåt år yngre så tror jag han skulle kopplat upp sig.
Han nöjer sig inte med att bara få rätt ord i korsordet utan vill alltid ha det förklarat för sig. En minnesvärd gång var svaret "groupie". Jag hmm:ade lite innan jag svarade "Man kallar flickor som följer med popband för det". Han nöjde sig med det svaret till min stora lättnad.
Om jag har lika mycket spänst i både kropp och intellekt när jag är 96 så kommer jag vara mycket lycklig.
Jag ser honom nästan varje dag på samhället när han går sin vanliga rutt på ca 5 kilometer. Alltid klädd i samma kavaj, gubbkeps och en uråldrig bandyportfölj i ett fast grepp. Det verkar inte som om någon väderlek kan stoppa honom.
Tydligen så var han lärare förut och dessutom en fruktad sådan. Han lär ha brutit armen på en stökig elev nån gång på 50-talet och en del av våra låntagare som hade honom som lärare är fortfarande rädda för honom. Själv tycker jag mest är en skön och tuff gubbe.
Som sig bör så är han även aktiv i den lokalahembygdsföreningen. Numera får man väl betrakta hembygdsföreningarna som landsorgan för knarriga gubbar, gärna med omfattande kunskaper om traktens torp och fornlämningar.
När det gäller Gustav så är hans kunskaper mer än omfattande, de är enorma. Ibland får vi lokalhistoriska frågor och om vi inte hittar svaren i litteraturen vi har så ringer jag honom. Han vet alltid svaret men man drabbas ofta av problem när man måste sålla i den flod av information han kommer med. Någonstans i ordflödet finns det jag vill veta men var?
Att gubben sen är döv och samtalen måste föras skrikande brukar få låntagare att se aningens konfunderade ut.
Varför sitter karln bakom disken och skriker om torp i telefonen?
Gustav är en storkunsument av korsord. Jag gissar att han löser tre-fyra stycken om dagen. Stöter han på problem knallar han ner till oss och slår frenetiskt i lexikon. När han inte hittar svaret där vänder han sig till mig. Oftast handlar det om moderna företelser som inte finns i något lexikon. Själv är jag rätt dålig på korsord men eftersom han nästan alltid löst resten brukar det vara rätt lätt att räkna ut vilket ord det ska vara. Ibland får jag ta till google och jag ser hur fascinerad han blir över den mängd information jag får fram med bara några knapptryck. Om gubben vore nåt år yngre så tror jag han skulle kopplat upp sig.
Han nöjer sig inte med att bara få rätt ord i korsordet utan vill alltid ha det förklarat för sig. En minnesvärd gång var svaret "groupie". Jag hmm:ade lite innan jag svarade "Man kallar flickor som följer med popband för det". Han nöjde sig med det svaret till min stora lättnad.
Om jag har lika mycket spänst i både kropp och intellekt när jag är 96 så kommer jag vara mycket lycklig.
Läslogg: Mitt liv som pingvin Katarina Mazetti
När jag startade min lilla blogg hade jag en ambition om att skriva om ALLA böcker jag läser. Jag insåg snabbt att jag varken hade tid eller ork till det så nu får ni ett urval ur bokfloden jag konsumerar.
Jag trodde faktiskt inte jag någonsin skulle läsa Katarina Mazetti. Det har inte kännts som en författare för mig. Jag har fel kön och fel ålder har jag alltid tänkt. Hennes böcker är extremt populära bland låntagare (och släktingar) i kategorin kvinnor 50+. Inget fel i det men jag är man 30+ och har aldrig kännt mig så värst intresserad av hennes böcker.
När Mitt liv som pingvin dök upp för nån vecka sen så snappade sambon åt sig den och tillbringade en kväll med att fnissa i sin läsfotölj. Eftersom jag är lite läsgrinig just nu och extremt trött på deckare så tog jag den efter henne. Jag kände att jag ville ha nåt lätt att sjunka ner i.
Att två av mina mer nördiga intressen, polarforskning och fågelskådning, var en del av boken hjälpte mig på traven.
Jag blev inte det minsta besviken. Jag fick en lätt och underhållande roman som jag kunde klämma på en eftermiddag. Precis vad jag behövde. Att det sen var lite tunt med både polarforskning och fågelskådning kan jag leva med.
Boken utspelar sig på en turistkryssning till antarktis. Våra huvudpersoner är Thomas, nyskilld och deprimerad journalist, Wilma, ensamstående lärare på en folkhögskola och Alba, en kvinnlig världsresenär i 70-årsåldern som beslutat sig för att aldrig stanna och dessutom leva tills hon blir 120.
Merparten av boken tas upp av Wilma och Thomas trevande relation växelvis berättad från bådas synvinklar. Alba ägnar sin del till att resonera om olika typer av människor och deras motsvarighet i det arktiska djurlivet.
Iblan bryter Mazetti emellan med snabba blickar på vad som händer i några andra medresänerers liv. Hon visar upp ett tvärsnitt av medelsvensson land och vi får möta överkåta radhustanter som flörtar med alla män ombord, pensionärstanter som jagar änklingar (man måste tydligen vara snabb för de är eftertraktade) och hunsade hemmafruar.
Mazetti skriver "puttrigt". Det blir aldrig besvärande och hon är påfallande rolig. En klassisk feel-good bok men att må bra är väl nåt att sträva efter?
Nu väntar vi bara på filmatiseringen med Micke Nyqvist som Thomas.
Jag trodde faktiskt inte jag någonsin skulle läsa Katarina Mazetti. Det har inte kännts som en författare för mig. Jag har fel kön och fel ålder har jag alltid tänkt. Hennes böcker är extremt populära bland låntagare (och släktingar) i kategorin kvinnor 50+. Inget fel i det men jag är man 30+ och har aldrig kännt mig så värst intresserad av hennes böcker.
När Mitt liv som pingvin dök upp för nån vecka sen så snappade sambon åt sig den och tillbringade en kväll med att fnissa i sin läsfotölj. Eftersom jag är lite läsgrinig just nu och extremt trött på deckare så tog jag den efter henne. Jag kände att jag ville ha nåt lätt att sjunka ner i.
Att två av mina mer nördiga intressen, polarforskning och fågelskådning, var en del av boken hjälpte mig på traven.
Jag blev inte det minsta besviken. Jag fick en lätt och underhållande roman som jag kunde klämma på en eftermiddag. Precis vad jag behövde. Att det sen var lite tunt med både polarforskning och fågelskådning kan jag leva med.
Boken utspelar sig på en turistkryssning till antarktis. Våra huvudpersoner är Thomas, nyskilld och deprimerad journalist, Wilma, ensamstående lärare på en folkhögskola och Alba, en kvinnlig världsresenär i 70-årsåldern som beslutat sig för att aldrig stanna och dessutom leva tills hon blir 120.
Merparten av boken tas upp av Wilma och Thomas trevande relation växelvis berättad från bådas synvinklar. Alba ägnar sin del till att resonera om olika typer av människor och deras motsvarighet i det arktiska djurlivet.
Iblan bryter Mazetti emellan med snabba blickar på vad som händer i några andra medresänerers liv. Hon visar upp ett tvärsnitt av medelsvensson land och vi får möta överkåta radhustanter som flörtar med alla män ombord, pensionärstanter som jagar änklingar (man måste tydligen vara snabb för de är eftertraktade) och hunsade hemmafruar.
Mazetti skriver "puttrigt". Det blir aldrig besvärande och hon är påfallande rolig. En klassisk feel-good bok men att må bra är väl nåt att sträva efter?
Nu väntar vi bara på filmatiseringen med Micke Nyqvist som Thomas.
Gummisnoddsmysteriet
Gummisnoddar är en vital del i vår verksamhet. Biblioteket funkar inte utan dem. Anledningen är alla boktravar som skickas fram och tillbaka mellan biblioteken i vårt område. Buntar man inte ihop böckerna ordentligt så kommer alla reservationslappar att ramla av och allt blir kaos.
Jag och kollegan har rätt längre muttrat över att vi måste köpa så mycket snoddar. Eftersom vi får massor med boktravar skickade till oss så tycker man ju det borde gå jämt upp. Ingen stor grej egentligen men en liten vardagsirritation.
Idag fick vi en sändning böcker från huvudbiblioteket. Med i travarna var en liten lapp där de bad oss skicka tillbaka en del av de gummisnoddar som följt med böckerna under året. Tydligen så höll de på att ta slut på alla bibliotek.
Var i helskotta tar de vägen? Sitter det nån människa med en fetish för gummisnoddar någonstans i kjedjan och knycker alla som passerar? Det är lätt att få obehagliga bilder i huvudet när man börjar tänka på det alternativet.
För mitt libidos skull väljer jag att tro att nån försöker bygga världens största boll av gummisnoddar.
Jag lovar att i nästa upplaga av Guinness rekordbok kommer det finnas en bild på nån assistent på fackavdelningen som flinar som en dåre brevid sin gigantiska gummiboll, byggd av mina gummisnoddar...
Jag och kollegan har rätt längre muttrat över att vi måste köpa så mycket snoddar. Eftersom vi får massor med boktravar skickade till oss så tycker man ju det borde gå jämt upp. Ingen stor grej egentligen men en liten vardagsirritation.
Idag fick vi en sändning böcker från huvudbiblioteket. Med i travarna var en liten lapp där de bad oss skicka tillbaka en del av de gummisnoddar som följt med böckerna under året. Tydligen så höll de på att ta slut på alla bibliotek.
Var i helskotta tar de vägen? Sitter det nån människa med en fetish för gummisnoddar någonstans i kjedjan och knycker alla som passerar? Det är lätt att få obehagliga bilder i huvudet när man börjar tänka på det alternativet.
För mitt libidos skull väljer jag att tro att nån försöker bygga världens största boll av gummisnoddar.
Jag lovar att i nästa upplaga av Guinness rekordbok kommer det finnas en bild på nån assistent på fackavdelningen som flinar som en dåre brevid sin gigantiska gummiboll, byggd av mina gummisnoddar...
Quantas never crashed
I serien låntagare jag minns men verkligen vill glömma har vi nu kommit fram till en mycket speciell kvinna. Låt oss kalla henne Karin Arvidson här eftersom jag är livrädd att hon av misstag skulle googla sig hit och dra igång en rättsprocess mot mig.
Karin dök upp mer eller mindre ur tomma intet för några år sen och försvann sen helt spårlöst. När hon dök upp hos oss första gången slogs jag av hur lik ugglan Helge från den gamla serien Från A till Ö hon var, minus skägget då.
Håret stod på ända och kläderna såg ut att vara otvättad second hand. I sitt kölvatten hade hon dessutom den mest utpräglade röklukt jag någonsin känt.
Jag är rökare själv och då brukar man vara rätt immun mot sånt men hon fick mina ögon att tåras. Som krona på verket gick hon illa och bars fram av ett gåbord. För er som aldrig sett ett sånt så är det typ en stårullator som man kan luta sig mot.
Hon uppenbarade sig på vårt lilla bibliotek och självklart ville hon använda datorn. Det verkar som om många av sveriges knäppgökar valt bort en egen dator och förlitar sig på oss istället.
Karin var lite ovanlig eftersom hon mest var ute efter att använda word och det gjorde hon med eftertryck. Jag tror aldrig jag hört nån slå så hårt på tangenterna. När hon skrev som intensivast så kunde man tro att vi hade en förryckt hackspett i lokalen.
Hon kom alltid tidigt och om ingen annan hade bokat datorn kunde hon sitta där och hammra i timmar. Ibland bad hon om kopior på sina utskrifter och då passade vi på att kasta ett snabbt öga på vad hon skrev.
Jag blev inte förvånad när det visade sig vara illa skrivna inlagor till olika rättsliga instanser. Stilen var omisskännligt schizofren och det var rätt svårt att fatta vad det handlade om
Tyvärr fick jag hela historien förklarad för mig när hon bad mig fixa ett hotmailkonto åt henne.
Tydligen behövde hon en anonym mail för att kunna kontakta sin son som höll sig gömd i sydamerika eftersom Wallenbergarna och Volvo var ute efter honom...
Enligt hennes historia så hade hon och sonen skrivit ett bokningsprogram för flygbolag som det australiensiska bolaget Quantas stulit från dem med hjälp av volvo. Wallenbergarna hade sen skickat ut lönnmördare för att tysta dem efter att de börjat processa i australien. Hänger ni med? Det gjorde inte jag heller faktiskt.
När jag sen googlade hennes namn så fick jag upp en lång skrivelse från justitiedepartementet i australien där de avvisa hennes krav på ersättning. Några spår efter en son eller Wallenbergsfären hittade jag aldrig.
Det jag fann mest underhållande i historien var att en kvinna som behöver hjälp med att skapa och logga in på ett hotmailkonto hävdade att hon skrivit ett bokningsprogram för internationella flygbolag.
Hon fortsatte att dyka upp vecka efter vecka och blev liksom en del av möblemanget. Hennes frenetiska hammrande på tangenterna blev ett bakgrundsljud bland alla andra.
Sen en dag så försvann hon bara. Puts väck.
Vi har ingen aning om var hon tog vägen eller var hon bor nu. Antingen sitter hon och hammrar hej vilt på något annat litet bibliotek i landet eller så tog lungcancern henne. Eller var det Wallenbergarna?...
P.S Ett litet shoutout till Nina på blogg.se kundservice. Tack för tålamod och guidning när mina kunskaper i HTML brast. Du är en klippa.
Karin dök upp mer eller mindre ur tomma intet för några år sen och försvann sen helt spårlöst. När hon dök upp hos oss första gången slogs jag av hur lik ugglan Helge från den gamla serien Från A till Ö hon var, minus skägget då.
Håret stod på ända och kläderna såg ut att vara otvättad second hand. I sitt kölvatten hade hon dessutom den mest utpräglade röklukt jag någonsin känt.
Jag är rökare själv och då brukar man vara rätt immun mot sånt men hon fick mina ögon att tåras. Som krona på verket gick hon illa och bars fram av ett gåbord. För er som aldrig sett ett sånt så är det typ en stårullator som man kan luta sig mot.
Hon uppenbarade sig på vårt lilla bibliotek och självklart ville hon använda datorn. Det verkar som om många av sveriges knäppgökar valt bort en egen dator och förlitar sig på oss istället.
Karin var lite ovanlig eftersom hon mest var ute efter att använda word och det gjorde hon med eftertryck. Jag tror aldrig jag hört nån slå så hårt på tangenterna. När hon skrev som intensivast så kunde man tro att vi hade en förryckt hackspett i lokalen.
Hon kom alltid tidigt och om ingen annan hade bokat datorn kunde hon sitta där och hammra i timmar. Ibland bad hon om kopior på sina utskrifter och då passade vi på att kasta ett snabbt öga på vad hon skrev.
Jag blev inte förvånad när det visade sig vara illa skrivna inlagor till olika rättsliga instanser. Stilen var omisskännligt schizofren och det var rätt svårt att fatta vad det handlade om
Tyvärr fick jag hela historien förklarad för mig när hon bad mig fixa ett hotmailkonto åt henne.
Tydligen behövde hon en anonym mail för att kunna kontakta sin son som höll sig gömd i sydamerika eftersom Wallenbergarna och Volvo var ute efter honom...
Enligt hennes historia så hade hon och sonen skrivit ett bokningsprogram för flygbolag som det australiensiska bolaget Quantas stulit från dem med hjälp av volvo. Wallenbergarna hade sen skickat ut lönnmördare för att tysta dem efter att de börjat processa i australien. Hänger ni med? Det gjorde inte jag heller faktiskt.
När jag sen googlade hennes namn så fick jag upp en lång skrivelse från justitiedepartementet i australien där de avvisa hennes krav på ersättning. Några spår efter en son eller Wallenbergsfären hittade jag aldrig.
Det jag fann mest underhållande i historien var att en kvinna som behöver hjälp med att skapa och logga in på ett hotmailkonto hävdade att hon skrivit ett bokningsprogram för internationella flygbolag.
Hon fortsatte att dyka upp vecka efter vecka och blev liksom en del av möblemanget. Hennes frenetiska hammrande på tangenterna blev ett bakgrundsljud bland alla andra.
Sen en dag så försvann hon bara. Puts väck.
Vi har ingen aning om var hon tog vägen eller var hon bor nu. Antingen sitter hon och hammrar hej vilt på något annat litet bibliotek i landet eller så tog lungcancern henne. Eller var det Wallenbergarna?...
P.S Ett litet shoutout till Nina på blogg.se kundservice. Tack för tålamod och guidning när mina kunskaper i HTML brast. Du är en klippa.
Vådan av dåliga boktips
OBS Jag vill redan nu poängtera att jag inte är delaktig i den här historien. Jag jobbar inte på biblioteket i Surahammar och är inte på något vi en part i målet.
I en kommentar till en komentar av Lena Kjersén Edman så skrev jag om ett vagt minne av en man som trakasserat ett bibliotek efter ett boktips han var missnöjd med. Historien har gnagt på mig och efter idogt googlande hittade jag detaljerna. Det var inte biblioteket i Sala som jag trodde utan det var Surahammar.
Historien tar sin början i att en stamkund får ett boktips av en av bibliotekets assistenter. Problemen börjar när mannen sen inte gillade tipset.
(saxat ur aftonbladet):
Ska man vara petig så har De Soto faktiskt inte fått Nobelpriset men man kan ju gissa att det inte var det som störde mannen.
Även jag har fått motta klagomål över tips jag lämnat. En del låntagare har t.o.m varit lite sura och tyckt jag slösat bort deras tid. Tackochlov har ingen reagerat som mannen i Sura hittills:
" Det var upptakten till år av trakasserier. Mannen besökte biblioteket flera gången om dagen och vräkte ur sig oförskämdheter.
I en kommentar till en komentar av Lena Kjersén Edman så skrev jag om ett vagt minne av en man som trakasserat ett bibliotek efter ett boktips han var missnöjd med. Historien har gnagt på mig och efter idogt googlande hittade jag detaljerna. Det var inte biblioteket i Sala som jag trodde utan det var Surahammar.
Historien tar sin början i att en stamkund får ett boktips av en av bibliotekets assistenter. Problemen börjar när mannen sen inte gillade tipset.
(saxat ur aftonbladet):
"Mannen gav flera gånger uttryck för ett stort missnöje med det mesta som hade med byråkrati att göra. Därför rekommenderade Jan Östman en bok av nobelpristagaren Hernan de Soto som handlar om hur svårt det är att starta företag i utvecklingsländer, bland annat på grund av all byråkrati. Den rekommendationen skulle han aldrig ha gjort.
- Nästa gång mannen kom skrek han redan när han hade passerat entrédörrarna att "Det där som jag fick av de Soto är bara skit." säger Jan Östman"Ska man vara petig så har De Soto faktiskt inte fått Nobelpriset men man kan ju gissa att det inte var det som störde mannen.
Även jag har fått motta klagomål över tips jag lämnat. En del låntagare har t.o.m varit lite sura och tyckt jag slösat bort deras tid. Tackochlov har ingen reagerat som mannen i Sura hittills:
" Det var upptakten till år av trakasserier. Mannen besökte biblioteket flera gången om dagen och vräkte ur sig oförskämdheter.
- Jag var inkompetent och en förkastlig människa i största allmänhet.
55-åringen vände sig även till Jan Östmans chef och krävde att hon skulle avskeda honom. Bibliotekschefen anordnade då ett möte med mannen och en högre tjänsteman på kommunen. Trots att hon bad om ursäkt å bibliotekets vägnar om de hade gjort något så att han kände sig kränkt slutade inte mannen med trakasserierna - tvärtom. Då började han trakassera henne också."
Det gick så långt att mannen portades på biblioteket och polisanmäldes efter att ha krossat en ruta inne på biblioteket. Han dömdes senare till 10 000 i böter för ofredande. När mannen senare gick till JO med sitt fall skrev kommunen i sitt svar till JO:
(Saxat ur Västerås tidning) "I svaret till JO refererar kommunen till händelseutvecklingen under tre år där man menar att [namn raderat] uttalat att en tjänsteman var "inkompetent, oduglig etc", att han skrivit brev till personalen, att besökare blivit skrämda av hans utbrott och slutat komma, att grupper av barn blivit rädda av hans uppträdande. Till sist fann ledningen situationen ohållbar och efter incidenten med fönsterrutan övervägde man att genast stänga biblioteket."
Mannen själv förklarar sina handligar på följande vis: "Efter kontroverser med en bibliotekarie som han menade hade uttalat sig förnedrande om en författare samtidigt som hans mor nyligen dött brast det för honom och han begick sin försyndelse. Han krossade en ruta till bibliotekets dörr, utifrån, när han nyss blivit avvisad."
Uppenbarligen går historierna isär. Jag var ju inte där och har aldrig träffat nån av de inblandade men mitt yrke gör mig en aningens partisk för bibliotekspersonalen antar jag. Det verkar som om de råkat ut för en klassisk rättshaverist på jakt efter ett nytt bråk. Jag har träffat ett gäng såna själv (och lovar att skriva om en minnesvärd senare i veckan)
JO tycks ännu inte ha tagit ställning till det juridiska läget i att porta nån från biblioteket. Som läget är nu agerar biblioteken i nån sorts gråzon där man lutar sig mot arbetsmiljölagstiftningen.
Människor som uppför sig hotfullt är helt enkelt en fara för personalens hälsa och kan stängas av.
Jag hoppas JO kommer med ett beslut så vi får klarhet i vad som egentligen gäller.
På vårt bibliotek har vi portat en del människor genom åren. Hos oss handlar det dock enbart om barn och ungdomar som varit så störande att vi inte kunnat ha dem i lokalen. Jag har aldrig varit tvungen att neka en vuxen tillträde och jag hoppas att jag aldrig behöver.
Blogg för de ensamma
Vi hade en barnartist på biblioteket här i veckan. Han var proffsig och stabil och alla var nöjda och glada. När allt var klart så började han plocka ihop sina grejor men sen visade han ingen tendens att vilja åka. Jag var däremot tvungen att dra p.g.a ett möte så jag lämnade kollegan ensam med honom.
Typ tre timmar senare ringer jag till jobbet för att kolla läget och det första kollegan säger är "TACK!". Tydligen så hade telefonsamtalet äntligen fått barnartisten att bryta upp och bege sig till hotellet. Tre timmars konstant pratande.
Det är inte så många som jobbar som barnartister på full tid. Vi har en del superstjärnor som Mora träsk och Nicke & Nilla och sen har vi en mindre skara som försörjer sig med spelningar på bibliotek och dagis. De som spelar i barnunderhållningens gärdsgårdsserie lever rätt ensamma liv. För att få ihop lönen så måste de turnera runt i landet och spela. Det innebär rätt många hotellnätter och ett rätt ensamt liv. Att umgås med oss biblioteksmänniskor blir deras ända ventil för umgänge.
Biblioteket agerar ventil även för andra människor. Vi har rätt många som kommer in utan ett egentligt ärende men som gärna vill prata lite. Både jag och kollegan vet vår roll i det här och vi kan prata väder och vind utan problem. Man kan säga att det är en del av vår service helt enkelt. Jobbar man på ett litet bibliotek så är det inte bara litteratur man står till tjänst med utan även social samvaro för ensamma.
I en del fall är det bara tragiskt. Vi har en del människor som helt saknar socialt nätverk och antagligen bara pratar med oss och tjejerna på ICA. När de personerna kommer in så är det bara att sätta sitt jobb på hold och döprata i en kvart.
Problemet uppstår när det inte finns nåt slut på pratstunden.
Framförallt en farbror har stora problem att avsluta. Har man lungt i lokalen kan han vara där i timmar och prata utan problem. Faktumet att man inte har nåt att säga varandra efter en halvtimme verkar inte beröra honom. Han pratar ändå på.
Ni får skicka hatmail om ni vill men jag och min kollega har utvecklat ett sätt för att lösa såna här situationer. Kanske är vi hemska människor men vi har ju faktiskt jobb att sköta.
Det började för några år sen när vi hade problem med en rätt alkad och avskedad socionom. Han hade en tendens att hitta oss när vi satt ute och fikade och sen helt fräckt slå sig ner och tvångsprata med oss. Jag genomled hela föreläsningar om Marx som sociolog. Typ en timmes non stop prat.
Efter ett tag kom vi på att en av oss kunde smita iväg. När man sen kommit loss kunde man hämta en pärm och sen gå ut och säga nåt i stilen "Du Vilse, jag fattar inte den här fakturan, kan du kolla på den?". Sen kunde man ursäkta sig och försvinna. Det förekom även fejkade samtal från mobilen till jobbtelefonen där man låtsades bli upptagen.
Numera använder vi den metoden för att skicka bort låntagare som aldrig slutar prata. För att ni ska förstå att vi inte är hemska människor så vill jag berätta att ju ensammare farbror desto längre får de prata innan man kommer ut med pärmen.
Typ tre timmar senare ringer jag till jobbet för att kolla läget och det första kollegan säger är "TACK!". Tydligen så hade telefonsamtalet äntligen fått barnartisten att bryta upp och bege sig till hotellet. Tre timmars konstant pratande.
Det är inte så många som jobbar som barnartister på full tid. Vi har en del superstjärnor som Mora träsk och Nicke & Nilla och sen har vi en mindre skara som försörjer sig med spelningar på bibliotek och dagis. De som spelar i barnunderhållningens gärdsgårdsserie lever rätt ensamma liv. För att få ihop lönen så måste de turnera runt i landet och spela. Det innebär rätt många hotellnätter och ett rätt ensamt liv. Att umgås med oss biblioteksmänniskor blir deras ända ventil för umgänge.
Biblioteket agerar ventil även för andra människor. Vi har rätt många som kommer in utan ett egentligt ärende men som gärna vill prata lite. Både jag och kollegan vet vår roll i det här och vi kan prata väder och vind utan problem. Man kan säga att det är en del av vår service helt enkelt. Jobbar man på ett litet bibliotek så är det inte bara litteratur man står till tjänst med utan även social samvaro för ensamma.
I en del fall är det bara tragiskt. Vi har en del människor som helt saknar socialt nätverk och antagligen bara pratar med oss och tjejerna på ICA. När de personerna kommer in så är det bara att sätta sitt jobb på hold och döprata i en kvart.
Problemet uppstår när det inte finns nåt slut på pratstunden.
Framförallt en farbror har stora problem att avsluta. Har man lungt i lokalen kan han vara där i timmar och prata utan problem. Faktumet att man inte har nåt att säga varandra efter en halvtimme verkar inte beröra honom. Han pratar ändå på.
Ni får skicka hatmail om ni vill men jag och min kollega har utvecklat ett sätt för att lösa såna här situationer. Kanske är vi hemska människor men vi har ju faktiskt jobb att sköta.
Det började för några år sen när vi hade problem med en rätt alkad och avskedad socionom. Han hade en tendens att hitta oss när vi satt ute och fikade och sen helt fräckt slå sig ner och tvångsprata med oss. Jag genomled hela föreläsningar om Marx som sociolog. Typ en timmes non stop prat.
Efter ett tag kom vi på att en av oss kunde smita iväg. När man sen kommit loss kunde man hämta en pärm och sen gå ut och säga nåt i stilen "Du Vilse, jag fattar inte den här fakturan, kan du kolla på den?". Sen kunde man ursäkta sig och försvinna. Det förekom även fejkade samtal från mobilen till jobbtelefonen där man låtsades bli upptagen.
Numera använder vi den metoden för att skicka bort låntagare som aldrig slutar prata. För att ni ska förstå att vi inte är hemska människor så vill jag berätta att ju ensammare farbror desto längre får de prata innan man kommer ut med pärmen.
Läsarens omistliga rättigheter.
På vår lånedisk har vi en skylt med följande text:
Läsarens omistliga rättigheter.
1. Rätten att inte läsa.
2. Rätten att hoppa över sidor.
3. Rätten att inte läsa färdigt en bok. (Den
rationella, den mogna läsningen)
4. Rätten att läsa om.
5. Rätten att läsa vad som helst.
6. Rätten till bovarysmen (lust och
verklighetsflykt).
7. Rätten att läsa var som helst.
8. Rätten att läsa här och där.
9. Rätten att läsa högt.
10. Rätten att tiga.
Det är hämtat från Daniel Pennacs bok Som en roman som kom ut 1992 på franska och 1995 i sverige. Den skildrar hans kamp för att försöka få sin son son intresserad av läsning. Jag kan varmt rekomendera den, framförallt till människor som jobbar med litteratur ur ett pedagogiskt perspektiv.
Det viktigaste i boken är dock de rättigheter för läsare som Pennac slår fast. På vårt bibliotek har de samma status som barnkonventionen.
Allt för ofta kommer det in folk med en bok och säger "Gud vad tråkig den var men jag måste ju läsa ut den". Varför i helskotta då? Är inte livet för kort för tråkiga böcker? Låt oss göra lite matematik. Jag är kanske ett dåligt exempel då jag läser ur ett arbetsperspektiv och dessutom ganska fort men vi tar mig i alla falla. Jag läser i genomsnitt tre vuxenböcker i veckan. 52x3=156. Medellivslängden i sverige för män är ca 76 år men vi får dra bort de första åtta åren av mitt liv eftersom jag inte kunde läsa själv då. 156x68=10608. Först kan det tyckas vara en rätt hög siffra men när man sen börjar fundera på hur mycket det finns som man vill läsa så börjar den kännas oroväckande låg. Runt 11 000 böcker kommer jag hinna klämma. Färre om jag fortsätter läsa tjocka böcker om historia som jag gärna gör.
Jag känner stressen öka medans jag skriver det här.
Lyssna nu för det här är viktigt: DET FINNS INTE TID FÖR DÅLIGA BÖCKER:
När en låntagare kommer in och har inställningen att man måste läsa ut allt man påbörjar pekar jag på Pennacs tredje regel och förklarar matematiken.
Eftersom de flesta inte läser tre böcker i veckan brukar de se aningens stressade ut.
En bok jag inte behöver läsa p.g.a arbetet får 50 sidor på sig att göra mig intresserad sen lägger jag bort den om den inte intresserar mig.
Pennacs rättigheter har fler viktiga poänger. Ta nummer 5 t.ex: Rätten att läsa vad som helst. Sluta mesa runt och läs vad ni vill. älskar ni Liza marklund? Fine! Läs henne för brinnande livet. Skit i vad grannfrun tycker.
Kom dessutom ihåg att den första punkten, rätten att inte läsa, är den viktigaste. Litteratur ska aldrig tryckas ner i halsen på nån. Lusten att läsa måste komma innifrån och kan inte pådyvlas. jag har hört alldeles för många berätta om hur jobbigt det var när de tvingades till att läsa en roman i skolan och sen tappat allt sug för läsning. Det är ju bara tragiskt.
Min kollega och jag brukar säga att det handlar om rätt bok för rätt läsare och vi är rätt bra på den formen av match-making. Yrkesmässigt finns det inget härligare när en unge kommer in med en bok man rekomenderat och KRÄVER att få fortsättningen. Då klappar man sig på axeln och ler åt ett job well done och anstränger sig som fan att hitta rätt bok till det barnet.
Tvingad läsning är dålig läsning.
Du är golbög!
Vi kan planera vårt jobb rätt fritt. Ofta tar vi lite tid hemma för att läsa ungdomsböcker och förbereda oss allmänt.
Så gjorde jag häromdagen. Softade på morgonen och tog sen en buss som gick strax efter klockan tio till jobbet. Problemet var att några av bygdens alkisar hängt på låset till bolaget för att köpa dagens ranson och nu åkte övergång tillbaka till kvarten.
Jag har åkt kommunalt i många år nu och är rätt van med de lokala förmågornas härjande på bussen. Jag minns med glädje en riktigt förbannad busschafför som slängde av en alkistant som tappat sin nyöppnade 7,2. Burken rullade vackert ner för hela bussgången och sprutade ner skorna för alla som inte hade märkt vad som hände. Den tanten fick promenera en dryg mil hem till hålan.
Den här morgonen var iaf gubbarna arga på varnadra. Dom småtjafsade och muckade med varandra medans dom gulpade ner morgonpilsen. Jag försökte läsa och ignorera dom. Grälet där bak ökar i ljudvolym och jag känner att jag börjar tappa tålamodet.
"Du är en golbög!"
"Nä! du är en golbög!"
Bussen är full med tanter och barn och när idioterna börjar bitchslappa varandra där bak förlorar jag humöret. Jag ställer mig upp och skriker: "Bete er som vuxna förihelvete!"
Det blir helt tyst i bussen.
Jag sjunker ner i min bok igen och njuter av tystnaden. Då får jag en fet hand i bröstet.
"Vem fan tror du att du e va?"
STOR tjock alkis blänger på mig.
"Jag är en som vill ha lugn och ro på bussen när jag ska till jobbet, ok? Sluta fjanta er. Det finns barn här"
Han stirrar på mig med ofukuserad blick.
"Du ska fan inte tro nåt för du e nykter"
Då fattar jag att situationen kan bli våldsam och drar upp ett ben för en pungspark om det skulle behövas. Han fortsätter ranta om att det är han och hans polares rätt att härja som dom vill på bussen. Vid det här laget har jag totalt tappat tålamodet. Jag skiter i det faktum att jag har ett möte och att en blodig näsa eller en blåtira kanske inte skulle se så snyggt uttan ställer mig upp och skriker att han ska gå och sätta sig och hålla käften.
Jag är en rätt liten kille men tydligen så fattade alkisen att det var dags att backa. Han sätter sig men fortsätter och snackar fast nu är det om att vi ska vara polare. Jag ignorerade bara honom och försökte fortsätta läsa.
När vi väl kommer till ändhållplatsen så hör jag alkisen säga till sin "polare": "Öh fan ska vi slåss NU då?"
Älska åka buss...
Memo till Sveriges ornitologiska förbund
Hej!
Jag vet inte om ni minns mig men jag skrev till er i början av våren och talade om mitt nyvunna intresse för fågelskådning. Jag passade även på att gå med i föreningen och starta en prenumeration på Vår fågelvärld. Tre nummer omfattade prenumerationen.
Nån vecka senare damp det ner ett tjockt kuvert från er. Massa information och stickers och annat livsnödvändigt. Med i försändelsen var äver tre nummer av Vår fågelvärld.
Nice tänkte jag. Det kostade ju närmare 400 spänn att bli medlem så ni bjuder på några baknummer.
Det var inte så va? Det var min prenumeration eller hur? Tre baknummer...
Man tycker ju att ni som fågelskådare skulle ha lite koll på latin. Ok, jag vet att prefixet PRE betyder före men inte fan betyder det att jag ska få tre gamla nummer och sen nada? Hela grejen med att prenumerera på något är ju att ha nåt att se fram emot i posten förutom räkningar.
Jag tackar gudarna att SvD inte resonerar som ni. Det hade inte vart kul att vakna en morgon och upptäcka en lastbil med alla förra årets nummer utanför porten:
"Men vafan grabben. Du beställde ju en helårsprenumeration"
Mindre vänlig hälsning
Vilse Bokhylla
Jag vet inte om ni minns mig men jag skrev till er i början av våren och talade om mitt nyvunna intresse för fågelskådning. Jag passade även på att gå med i föreningen och starta en prenumeration på Vår fågelvärld. Tre nummer omfattade prenumerationen.
Nån vecka senare damp det ner ett tjockt kuvert från er. Massa information och stickers och annat livsnödvändigt. Med i försändelsen var äver tre nummer av Vår fågelvärld.
Nice tänkte jag. Det kostade ju närmare 400 spänn att bli medlem så ni bjuder på några baknummer.
Det var inte så va? Det var min prenumeration eller hur? Tre baknummer...
Man tycker ju att ni som fågelskådare skulle ha lite koll på latin. Ok, jag vet att prefixet PRE betyder före men inte fan betyder det att jag ska få tre gamla nummer och sen nada? Hela grejen med att prenumerera på något är ju att ha nåt att se fram emot i posten förutom räkningar.
Jag tackar gudarna att SvD inte resonerar som ni. Det hade inte vart kul att vakna en morgon och upptäcka en lastbil med alla förra årets nummer utanför porten:
"Men vafan grabben. Du beställde ju en helårsprenumeration"
Mindre vänlig hälsning
Vilse Bokhylla
Vi kallar henne skatan.
Idag berättade kollegan att nån snott alla våra böcker om hundsjukdomar. Tre nya och fina böcker i ämnet.
En del stölder på jobbet kan jag förstå, emo brudar som snor misärbiografier och killar som snor fantasy, men hundsjukdomar?
En del av mig sympatiserar med matte eller husse som desperat försöker göra sin hund frisk men kunde de inte lånat böckerna istället? Det är desutom andra gången på några år som den hyllan blir plundrad. Förra gången var det en notorisk slarvmaja som fick låna på nåder som gick hem med en jättehög hundböcker. Nån gång kanske vi borde lära oss att om nån samlat på sig närmare en tusenlapp i böter så är chansen liten att de kommer sköta sig när man försöker vara snäll och låter dem låna.
Förlusten av hundböckerna fick mig att minnas en period med underliga stölder vi hade för några år sen. Allt började med att vi hittade bortrivna etiketter från böcker liggande gömda i bilderboksbackarna. Etiketterna gick fortfarande att läsa av i datorn och vi kunde konstatera att det var böcker som saknades i hyllorna. Vi hade en tjuv på halsen men underligt nog en tjuv som berättade vad han/hon tog. Det underligaste var att det var en väldigt eklektisk samling titlar. Allt från bilderböcker via romaner till reparationshandböcker för opel.
Ungefär samtidigt började vi märka att senaste numret av Vi föräldrar försvann varje månad. Jag hittade mappen som tidningen låg i gömd på olika ställen på biblioteket utan sitt innehåll. Dittills hade jag inte betraktat Vi föräldrar som en tidning vi var tvugna att hålla koll på men tydligen så var den mer åtråvärd än vi gissat.
jag och kollegan började hålla uppsikt och rätt snart dök det upp en tänkbar kandidat till stölderna. Det var en småbarnsmamma i 30-årsåldern som kom in nån gång i veckan. Hon var alltid glad och trevlig och småpratade medans hon lånade. Det som väckte vårt intresse var att hon alltid tog med sig Vi föräldrar ner i barnrummet och aldrig ställde tillbaka den när hon gick. Flera av hennes besök hade sammanfallit med att tidningen försvunnit. Vi började även misstänka att hon även låg bakom bokstölderna som förbryllat oss.
Vårt bibliotek är inte larmat. Larmutrustning för böcker är fruktansvärt dyr att köpa in så vi har helt enkelt valt bort den biten och chansar på att folk är ärliga. Självklart är det inget vi basunerar ut så många tror att böckerna är larmade. Antagligen trodde även mamman det och dessutom att larmet satt i streckkoden (det gör den aldrig). Antagligen var det därför hon rev bort koderna från böckerna och lämnade kvar dem. Jag misstänker dessutom att hon använde barnvagnen för att få ut böckerna eftersom vi hittade streckkoder till flera riktigt stora folianter.
Vad gör man i en sån här situation då? Jag är ingen konfliktsökare utan finner sånt här riktigt jobbigt. Tyvärr så måste man ju göra nåt när nån vandrar iväg med böcker och tidningar för tusentals kronor.
Chefen tillkallades och informerades och han gav klartecken för konfrontation och polisanmälning om det behövdes.
Jag gick sen och laddade i en vecka och väntade på att hon skulle komma. Varje dag kontrollerade jag så inga nya streckkoder dykt upp bland bilderböckerna. Jag ville vara 100% säker när det var dags.
Dagen hon dök upp var jag taggad. När hon var nere i barnrummet hoppade jag jämfota bakom disken som en löpare som värmer upp inför ett lopp. Nu jävlar skulle jag sätta P för det här.
Hon kom till disken och lånade några böcker och direkt när hon gått sprintade jag ner i barnrummet.
Inga streckkoder.
Vi föräldrar låg där i sin mapp.
Fiasko.
Var hon oskyldig? Det kan vara så men jag har en hemlis att berätta: När ni jagar bevis på såna här saker så spring inte nerför en korridor med fönster mot gångvägen där ni den ni misstänker går med sin barnvagn. Det kan nog få dem att förstå att ni kommit på något.
Hon hade tur den dagen. Hon stal inget och hon lyckades se att vi misstänkte henne. Efter det såg vi henne aldrig mer på biblioteket. Samtidigt upphörde stölderna av Vi föräldrar och jag har aldrig mer hittat en avriven streckkod. Slump? Kan vara men jag tror inte det.
Hon flyttade för några år sen så om nån kollega i landet läser detta och undrar var fasen deras Vi föräldrar tar vägen så kan ni höra av er. Jag tror jag vet vem som är skyldig.
En del stölder på jobbet kan jag förstå, emo brudar som snor misärbiografier och killar som snor fantasy, men hundsjukdomar?
En del av mig sympatiserar med matte eller husse som desperat försöker göra sin hund frisk men kunde de inte lånat böckerna istället? Det är desutom andra gången på några år som den hyllan blir plundrad. Förra gången var det en notorisk slarvmaja som fick låna på nåder som gick hem med en jättehög hundböcker. Nån gång kanske vi borde lära oss att om nån samlat på sig närmare en tusenlapp i böter så är chansen liten att de kommer sköta sig när man försöker vara snäll och låter dem låna.
Förlusten av hundböckerna fick mig att minnas en period med underliga stölder vi hade för några år sen. Allt började med att vi hittade bortrivna etiketter från böcker liggande gömda i bilderboksbackarna. Etiketterna gick fortfarande att läsa av i datorn och vi kunde konstatera att det var böcker som saknades i hyllorna. Vi hade en tjuv på halsen men underligt nog en tjuv som berättade vad han/hon tog. Det underligaste var att det var en väldigt eklektisk samling titlar. Allt från bilderböcker via romaner till reparationshandböcker för opel.
Ungefär samtidigt började vi märka att senaste numret av Vi föräldrar försvann varje månad. Jag hittade mappen som tidningen låg i gömd på olika ställen på biblioteket utan sitt innehåll. Dittills hade jag inte betraktat Vi föräldrar som en tidning vi var tvugna att hålla koll på men tydligen så var den mer åtråvärd än vi gissat.
jag och kollegan började hålla uppsikt och rätt snart dök det upp en tänkbar kandidat till stölderna. Det var en småbarnsmamma i 30-årsåldern som kom in nån gång i veckan. Hon var alltid glad och trevlig och småpratade medans hon lånade. Det som väckte vårt intresse var att hon alltid tog med sig Vi föräldrar ner i barnrummet och aldrig ställde tillbaka den när hon gick. Flera av hennes besök hade sammanfallit med att tidningen försvunnit. Vi började även misstänka att hon även låg bakom bokstölderna som förbryllat oss.
Vårt bibliotek är inte larmat. Larmutrustning för böcker är fruktansvärt dyr att köpa in så vi har helt enkelt valt bort den biten och chansar på att folk är ärliga. Självklart är det inget vi basunerar ut så många tror att böckerna är larmade. Antagligen trodde även mamman det och dessutom att larmet satt i streckkoden (det gör den aldrig). Antagligen var det därför hon rev bort koderna från böckerna och lämnade kvar dem. Jag misstänker dessutom att hon använde barnvagnen för att få ut böckerna eftersom vi hittade streckkoder till flera riktigt stora folianter.
Vad gör man i en sån här situation då? Jag är ingen konfliktsökare utan finner sånt här riktigt jobbigt. Tyvärr så måste man ju göra nåt när nån vandrar iväg med böcker och tidningar för tusentals kronor.
Chefen tillkallades och informerades och han gav klartecken för konfrontation och polisanmälning om det behövdes.
Jag gick sen och laddade i en vecka och väntade på att hon skulle komma. Varje dag kontrollerade jag så inga nya streckkoder dykt upp bland bilderböckerna. Jag ville vara 100% säker när det var dags.
Dagen hon dök upp var jag taggad. När hon var nere i barnrummet hoppade jag jämfota bakom disken som en löpare som värmer upp inför ett lopp. Nu jävlar skulle jag sätta P för det här.
Hon kom till disken och lånade några böcker och direkt när hon gått sprintade jag ner i barnrummet.
Inga streckkoder.
Vi föräldrar låg där i sin mapp.
Fiasko.
Var hon oskyldig? Det kan vara så men jag har en hemlis att berätta: När ni jagar bevis på såna här saker så spring inte nerför en korridor med fönster mot gångvägen där ni den ni misstänker går med sin barnvagn. Det kan nog få dem att förstå att ni kommit på något.
Hon hade tur den dagen. Hon stal inget och hon lyckades se att vi misstänkte henne. Efter det såg vi henne aldrig mer på biblioteket. Samtidigt upphörde stölderna av Vi föräldrar och jag har aldrig mer hittat en avriven streckkod. Slump? Kan vara men jag tror inte det.
Hon flyttade för några år sen så om nån kollega i landet läser detta och undrar var fasen deras Vi föräldrar tar vägen så kan ni höra av er. Jag tror jag vet vem som är skyldig.
På blocket kan man hitta det mesta.
Mina planer för dagens blogginlägg var en betraktelse kring nobelpriset hade jag tänkt. Tydligen vill biblioteksgudarna annorlunda.
Det kom in en lite halvsjavig karl i 40-årsåldern och slog sig ner vid vår kunddator. Efter att ha fått instruktioner från några besökande femteklassare så gav han sig ut på nätet.
Efter ett tag vänder han sig om och frågar på bred göteborgska "Vet du var man kan hitta kontaktannonser? Typ par söker man?"
Jag gissar att min imitation av en fågelholk var rätt övertygande. Vad i helvete svarar man på en sån förfrågan?
Efter ett tag fann jag mig och sa att han kunde kolla på kvällstidningarnas hemsidor. Han nöjer sig med det och fortsätter surfa.
Lite senare kommer han fram till disken och säger: "Jag hittar inget. Kan inte du hjälpa mig att söka på din dator?"
Så ställd har jag inte blivit sen en liten flicka frågade om jag ville se blodsnorkråkorna i hennes näsa.
Faktiskt skulle jag hellre tittat på hennes blodsnorkråkor än hjälpt den här snubben surfa kontaktannonser.
När jag famlat klart efter ord lyckas jag förklara att det faktiskt inte är en tjänst som biblioteket erbjuder sen greppade jag en trave bilderböcker och flydde.
När jag sen vågade mig tillbaka så hade han till min lättnad försvunnit. På datorn han använt låg sidan han sökt på kvar uppe. Han hade sökt på blocket...
Nobelpriset? Le Clezio var ju ett trevligt val. Eller nåt.
Det kom in en lite halvsjavig karl i 40-årsåldern och slog sig ner vid vår kunddator. Efter att ha fått instruktioner från några besökande femteklassare så gav han sig ut på nätet.
Efter ett tag vänder han sig om och frågar på bred göteborgska "Vet du var man kan hitta kontaktannonser? Typ par söker man?"
Jag gissar att min imitation av en fågelholk var rätt övertygande. Vad i helvete svarar man på en sån förfrågan?
Efter ett tag fann jag mig och sa att han kunde kolla på kvällstidningarnas hemsidor. Han nöjer sig med det och fortsätter surfa.
Lite senare kommer han fram till disken och säger: "Jag hittar inget. Kan inte du hjälpa mig att söka på din dator?"
Så ställd har jag inte blivit sen en liten flicka frågade om jag ville se blodsnorkråkorna i hennes näsa.
Faktiskt skulle jag hellre tittat på hennes blodsnorkråkor än hjälpt den här snubben surfa kontaktannonser.
När jag famlat klart efter ord lyckas jag förklara att det faktiskt inte är en tjänst som biblioteket erbjuder sen greppade jag en trave bilderböcker och flydde.
När jag sen vågade mig tillbaka så hade han till min lättnad försvunnit. På datorn han använt låg sidan han sökt på kvar uppe. Han hade sökt på blocket...
Nobelpriset? Le Clezio var ju ett trevligt val. Eller nåt.
Raiders of the lost calender
Jag vill varna mina läsare redan nu. Det här är ett tämligen meningslöst inlägg. Läs det som en varning för att dra komplicerade slutsatser av enkla problem eller helt enkelt som en berättelse om en idiot som lyckades slösa bort hela sin lunchrast.
Det var fullt ös på biblioteket imorse. Två förskolegrupper efter varandra. Det betyder att man jobbar i nån sorts kontollerat kaos. Det är barn, fröknar och bilderböcker överallt.
Jag skötte disken medans min kollega berättade om biblikoteket och sedan läste bilderboken Det var det fräckaste (en charmig historia om en mullvad som har oturen att bli bajsad på huvudet och hans jakt efter den skyldige)
Förskolorna hade med sig ett ordentligt lass böcker tillbaka och lånade minst lika mycket. Högarna växte kring mig.
När allt var klart och ungarna gått tänkte jag ta mig en kopp kaffe. Jag började leta efter vår kalender för att kolla hur resten av dagen såg ut.
Kalendern var borta.
Jag letade överallt men kunde inte finna den någonstans. Att förlora kalendern skulle vara som att förlora huvudnyckeln till verksamheten. En hel termins planering försvunnen. Utan kalendern är vi helt roderlösa. Vilka klasser kommer? När? Har jag ett möte på tisdag?
Att återskapa all info som står i den skulle vara nära på omöjligt.
Efter lite funderande så kommer jag på hur det låg till. Den låg ju på disken! Förskolefröken N måste av misstag packat ner den i sin dragkärra tillsammans med bilderböckerna.
Snabbt på med jackan. En förskoleklass borde jag ju kunna hinna ifatt. Jag marscherade snabbt iväg mot lågstadieskolan där även förskolorna huserar. Till min förvåning ser jag inte ungarna på vägen.
Väl där går jag in och irrar runt i korridorerna innan jag hittar nån i personalen.
"Hej. Har du sett N?"
"Hon är ju på biblioteket" får jag till svar.
Jag förklarar vad som hänt och alla som lyssnar får sig ett gott skratt men ingen vet tyvärr var N och barnen är. Jag fick dock reda på att N och hennes barn ska äta lunch snart så jag kan vänta på dem. Min egen lunch hade redan börjat men jag slår mig muttrande ner på skolgården och väntar.
Efter ca en kvart dyker N upp. Hon och ungarna hade tagit vägen förbi en lekplats, därav dröjsmålet.
Vi rotar igenom hennes dragkärra men ingen kalender. Nu börjar paniken komma.
"Kolla med A då. Hon var ju också där med sina barn"
JA! Klart det var A som fick med sig min kalender.
Efter en hel det irrande i korridorer hittar jag rätt klassrum. Efter att ha blivit tillrättavisad av tre sexåringar för att jag var på väg in med skor på hittar jag A. Inte heller hon har min kalender.
Fan i helvete.
Jag vankar tillbaka för att berätta för kollegan att jag förlorat kalendern.
Väl där hjälps vi åt att leta lite till. Vi hittade kalenderjäveln längst ner i en trave återlämnade bilderböcker... Om jag hade varit logisk så hade jag sökt igenom dem först innan jag rusade iväg på en vild jakt.
Välj den enkla förklaringen och lösningen först gott folk.
Det här var nog mitt dummaste agerande sen jag valde att ladda hem och installera om drivrutinerna till min skrivare tre gånger för att få den att funka innan jag kollade att sladdarna satt i. Behöver jag berätta var felet låg?
Det var fullt ös på biblioteket imorse. Två förskolegrupper efter varandra. Det betyder att man jobbar i nån sorts kontollerat kaos. Det är barn, fröknar och bilderböcker överallt.
Jag skötte disken medans min kollega berättade om biblikoteket och sedan läste bilderboken Det var det fräckaste (en charmig historia om en mullvad som har oturen att bli bajsad på huvudet och hans jakt efter den skyldige)
Förskolorna hade med sig ett ordentligt lass böcker tillbaka och lånade minst lika mycket. Högarna växte kring mig.
När allt var klart och ungarna gått tänkte jag ta mig en kopp kaffe. Jag började leta efter vår kalender för att kolla hur resten av dagen såg ut.
Kalendern var borta.
Jag letade överallt men kunde inte finna den någonstans. Att förlora kalendern skulle vara som att förlora huvudnyckeln till verksamheten. En hel termins planering försvunnen. Utan kalendern är vi helt roderlösa. Vilka klasser kommer? När? Har jag ett möte på tisdag?
Att återskapa all info som står i den skulle vara nära på omöjligt.
Efter lite funderande så kommer jag på hur det låg till. Den låg ju på disken! Förskolefröken N måste av misstag packat ner den i sin dragkärra tillsammans med bilderböckerna.
Snabbt på med jackan. En förskoleklass borde jag ju kunna hinna ifatt. Jag marscherade snabbt iväg mot lågstadieskolan där även förskolorna huserar. Till min förvåning ser jag inte ungarna på vägen.
Väl där går jag in och irrar runt i korridorerna innan jag hittar nån i personalen.
"Hej. Har du sett N?"
"Hon är ju på biblioteket" får jag till svar.
Jag förklarar vad som hänt och alla som lyssnar får sig ett gott skratt men ingen vet tyvärr var N och barnen är. Jag fick dock reda på att N och hennes barn ska äta lunch snart så jag kan vänta på dem. Min egen lunch hade redan börjat men jag slår mig muttrande ner på skolgården och väntar.
Efter ca en kvart dyker N upp. Hon och ungarna hade tagit vägen förbi en lekplats, därav dröjsmålet.
Vi rotar igenom hennes dragkärra men ingen kalender. Nu börjar paniken komma.
"Kolla med A då. Hon var ju också där med sina barn"
JA! Klart det var A som fick med sig min kalender.
Efter en hel det irrande i korridorer hittar jag rätt klassrum. Efter att ha blivit tillrättavisad av tre sexåringar för att jag var på väg in med skor på hittar jag A. Inte heller hon har min kalender.
Fan i helvete.
Jag vankar tillbaka för att berätta för kollegan att jag förlorat kalendern.
Väl där hjälps vi åt att leta lite till. Vi hittade kalenderjäveln längst ner i en trave återlämnade bilderböcker... Om jag hade varit logisk så hade jag sökt igenom dem först innan jag rusade iväg på en vild jakt.
Välj den enkla förklaringen och lösningen först gott folk.
Det här var nog mitt dummaste agerande sen jag valde att ladda hem och installera om drivrutinerna till min skrivare tre gånger för att få den att funka innan jag kollade att sladdarna satt i. Behöver jag berätta var felet låg?
Nobelpris #1
Visst kom nobelprisveckan tidigare i år än vanligt? Jag har för mig att det brukar vara närmare november innan Horace dyker upp och läser pristagarens namn med överdrivet uttal. Hans försök till oxfordengelska när han sa Harold Pinter får mig fortfarande att skratta.
En annan ändring som gör mig förbryllad är tiden. Det har alltid varit klockan 13 under min tid i branschen. Nu sa kollegan att det är redan klockan 12. har de bråttom i år? Nu får man ju börja fundera på vilken av toppkandidaterna som är krassligast innan man loggar in på Ladbrokes.
Jag har satt min heder i pant på att det blir Maryse Condé och hon verkar vara vid god hälsa. Man kanske ska ändra sin gissning?
Nobelpriset är alltid kul när man jobbar i bokbranschen. Under min tid i bokhandel så hade vi alltid en massa kunder som lyssnade på utannonseringen hos oss för att sen rusa iväg och köpa de exemplar vi råkade ha i lager.
På biblioteket har vi en liten miniatyrvariant med några kulturtanter som kommer dit och lyssnar. Oftast brukar vi ha något ex av författarens böcker. Sist vi inte hade det så var det ovan nämnda Pinter men jag tror det knappt fanns nåt på svenska av honom vid det tillfället.
En annan kul del av Nobels litteraturpris är de obligatoriska intervjuerna med "mannen på gatan". Jan Berglin illustrerade det fint i en stripp där en man utbrister: "Varför ger dom det aldrig till nån man känner till?*"
Alltid samma raljerande om att Astrid minsann borde ha fått priset kombinerat med en total omedvetenhet att man som någorlunda litterärt intresserad anser att val som Pamuk och Lessing gränsar till populistiska.
"Mannen på gatan" borde fatta att priset inte handlar om popularitet. Om man inte känner till författaren, och det erkänner jag glatt att jag flera gånger inte gjort, så får man ta det som en läsrekomendation från en väldigt bra källa.
Det värsta som kan hända är att man hittar en ny favoritförfattare.
P.S Kom igen Horace. jag sätter en tusenlapp på Condé. Jag borde få odds på runt 150 gånger pengarna. Vi splittar, jag lovar.
D.S
Edit: Jag ser nu att kollegan hade fel. Det är fortfarande klockan 13 som gäller.
* "Känner till: Astrid Lindgren, Jan Guillou och Clas Ohlson i Insjön"
En annan ändring som gör mig förbryllad är tiden. Det har alltid varit klockan 13 under min tid i branschen. Nu sa kollegan att det är redan klockan 12. har de bråttom i år? Nu får man ju börja fundera på vilken av toppkandidaterna som är krassligast innan man loggar in på Ladbrokes.
Jag har satt min heder i pant på att det blir Maryse Condé och hon verkar vara vid god hälsa. Man kanske ska ändra sin gissning?
Nobelpriset är alltid kul när man jobbar i bokbranschen. Under min tid i bokhandel så hade vi alltid en massa kunder som lyssnade på utannonseringen hos oss för att sen rusa iväg och köpa de exemplar vi råkade ha i lager.
På biblioteket har vi en liten miniatyrvariant med några kulturtanter som kommer dit och lyssnar. Oftast brukar vi ha något ex av författarens böcker. Sist vi inte hade det så var det ovan nämnda Pinter men jag tror det knappt fanns nåt på svenska av honom vid det tillfället.
En annan kul del av Nobels litteraturpris är de obligatoriska intervjuerna med "mannen på gatan". Jan Berglin illustrerade det fint i en stripp där en man utbrister: "Varför ger dom det aldrig till nån man känner till?*"
Alltid samma raljerande om att Astrid minsann borde ha fått priset kombinerat med en total omedvetenhet att man som någorlunda litterärt intresserad anser att val som Pamuk och Lessing gränsar till populistiska.
"Mannen på gatan" borde fatta att priset inte handlar om popularitet. Om man inte känner till författaren, och det erkänner jag glatt att jag flera gånger inte gjort, så får man ta det som en läsrekomendation från en väldigt bra källa.
Det värsta som kan hända är att man hittar en ny favoritförfattare.
P.S Kom igen Horace. jag sätter en tusenlapp på Condé. Jag borde få odds på runt 150 gånger pengarna. Vi splittar, jag lovar.
D.S
Edit: Jag ser nu att kollegan hade fel. Det är fortfarande klockan 13 som gäller.
* "Känner till: Astrid Lindgren, Jan Guillou och Clas Ohlson i Insjön"
