Är bibliotek läskiga?
Så här i efterhand har jag förstått att hans reaktion är rätt vanlig. Många människor tycker stora boksamlingar i mörker är obehagliga. Personligen tycker jag det bara är fridfullt. Ibland efter stängning står jag i mörkret i biblioteket och njuter av tystnaden och lugnet. Böckerna är inte på något vis hotfulla utan det känns som jag var omgiven av vänner.
Ett av mina första biblioteksjobb var på ett av de större biblioteken i mellansverige. Slumpen ledde till att jag fick tillbringa ganska mycket tid i det låsta magasinet och flytta böcker. Det låsta magasinet var en skattkammare att vara i. Jag var omgiven av handskrifter och böcker från 15 och 1600 talet. Luften var fuktig och temeperaturen konstant kring 18 grader. Mitt starkaste minne därifrån är ett luktminne. Blundar jag kan jag fortfarande känna doften från läderband och damm. Utan tvekan en av världens mest utsökta dofter.
Tro inte att jag utförde kvalificerat arbete därnere. Det var ett klassiskt skitjobb. Vi hade bytt ut vissa hyllor och det ledde till att hela samlingen skulle flyttas. Det var svettigt och ganska smutsigt arbete som fick armarna att kännas som spaghetti och snytningarna när man kom hem såg ut som nåt från en 1300-tals krypta. Trots detta älskade jag varje minut av det.
En augustieftermiddag slet jag och en praktikant med att flytta några ovanligt tunga volymer från en hylla till en annan. Vi hade just tagit en liten paus när lamporna blinkade till och slocknade. Mörkret som omgav oss var som i en grav. Man kunde bokstavligen inte se handen framför ansiktet. Dörrlåset var en hybrid som både krävde nyckel och kod och pga strömavbrottet funkade inte kodlåset. Som karaktärer i en Poe novell var vi fångade i en krypta.
Varken jag eller killen jag jobbade med kände nån anledning till oro. Vi slog oss ner på varsinn stol och småpratade medans vi väntade på att ljuset skulle komma tillbaka. Efter ett tag tog konversationen slut och vi satt tysta.
Har ni hört talas om att böcker talar om natten? När vi satt där kunde jag höra ett svagt viskande. Först trodde jag det var ljudet från fläkten jag hörde men den var ju död eftersom det inte fanns nån ström.
Vi satt nog tysta en halvtimma och lyssnade på viskandet med näsborrarna fyllda av doften av gamla böcker.
Jag var aldrig någonsin rädd eller orolig. Tvärtom så var det en upplyftande upplevelse.
När strömmen väl kom tillbaka låste vi upp dörren, stämplade ut och talade aldrig mer om saken.
Det är min övernaturliga biblioteksupplevelse.
Det har funnits andra gångar jag varit genuint rädd på biblioteket. På nyss nämnda bibliotek i mellansverige hade vi ett tag ett problem med lodisar som sov under hyllorna. Det gjorde det till en obehaglig upplevelse att stänga mörka kvällar.
Happy Halloween alla läsare :)
Har du läst att det kommit en parfym med doft av gamla böcker? Kanske kan ge dig lite nostalgi från tiden bland handskrifterna.
Boktoka: Ja jag läste om den i Vi läser. Jag ska erkänna att jag är skeptisk men nyfiken att känna hur den luktar. Om den luktar som ett bokmagasin säger jag nej tack.
För er som aldrig upplevt doften av riktigt gamla böcker så kan jag informera att det luktar ungerfär som i en kyrka fast starkare. Lukten har dessutom en tendens att sätta sig i hår och kläder och man går hela tiden runt och luktar lite unket och dammigt. Om det är den känslan parfymen förmedlar så tror jag inte det blir en storsäljare.
Jag har funderat på vad det är som luktar egentligen, i äldre bibliotek och antikvariat.
Papper luktar ju inte när det är nytt - nya böcker luktar på sin höjd av lim och tryckfärgerna, och i bibliotekens magasin får man väl anta att klimatet är såpass kontrollerat att det inte är mögel, även om det är en lätt ton av det i lukten.
Hursom helst, nån vidare parfym blir det nog inte, även om det är en skön lukt (i lagom doser) :)
Trevlig blogg du har. :)
en av de minnesvärda frågorna man fått i informationsdisken "när ni går hem, är det MÖÖÖRKT här då?" Sagt av mkt storögd gosse
