Blogg för de ensamma
Vi hade en barnartist på biblioteket här i veckan. Han var proffsig och stabil och alla var nöjda och glada. När allt var klart så började han plocka ihop sina grejor men sen visade han ingen tendens att vilja åka. Jag var däremot tvungen att dra p.g.a ett möte så jag lämnade kollegan ensam med honom.
Typ tre timmar senare ringer jag till jobbet för att kolla läget och det första kollegan säger är "TACK!". Tydligen så hade telefonsamtalet äntligen fått barnartisten att bryta upp och bege sig till hotellet. Tre timmars konstant pratande.
Det är inte så många som jobbar som barnartister på full tid. Vi har en del superstjärnor som Mora träsk och Nicke & Nilla och sen har vi en mindre skara som försörjer sig med spelningar på bibliotek och dagis. De som spelar i barnunderhållningens gärdsgårdsserie lever rätt ensamma liv. För att få ihop lönen så måste de turnera runt i landet och spela. Det innebär rätt många hotellnätter och ett rätt ensamt liv. Att umgås med oss biblioteksmänniskor blir deras ända ventil för umgänge.
Biblioteket agerar ventil även för andra människor. Vi har rätt många som kommer in utan ett egentligt ärende men som gärna vill prata lite. Både jag och kollegan vet vår roll i det här och vi kan prata väder och vind utan problem. Man kan säga att det är en del av vår service helt enkelt. Jobbar man på ett litet bibliotek så är det inte bara litteratur man står till tjänst med utan även social samvaro för ensamma.
I en del fall är det bara tragiskt. Vi har en del människor som helt saknar socialt nätverk och antagligen bara pratar med oss och tjejerna på ICA. När de personerna kommer in så är det bara att sätta sitt jobb på hold och döprata i en kvart.
Problemet uppstår när det inte finns nåt slut på pratstunden.
Framförallt en farbror har stora problem att avsluta. Har man lungt i lokalen kan han vara där i timmar och prata utan problem. Faktumet att man inte har nåt att säga varandra efter en halvtimme verkar inte beröra honom. Han pratar ändå på.
Ni får skicka hatmail om ni vill men jag och min kollega har utvecklat ett sätt för att lösa såna här situationer. Kanske är vi hemska människor men vi har ju faktiskt jobb att sköta.
Det började för några år sen när vi hade problem med en rätt alkad och avskedad socionom. Han hade en tendens att hitta oss när vi satt ute och fikade och sen helt fräckt slå sig ner och tvångsprata med oss. Jag genomled hela föreläsningar om Marx som sociolog. Typ en timmes non stop prat.
Efter ett tag kom vi på att en av oss kunde smita iväg. När man sen kommit loss kunde man hämta en pärm och sen gå ut och säga nåt i stilen "Du Vilse, jag fattar inte den här fakturan, kan du kolla på den?". Sen kunde man ursäkta sig och försvinna. Det förekom även fejkade samtal från mobilen till jobbtelefonen där man låtsades bli upptagen.
Numera använder vi den metoden för att skicka bort låntagare som aldrig slutar prata. För att ni ska förstå att vi inte är hemska människor så vill jag berätta att ju ensammare farbror desto längre får de prata innan man kommer ut med pärmen.
Typ tre timmar senare ringer jag till jobbet för att kolla läget och det första kollegan säger är "TACK!". Tydligen så hade telefonsamtalet äntligen fått barnartisten att bryta upp och bege sig till hotellet. Tre timmars konstant pratande.
Det är inte så många som jobbar som barnartister på full tid. Vi har en del superstjärnor som Mora träsk och Nicke & Nilla och sen har vi en mindre skara som försörjer sig med spelningar på bibliotek och dagis. De som spelar i barnunderhållningens gärdsgårdsserie lever rätt ensamma liv. För att få ihop lönen så måste de turnera runt i landet och spela. Det innebär rätt många hotellnätter och ett rätt ensamt liv. Att umgås med oss biblioteksmänniskor blir deras ända ventil för umgänge.
Biblioteket agerar ventil även för andra människor. Vi har rätt många som kommer in utan ett egentligt ärende men som gärna vill prata lite. Både jag och kollegan vet vår roll i det här och vi kan prata väder och vind utan problem. Man kan säga att det är en del av vår service helt enkelt. Jobbar man på ett litet bibliotek så är det inte bara litteratur man står till tjänst med utan även social samvaro för ensamma.
I en del fall är det bara tragiskt. Vi har en del människor som helt saknar socialt nätverk och antagligen bara pratar med oss och tjejerna på ICA. När de personerna kommer in så är det bara att sätta sitt jobb på hold och döprata i en kvart.
Problemet uppstår när det inte finns nåt slut på pratstunden.
Framförallt en farbror har stora problem att avsluta. Har man lungt i lokalen kan han vara där i timmar och prata utan problem. Faktumet att man inte har nåt att säga varandra efter en halvtimme verkar inte beröra honom. Han pratar ändå på.
Ni får skicka hatmail om ni vill men jag och min kollega har utvecklat ett sätt för att lösa såna här situationer. Kanske är vi hemska människor men vi har ju faktiskt jobb att sköta.
Det började för några år sen när vi hade problem med en rätt alkad och avskedad socionom. Han hade en tendens att hitta oss när vi satt ute och fikade och sen helt fräckt slå sig ner och tvångsprata med oss. Jag genomled hela föreläsningar om Marx som sociolog. Typ en timmes non stop prat.
Efter ett tag kom vi på att en av oss kunde smita iväg. När man sen kommit loss kunde man hämta en pärm och sen gå ut och säga nåt i stilen "Du Vilse, jag fattar inte den här fakturan, kan du kolla på den?". Sen kunde man ursäkta sig och försvinna. Det förekom även fejkade samtal från mobilen till jobbtelefonen där man låtsades bli upptagen.
Numera använder vi den metoden för att skicka bort låntagare som aldrig slutar prata. För att ni ska förstå att vi inte är hemska människor så vill jag berätta att ju ensammare farbror desto längre får de prata innan man kommer ut med pärmen.
Kommentarer
Trackback
