Läslogg: Mitt liv som pingvin Katarina Mazetti
När jag startade min lilla blogg hade jag en ambition om att skriva om ALLA böcker jag läser. Jag insåg snabbt att jag varken hade tid eller ork till det så nu får ni ett urval ur bokfloden jag konsumerar.
Jag trodde faktiskt inte jag någonsin skulle läsa Katarina Mazetti. Det har inte kännts som en författare för mig. Jag har fel kön och fel ålder har jag alltid tänkt. Hennes böcker är extremt populära bland låntagare (och släktingar) i kategorin kvinnor 50+. Inget fel i det men jag är man 30+ och har aldrig kännt mig så värst intresserad av hennes böcker.
När Mitt liv som pingvin dök upp för nån vecka sen så snappade sambon åt sig den och tillbringade en kväll med att fnissa i sin läsfotölj. Eftersom jag är lite läsgrinig just nu och extremt trött på deckare så tog jag den efter henne. Jag kände att jag ville ha nåt lätt att sjunka ner i.
Att två av mina mer nördiga intressen, polarforskning och fågelskådning, var en del av boken hjälpte mig på traven.
Jag blev inte det minsta besviken. Jag fick en lätt och underhållande roman som jag kunde klämma på en eftermiddag. Precis vad jag behövde. Att det sen var lite tunt med både polarforskning och fågelskådning kan jag leva med.
Boken utspelar sig på en turistkryssning till antarktis. Våra huvudpersoner är Thomas, nyskilld och deprimerad journalist, Wilma, ensamstående lärare på en folkhögskola och Alba, en kvinnlig världsresenär i 70-årsåldern som beslutat sig för att aldrig stanna och dessutom leva tills hon blir 120.
Merparten av boken tas upp av Wilma och Thomas trevande relation växelvis berättad från bådas synvinklar. Alba ägnar sin del till att resonera om olika typer av människor och deras motsvarighet i det arktiska djurlivet.
Iblan bryter Mazetti emellan med snabba blickar på vad som händer i några andra medresänerers liv. Hon visar upp ett tvärsnitt av medelsvensson land och vi får möta överkåta radhustanter som flörtar med alla män ombord, pensionärstanter som jagar änklingar (man måste tydligen vara snabb för de är eftertraktade) och hunsade hemmafruar.
Mazetti skriver "puttrigt". Det blir aldrig besvärande och hon är påfallande rolig. En klassisk feel-good bok men att må bra är väl nåt att sträva efter?
Nu väntar vi bara på filmatiseringen med Micke Nyqvist som Thomas.
Jag trodde faktiskt inte jag någonsin skulle läsa Katarina Mazetti. Det har inte kännts som en författare för mig. Jag har fel kön och fel ålder har jag alltid tänkt. Hennes böcker är extremt populära bland låntagare (och släktingar) i kategorin kvinnor 50+. Inget fel i det men jag är man 30+ och har aldrig kännt mig så värst intresserad av hennes böcker.
När Mitt liv som pingvin dök upp för nån vecka sen så snappade sambon åt sig den och tillbringade en kväll med att fnissa i sin läsfotölj. Eftersom jag är lite läsgrinig just nu och extremt trött på deckare så tog jag den efter henne. Jag kände att jag ville ha nåt lätt att sjunka ner i.
Att två av mina mer nördiga intressen, polarforskning och fågelskådning, var en del av boken hjälpte mig på traven.
Jag blev inte det minsta besviken. Jag fick en lätt och underhållande roman som jag kunde klämma på en eftermiddag. Precis vad jag behövde. Att det sen var lite tunt med både polarforskning och fågelskådning kan jag leva med.
Boken utspelar sig på en turistkryssning till antarktis. Våra huvudpersoner är Thomas, nyskilld och deprimerad journalist, Wilma, ensamstående lärare på en folkhögskola och Alba, en kvinnlig världsresenär i 70-årsåldern som beslutat sig för att aldrig stanna och dessutom leva tills hon blir 120.
Merparten av boken tas upp av Wilma och Thomas trevande relation växelvis berättad från bådas synvinklar. Alba ägnar sin del till att resonera om olika typer av människor och deras motsvarighet i det arktiska djurlivet.
Iblan bryter Mazetti emellan med snabba blickar på vad som händer i några andra medresänerers liv. Hon visar upp ett tvärsnitt av medelsvensson land och vi får möta överkåta radhustanter som flörtar med alla män ombord, pensionärstanter som jagar änklingar (man måste tydligen vara snabb för de är eftertraktade) och hunsade hemmafruar.
Mazetti skriver "puttrigt". Det blir aldrig besvärande och hon är påfallande rolig. En klassisk feel-good bok men att må bra är väl nåt att sträva efter?
Nu väntar vi bara på filmatiseringen med Micke Nyqvist som Thomas.
Kommentarer
Trackback
