Läslogg #4 Brisingr - Christopher Paolini
jag sprang på Paolinis debutbok Eragon när den först publicerades på svenska 2005. Det har fallit på min lott att ansvara för fantasyhyllan på jobbet och jag försöker håla mig uppdaterad om vad som händer i den världen. Eragon hade passerat mig förbi men jag gillade omslaget och trodde det kunde vara nåt för de fantasyälskande ungarna i högstadiet. Jag läste den över en helg och var inte så överdrivet imponerad. Språket var lite platt och hela historien var kalkerad på den första Star Wars filmen (Star Wars IV: A new hope för er purister). Kalkerad är nästan för snällt i sammanhanget. Det är exakt samma historia. jag antar att det enda som fick George Lucas att inte stämma var att han själv snott historien från Kurosawas The hidden fortress från 1958.
För er som missat hela historien så handlar det om den föräldralöse bondpojken Eragon som hittar ett drakägg. Ägget kläcks och ut kommer draken Saphira. Eragon flyr sin hemby tillsammans med en mystisk äldre man, Brom, som visar sig ha varit en av de legendariska drakryttarna som mördats av den onde kung Galbatorix. De genomlider hemska strapatser innan Eragon kan ansluta sig till rebellstyrkan The Varden.
Min gissning om att boken skulle funka för en yngre publik stämde bra. Eragon blev snabbt en stor hit.
Nåt år senare kom uppföljaren Den äldste (Eldest). Jag märkte snabbt att Paolini vuxit upp och börjat finna sin egen röst som författare. Han vågade lägga tid på att utveckla sina karaktärer och den värld han skapat. Det slog mig att den var ovanligt stillsam och långsam för att vara modern fantasy. Jag hade nog förväntat mig en hel del mer action.
Paolini valde här att utöka sitt persongalleri med Eragons kusin Roran. Paralellt med Eragons utbildning bland alverna så får läsaren följa Rorans flykt tillsammans med bybor från hans hemby undan det onda imperiet som attackerat dem i jakt på Eragon. Roran får fungera som mänsklig jämvikt till Eragons ökade krafter.
Pådet hela taget var Den äldste en mycket bättre bok än den första och jag började se fram emot den tredje och avslutande delen.
Nu blev det inte den avslutande delen visade det sig. Paolini meddelade världen att det inte var en trilogi längre utan en kvartett. Jag suckade lite inombords och kunde inte låta bli att tänka på alla andra fantasyförfattare som bara låtit sin historia växa.
Nu när jag läst Brisingr så är jag rätt glad att han tog det beslut han gjorde.
Brisingr tar vid några veckor efter händelserna i slutet på Den äldste. Vi finner Eragon, Saphira och Roran på väg att attackera monstren Ra'zac i deras lya för att rädda Rorans älskade Katrina. Action från sida ett alltså.
Jag stönade tyst när jag läste de första kapitlen. Paolinis språk var katastrofalt. Det verkade som om han skaffat en synonymordbok och givit sig på jakt efter de krångligaste ord engelskan har att erbjuda. Det verkade som om självaste Lovecraft stigit upp från sin grav för att lasta texten full med obskyra adjektiv. Smaka på den här meningen:
"Into it, a priest deposited the hilt of a bizarre implement: a single-edged weapon, two and a half feet long, with a full tang, scale grips, a vestigal crossguard, and a broad, flat blade that widend and was scalloped near the end, a shape reminiscent of a dragon wing."
Sådär håller han på, sida upp, sida ner. Till min stora glädje så verkar han dock ha glömt bort att slå i sitt lexikon efter ca 50 sidor och prosan blir normal.
Paolini sätter ett högt tempo och späckar sin bok med händelser. Vi får några slag, en duell med Eragons bror Murtagh och hans drake Thorn, en tripp till dvärgarnas rike för att välja en ny kung och en snabb vända till alverna.
Förutom Eragons historia får vi fortsätta att följa Roran medans han slåss för The Varden och klättrar i rang.
Boken är så späckad att jag lätt kan förstå Paolinis beslut att utvidga till fyra volymer för att få plats med hela sin historia. Samtidigt finns det några partier som skulle kunnat trimmas för att få ett mer jämt tempo. Det är inte lika illa som Rowlings vilse-i-skogen parti i Dödsrelikerna men farligt nära några gånger.
Paolini har lånat från fornnordiskan för att skapa sitt magiska språk "the ancient tounge". Det funkar säkert för läsare i USA men för en skandinavisk läsare kan ha lite svårt för det. Att döpa en karaktär till Blödhgarm får mig bara att fundera på jämtländska magåkommor.
Att sen en av de stora skurkarna heter Morzan? Det måste vara det dummaste fantasynamnet sen en översättare valde att kalla skurken i Goodkinds böcker för Mörken Rahl.
Paolinis framgångar är för stora när man tittar på de texter han producerar. Hade han inte bara varit 15 när han skrev Eragon så tror jag inte han hade blivit publicerad överhuvudtaget. Han är inte på något vis en nyskapare som Steven Erikson eller en stilist som George RR Martin. han kan inte heller mäta sig med nya stjärnskott som Joe Abercrombie när det handlar om guts.
Paolini är en medelmåtta. Inget fel med det dock. han är bättre än miljonsäljande klåpare som Goodkind och Jordan. han vet hur man berättar en medryckande historia och det kan han vara stolt över.
För er som missat hela historien så handlar det om den föräldralöse bondpojken Eragon som hittar ett drakägg. Ägget kläcks och ut kommer draken Saphira. Eragon flyr sin hemby tillsammans med en mystisk äldre man, Brom, som visar sig ha varit en av de legendariska drakryttarna som mördats av den onde kung Galbatorix. De genomlider hemska strapatser innan Eragon kan ansluta sig till rebellstyrkan The Varden.
Min gissning om att boken skulle funka för en yngre publik stämde bra. Eragon blev snabbt en stor hit.
Nåt år senare kom uppföljaren Den äldste (Eldest). Jag märkte snabbt att Paolini vuxit upp och börjat finna sin egen röst som författare. Han vågade lägga tid på att utveckla sina karaktärer och den värld han skapat. Det slog mig att den var ovanligt stillsam och långsam för att vara modern fantasy. Jag hade nog förväntat mig en hel del mer action.
Paolini valde här att utöka sitt persongalleri med Eragons kusin Roran. Paralellt med Eragons utbildning bland alverna så får läsaren följa Rorans flykt tillsammans med bybor från hans hemby undan det onda imperiet som attackerat dem i jakt på Eragon. Roran får fungera som mänsklig jämvikt till Eragons ökade krafter.
Pådet hela taget var Den äldste en mycket bättre bok än den första och jag började se fram emot den tredje och avslutande delen.
Nu blev det inte den avslutande delen visade det sig. Paolini meddelade världen att det inte var en trilogi längre utan en kvartett. Jag suckade lite inombords och kunde inte låta bli att tänka på alla andra fantasyförfattare som bara låtit sin historia växa.
Nu när jag läst Brisingr så är jag rätt glad att han tog det beslut han gjorde.
Brisingr tar vid några veckor efter händelserna i slutet på Den äldste. Vi finner Eragon, Saphira och Roran på väg att attackera monstren Ra'zac i deras lya för att rädda Rorans älskade Katrina. Action från sida ett alltså.
Jag stönade tyst när jag läste de första kapitlen. Paolinis språk var katastrofalt. Det verkade som om han skaffat en synonymordbok och givit sig på jakt efter de krångligaste ord engelskan har att erbjuda. Det verkade som om självaste Lovecraft stigit upp från sin grav för att lasta texten full med obskyra adjektiv. Smaka på den här meningen:
"Into it, a priest deposited the hilt of a bizarre implement: a single-edged weapon, two and a half feet long, with a full tang, scale grips, a vestigal crossguard, and a broad, flat blade that widend and was scalloped near the end, a shape reminiscent of a dragon wing."
Sådär håller han på, sida upp, sida ner. Till min stora glädje så verkar han dock ha glömt bort att slå i sitt lexikon efter ca 50 sidor och prosan blir normal.
Paolini sätter ett högt tempo och späckar sin bok med händelser. Vi får några slag, en duell med Eragons bror Murtagh och hans drake Thorn, en tripp till dvärgarnas rike för att välja en ny kung och en snabb vända till alverna.
Förutom Eragons historia får vi fortsätta att följa Roran medans han slåss för The Varden och klättrar i rang.
Boken är så späckad att jag lätt kan förstå Paolinis beslut att utvidga till fyra volymer för att få plats med hela sin historia. Samtidigt finns det några partier som skulle kunnat trimmas för att få ett mer jämt tempo. Det är inte lika illa som Rowlings vilse-i-skogen parti i Dödsrelikerna men farligt nära några gånger.
Paolini har lånat från fornnordiskan för att skapa sitt magiska språk "the ancient tounge". Det funkar säkert för läsare i USA men för en skandinavisk läsare kan ha lite svårt för det. Att döpa en karaktär till Blödhgarm får mig bara att fundera på jämtländska magåkommor.
Att sen en av de stora skurkarna heter Morzan? Det måste vara det dummaste fantasynamnet sen en översättare valde att kalla skurken i Goodkinds böcker för Mörken Rahl.
Paolinis framgångar är för stora när man tittar på de texter han producerar. Hade han inte bara varit 15 när han skrev Eragon så tror jag inte han hade blivit publicerad överhuvudtaget. Han är inte på något vis en nyskapare som Steven Erikson eller en stilist som George RR Martin. han kan inte heller mäta sig med nya stjärnskott som Joe Abercrombie när det handlar om guts.
Paolini är en medelmåtta. Inget fel med det dock. han är bättre än miljonsäljande klåpare som Goodkind och Jordan. han vet hur man berättar en medryckande historia och det kan han vara stolt över.
Kommentarer
Trackback
