"Nej. Man ska INTE dubbelklicka på skrivarknappen..."

Vi har en dator som står till allmänhetens förfogande hos oss. Innan bredbandet kom till byn så var den konstant bokad men nu har de flesta egna fina internetuppkopplingar. Det innebär att det numera bara är två kategorier som använder vårt gamla tröskverk. Skolungar som fördriver tiden på bilddagboken och de teknikrädda vuxna som inte har en egen dator.
Ungarna är inget problem om dom inte blir högljudda men dom teknikrädda? Jag törs inte räkna ut hur många arbetstimmar som gått åt till att lotsa små tanter genom olika myndigheters hemsidor. Jag måste dessutom ha skapat minst hundra hotmailkonton åt låntagare.
Jag försöker vara serviceminded och bemötande i mitt arbete så självklart står man där bakom låntagarens axel och med ett allt mer sammanbitet leende förklarar att e-post och internet inte riktigt är samma sak.
"Nej du kan inte ha @ i adressraden..."
"Nej, den BLÅA ikonen som ser ut som ett E"
"Du har minskat ner fönstret. Klicka där så ser du det igen. Nej bara en gång..."

Inombords lider jag med de här människorna. Samhället sprang ifrån dem och de har ingen chans att hinna ikapp igen. Det borde finnas nån sorts teknikstödjare man kunde hyra in när man ska försöka sig på en sån sak som att söka en ny lägenhet via det lokala bostadsbolagets hemsida. Snälla människor med tålamod och sanna pedagogiska kunskaper.
Nu har dom här stackars människorna en stressad biblioteksassistent som hela tiden sneglar på den växande kön vid lånedisken.

En dam sticker ut i sammanhanget. Jag och min kollega har drillat henne rätt hårt i IT världen och nu börjar hon få ett hum om hur det funkar. Hon kan logga in själv på sin mail och har börjat utforska google lite smått. Hon har kommit att betrakta mig som sin surfkompis. Hon för en löpande kommentar om sidor hon hittar och mail hon för. Har jag tid så tittar jag på hennes fynd och kommenterar snällt det hon säger. På sistone har jag upptäckt att hon faktiskt inte lyssnar på vad jag svarar. När man sitter vid datorn så har man ryggen mot lånedisken och hon kollar inte om jag ens sitter där. Hon bara pratar. Det har hänt att jag försvunnit ner i barnrummet med en näve bilderböcker och kommit tillbaka mitt i en monolog om hennes väninna i Franskrike. Jag antar att jag är ett stöd för henne i en okänd värld fast jag inte ens är där.

Kommentarer
Postat av: gearloose

Som när pappa släppte cykeln när man var liten, plötsligt kunde man :)

2009-10-01 @ 23:43:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0