Tant Lizas sagostund
Disclaimer: Detta är inte ett inlägg i en viss debatt som rasar för fullt. Det här hände faktiskt i torsdags ok?
Om min barndoms bilresor kan sägas ha ett soundtrack så är det Tomas Bolmes lugna röst i hans klassiska Tintinuppläsninger. Min farmor och farfar bodde en bit upp i norrland när jag växte upp och minst en gång om året packades hela familjen in i vår rätt skruttiga volvo kombi för att hälsa på dem. Det här var på det glada 70-talet så det här med trafiksäkerhet var inte så speciellt viktigt. Mamma bäddade åt mig och min bror längst bak i kombiutrymmet med filtar och kuddar och där låg vi hela vägen upp med våra godispåsar och spisade Tintin. Man får anta att det där med bilbälten var nåt som andra pysslade med. Att våra föräldrar sen satt i framsätet och rökte ett packet gula blend var på vägen? 70-talet var som en annan planet känns det som i efterhand.
Idag verkar de flesta föräldrar tackochlov ta sina barns hälsa på större allvar under längre bilfärder men en sak har överlevt: knepet att pacificera telingarna med spännande berättelser. Det var ett knep som funkade bra då och det funkar bra än.
Vi lånar ut eb hel del talböcker till just barnfamiljer som ska på långresa och alla har varit 100% positiva till upplevelsen. En mamma har i och för sig bekänt att hon ledsnat rätt rejält på Roald Dahls Mathlida när sonen i familjen utvecklat en ohälsosam fixering vid just den CD:n. Om jag inte minns fel så slutade det hela med att hon lämnade tillbaka den och hävdade för sonen att CD:n gått sönder så de kunde inte låna den igen. Jag antar att även de mest pedagogiska föräldrar har en brytpunkt.
I torsdags kom en av våra stammismammor in. Hon och familjen skulle till fjällen och nu ville hon testa en talbok för resan. Hon visste inte vad hon ville ha men det skulle vara nåt hela familjen kunde lyssna på. Jag visste sen tidigare att hennes barn är nio och tretton så jag började rota runt bland ljudböckerna för barn när hon säger:
"Har ni Liza Marklunds gömda på CD? Den hade jag tänkt vi kunde lyssna på".
Min omedelbara reaktion var att tro att det var ett ironiskt skämt. Marklund/sagor haha jättekul. Nu är det dock så att just den här mamman är snäll men aningens korkad. Jag tror inte hon ens hört talas om Marklund/Antonsson grälet utan hon trodde på fullaste allvar att Gömda var en bok som en nioåring skulle kunna uppskatta.
Som tur var så hade jag redan Skattkammarön och Väktarens lärling (Hcg Joseph Delany. Myspännande fantasy/spökhistoria som funkat mycket bra på 10-13 åringarna) i handen. Hon lät sig bevekas och gick glad i hågen iväg med mina förslag istället för Marklund.
Om min barndoms bilresor kan sägas ha ett soundtrack så är det Tomas Bolmes lugna röst i hans klassiska Tintinuppläsninger. Min farmor och farfar bodde en bit upp i norrland när jag växte upp och minst en gång om året packades hela familjen in i vår rätt skruttiga volvo kombi för att hälsa på dem. Det här var på det glada 70-talet så det här med trafiksäkerhet var inte så speciellt viktigt. Mamma bäddade åt mig och min bror längst bak i kombiutrymmet med filtar och kuddar och där låg vi hela vägen upp med våra godispåsar och spisade Tintin. Man får anta att det där med bilbälten var nåt som andra pysslade med. Att våra föräldrar sen satt i framsätet och rökte ett packet gula blend var på vägen? 70-talet var som en annan planet känns det som i efterhand.
Idag verkar de flesta föräldrar tackochlov ta sina barns hälsa på större allvar under längre bilfärder men en sak har överlevt: knepet att pacificera telingarna med spännande berättelser. Det var ett knep som funkade bra då och det funkar bra än.
Vi lånar ut eb hel del talböcker till just barnfamiljer som ska på långresa och alla har varit 100% positiva till upplevelsen. En mamma har i och för sig bekänt att hon ledsnat rätt rejält på Roald Dahls Mathlida när sonen i familjen utvecklat en ohälsosam fixering vid just den CD:n. Om jag inte minns fel så slutade det hela med att hon lämnade tillbaka den och hävdade för sonen att CD:n gått sönder så de kunde inte låna den igen. Jag antar att även de mest pedagogiska föräldrar har en brytpunkt.
I torsdags kom en av våra stammismammor in. Hon och familjen skulle till fjällen och nu ville hon testa en talbok för resan. Hon visste inte vad hon ville ha men det skulle vara nåt hela familjen kunde lyssna på. Jag visste sen tidigare att hennes barn är nio och tretton så jag började rota runt bland ljudböckerna för barn när hon säger:
"Har ni Liza Marklunds gömda på CD? Den hade jag tänkt vi kunde lyssna på".
Min omedelbara reaktion var att tro att det var ett ironiskt skämt. Marklund/sagor haha jättekul. Nu är det dock så att just den här mamman är snäll men aningens korkad. Jag tror inte hon ens hört talas om Marklund/Antonsson grälet utan hon trodde på fullaste allvar att Gömda var en bok som en nioåring skulle kunna uppskatta.
Som tur var så hade jag redan Skattkammarön och Väktarens lärling (Hcg Joseph Delany. Myspännande fantasy/spökhistoria som funkat mycket bra på 10-13 åringarna) i handen. Hon lät sig bevekas och gick glad i hågen iväg med mina förslag istället för Marklund.
Kommentarer
Trackback
