Läslogg #1
Nattfåk Jonas Theorin
Theorin debuterade för ett par år sen med Skumtimmen. En roman som fick välförtjänt god kritik och sålts till ett flertal länder. Det som fick den att sticka ut från resten av floden med kriminalromaner var hans skickliga användning av det öländska landskapet för att skapa stämning och ge boken en ram. Jag höll den som en av 2007 års bästa kriminalromaner och tvekar inte att ta med den på listan över bästa romaner.
Mina förväntningar var därför höga när jag la vantarna på Nattfåk. Mycket är bekant från debuten. Öland träder fram i tyst ödslighet på ett sätt man inte upplever det som turist.
Upplägget är som från en klassisk skräckfilm. En ung familj flyttar från stockholm till en gammal gård på landet och börjar uppleva övernaturliga händelser. Idyllen byts snabbt till mardröm då ett dödsfall skakar familjen och vänder deras tillvaro upp och ner.
Samtidigt försöker en ung kvinnlig polis skapa sig en tillvaro på norra öland. Hon är på flykt från ett havererat förhållande med en gift kollega och har sökt sig tillbaka till släkten på öland.
En tredje tråd skildrar några småkriminellas framfart i öde sommarstugor ledda av en ouija board och Alistair Crowleys ande.
Den fjärde och sista är utdrag ur en bok om gården som är centrum för hela historien. Byggd av timmer från ett förlist skepp på en grund från ett gammalt kapell. Sånt slutar väl aldrig bra?
Det kanske låter klyschigt när jag sammanfattar handlingen men Theorin lyckas ro det iland. Boken är genuint kuslig på sina ställen och mina tankar gick till Kings Jurtjyrkogården och framförallt Ajvides Människohamn.
När titelns fåk, en öländsk snöstorm, drar in över ön så dras även trådarna tillsammans. Upplösningen känns aningens stressad men det har jag lärt mig att man får leva med i svenska deckare.
Theorin fortsätter att imponera som deckarförfattare och jag hoppas att han i nästa bok har modet att lämna kriminalroman helt därhän och skriva en stor öländsk roman.
Folk ger oss skit
Nej inte bajs. Inte numera iallafall. Innan vi bommade igen vårt bokinkast så fick vi faktiskt bajs rent bokstavligt. Vi fick även snö och fyrverkeripjäser så i slutändan valde vi att stänga igen det men det är inte ämnet för det här inlägget.
Vi har en aningens komplicerad relation till huvudbiblioteket (HB) i centralorten. Kommunpolitiska turer har givit oss en rätt autonom ställning till dom och vi gör lite som vi vill men använder fortfarande deras bokbestånd. Jag vet inte om det är våran ställning som fristående som gör det men vi blir ofta behandlade lite "von oben".
Det är inte ovanligt att telefonen ringer och en person säger: "Hej. Det var från HB". Här förväntar jag mig ett förnamn men ofta får man inget. Ohyfsat och irriterande. Undrar om dom vill att jag ställer mig i givakt med?
Nu har "von oben" attityden nått en ny höjd. Häromdagen fick vi en packe med 40 plastfickor till CD:n skickade till oss.
Den anonyma lappen hade bara vårt filialnamn och ordet GÅVA på sig.
Vad fasen tycker dom att jag ska göra med plastfickorna? Jag har en hel kartong i ett skåp för tusan. Dom satans tingestarna kostar typ 10 öre styck och alla bibliotek har dom i bulk.
Jag antar att jag får via den här bloggen skicka ett tack till vår anonyme välgörare men jag vill samtidigt rikta ett varningens ord. Om mer meningslösa gåvor dyker upp så kommer jag börja rensa kontoret och anonymt skicka över gamla färgpatroner till skrivare som inte tillverkats på 15 år... En gåva från oss till er...
Tydligen så var plastfickorna början på en trend. Någon dag efter så var jag mottagare av den mest meningslösa donation vi någonsin fått.
Donationer eller rättare sagt donationsförsök är ganska vanliga. Vanliga välmenande människor rensar sina hyllor och bestämmer sig för att donera sina utgallrade böcker till det lokala biblioteket.
Fin tanke va? Problemet är då att böckerna folk kommer dragandes med nästan aldrig är nåt vi vill ha. Det är alltid samma böcker från Bra Böckers bokklubb som utgavs på 80-talet. Den enda anledningen till att folk köpte dom här böckerna från första början är att de ingick i de paket som innehöll Bra Böckers lexikon. Jag vet för jag är uppväxt med samma böcker i mina föräldrars bokhylla.
I normala fall säger vi bara vänligt men bestämt nej och hänvisar till röda korset. Den här gången var det lite annorlunda.
Jag jobbade själv och satt och plastade böcker när en karl med rätt slitet utseende dyker upp vid disken. Jag vänder mig om och försöker se serviceminded ut.
"Öh du känner min morsa va?"
"Nja" svarade jag osäkert.
"Ulla Elk. Hon sitter i kommunfullmäktige"
Jo visst kände jag hans morsa. En halvgalen tant som har en personlighet som får små barn att gråta på 50 meters avstånd.
"Hon säger ni ska ha det här"
Han räcker över en kasse och går därifrån. Aningens perplex så öppnar jag kassen och finner stickbeskrivningar från 60-talet blandat med reklambroschyrer från textilföretag. Flera kilo.
Jag dumpade rubbet i återvinningen och om hon kommer in och undrar kommer jag glatt säga att allt var så populärt så det är utlånat.
Undrar vad jag får den här veckan?
Jag är Vilse.
Ni får ursäkta men jag har alltid älskat Melvilles lakoniska inledningsmening till Moby Dick. Intressant nog så avskyr jag själva boken. Jag finner den långtråkig helt enkelt.
Hursomhelst så är det jag som är Vilse. Jag arbetar på ett bibliotek i ett litet samhälle några mil utanför en större mellansvensk stad. Man kan väl kalla oss för en liten filial med våra 16000 volymer och tre anställda.
Vi som jobbar där är en bibliotekarie, en biblioteksassisten (jag) och vår vikarie.
Bibliotekarien och jag har jobbat ihop i sju år och blivit ett sammansvetsat team som kan lösa de flesta problem vår gemensamma vardag ger oss.
Att jobba i ett litet bibliotek är en annorlunda upplevelse än att arbeta på ett stort. Sysslorna är desamma men vi får även hantera en hel del saker som ligger långt från traditionell biblioteksverksamhet. Vi ligger mitt i samhället i anslutning till ortens högstadieskola och vi får in en hel del besökare som behöver hjälp i sin vardag. Det är inte ovanligt att man får hjälpa till att fylla i ansökningsblanketter till försäkringskassan, radera SMS från en överfull mobil eller hjälpa en darrig farbror adressera ett kuvert.
Misstolka mig inte. Jag klagar inte. Jag gillar att folk ser oss som en oas dit man förutsättningslöst kan gå för att få hjälp och information. dagens samhälle behöver såna platser, framförallt för dom som inte kan navigera automatiska telefonlabyrinter utan hjälp.
Här är iallafall mina betraktelser över vardagen och litteraturen.
Välkommen till biblioteket.
