Underlig yrkesskada
Ikväll satt jag och sambon och kollade på Svensson, Svensson på TV. I en scen ligger Allan Svensson och Suzanne Reuter i sängen och pratar. Reuter hade en bok på bröstet och det höll på att driva mig till vansinne när jag inte kunde identifiera vilken bok det var.
Samma sak inträffar när jag sitter på en buss eller ett tåg. Ser jag att en medpassagerare har en bok så vill jag till varje pris se vad det är för någon. Jag kan inte förklara den här nyfikenheten, den bara finns där.
Så om ni ser nån på bussen som tittar konstigt på er så kan det bara vara jag som försöker räkna ut vad ni läser.
Samma sak inträffar när jag sitter på en buss eller ett tåg. Ser jag att en medpassagerare har en bok så vill jag till varje pris se vad det är för någon. Jag kan inte förklara den här nyfikenheten, den bara finns där.
Så om ni ser nån på bussen som tittar konstigt på er så kan det bara vara jag som försöker räkna ut vad ni läser.
Jävla EMOs
När man tänker biblioteksstölder så går gärna tankarna till de mer omtalade och spektakulära fallen. Jag tänket på t.ex snubben som stal och sålde Newtons Principia och sen avslutade hela historien med att spränga sig själv och sin lägenhet i luften.
I verkligheten är biblioteksstölder mycket mer meningslösa och enahanda. De böcker som oftast stjäls hos oss är David Pelzers hittepå självbiografier och Berny Pålssons självstympningsmanual Vingklippt ängel.
Jag är ärligt rätt less på att köpa och plasta nya exemplar av de böckerna. Det är en jäkla tur att de finns i pocket numera.
Så kallade true stories är enormt populära bland tonårstjejer. Ju vidrigare övergrepp som begåtts desto populärare är boken. Den nya favoriten bland tjejerna på högstadiet är 14 år till salu av Caroline Engvall. Vi har nästan lika lång kö till den som till Stephenie Meyers senaste mjukerotiska vampyrbok på svenska.
Jag har ofta ställt mig frågan varför prostituerade småbrudar och rövknullade småpojkar är en så stor hit i demografin flickor 12-18. Ska jag drista en gissning så är det väl att det är tanken på att nån har det värre än en själv som lockar.
Oavsett vad som lockar så är det ett faktum att en del av alla slukerskor av missöden väljer att hoppa över den enkla proceduren att LÅNA boken innan de går ifrån biblioteket. Med största sannolikhet beror det på att de redan är spärrade från att låna eftersom de inte lämnat tillbaka den förra boken om misshandlade barn de lånat trots tre påminnelser och en räkning.
Vi är liberala med böter på vårt bibliotek. Vi låter folk låna fast de passerat gränsen för avstängning (50 kronor) så länge de lämnat tillbaka boken de är skyldiga pengar för. Har de inte lämnat igen boken är det dock stopp. Den policyn kommer tyvärr leda till att jag är dömd att plasta 14 år till salu tills jag går i pension...
Om jag skulle gissa vilken den mest stulna boken på svenska bibliotek är så säger jag Sveriges rikes lag. Den är förbannat dyr och mer eller mindre ett måste för landets juriststudenter.
När jag i mitten av 90-talet jobbade på ett större bibliotek i landet hittade vi upprepade gången lagbokens pärmar snyggt på sin plats i hyllan men sidorna var utskurna. Jag undrar verkligen hur många av landets jurister som börjat sin karriär med en lagbok utan pärmar på ett studentrum.
En av de intressantaste bokstölder jag hört om hände en bekant till min kollega. han jobbade på ett bibliotek i södra norrland och skulle hålla en visning för en vuxengrupp. När han kom till referensavdelningen upptäckte han till sin förvåning att hela Nationalencyklopedien saknades. Vi snackar 20 band med en vikt på ca 60 kilo sammanlagt. Teoretiskt sett så borde den gå ner i två stora papperskassar. Det måste vara ett av de bökigaste snatterier som utförts.
Kuriosa: I nyutgåvan av Döden är en man skriver Per Lindeberg om sin boks öden och äventyr på biblioteken i stockholm. Tydligen så har sammanlagt ett 40-tal exemplar försvunnit under åren. Vore man konspiratoriskt lagd så kunde man spekulera om att det handlar om biblioteksstölder med en politisk bakgrund. Men inte skulle väl Hanna Olssons krets sjunka så lågt? Eller?
I verkligheten är biblioteksstölder mycket mer meningslösa och enahanda. De böcker som oftast stjäls hos oss är David Pelzers hittepå självbiografier och Berny Pålssons självstympningsmanual Vingklippt ängel.
Jag är ärligt rätt less på att köpa och plasta nya exemplar av de böckerna. Det är en jäkla tur att de finns i pocket numera.
Så kallade true stories är enormt populära bland tonårstjejer. Ju vidrigare övergrepp som begåtts desto populärare är boken. Den nya favoriten bland tjejerna på högstadiet är 14 år till salu av Caroline Engvall. Vi har nästan lika lång kö till den som till Stephenie Meyers senaste mjukerotiska vampyrbok på svenska.
Jag har ofta ställt mig frågan varför prostituerade småbrudar och rövknullade småpojkar är en så stor hit i demografin flickor 12-18. Ska jag drista en gissning så är det väl att det är tanken på att nån har det värre än en själv som lockar.
Oavsett vad som lockar så är det ett faktum att en del av alla slukerskor av missöden väljer att hoppa över den enkla proceduren att LÅNA boken innan de går ifrån biblioteket. Med största sannolikhet beror det på att de redan är spärrade från att låna eftersom de inte lämnat tillbaka den förra boken om misshandlade barn de lånat trots tre påminnelser och en räkning.
Vi är liberala med böter på vårt bibliotek. Vi låter folk låna fast de passerat gränsen för avstängning (50 kronor) så länge de lämnat tillbaka boken de är skyldiga pengar för. Har de inte lämnat igen boken är det dock stopp. Den policyn kommer tyvärr leda till att jag är dömd att plasta 14 år till salu tills jag går i pension...
Om jag skulle gissa vilken den mest stulna boken på svenska bibliotek är så säger jag Sveriges rikes lag. Den är förbannat dyr och mer eller mindre ett måste för landets juriststudenter.
När jag i mitten av 90-talet jobbade på ett större bibliotek i landet hittade vi upprepade gången lagbokens pärmar snyggt på sin plats i hyllan men sidorna var utskurna. Jag undrar verkligen hur många av landets jurister som börjat sin karriär med en lagbok utan pärmar på ett studentrum.
En av de intressantaste bokstölder jag hört om hände en bekant till min kollega. han jobbade på ett bibliotek i södra norrland och skulle hålla en visning för en vuxengrupp. När han kom till referensavdelningen upptäckte han till sin förvåning att hela Nationalencyklopedien saknades. Vi snackar 20 band med en vikt på ca 60 kilo sammanlagt. Teoretiskt sett så borde den gå ner i två stora papperskassar. Det måste vara ett av de bökigaste snatterier som utförts.
Kuriosa: I nyutgåvan av Döden är en man skriver Per Lindeberg om sin boks öden och äventyr på biblioteken i stockholm. Tydligen så har sammanlagt ett 40-tal exemplar försvunnit under åren. Vore man konspiratoriskt lagd så kunde man spekulera om att det handlar om biblioteksstölder med en politisk bakgrund. Men inte skulle väl Hanna Olssons krets sjunka så lågt? Eller?
Nu är Roine på taket igen.
Fastighetsskötare är ett yrke som jag tror kräver ett speciellt lynne. De flesta jag träffat har varit rätt udda karaktärer. Vår nuvarande fastighetstomte heter Roine och han kan enbart beskrivas som speciell. Han är tveklöst händig och plikttrogen men saknar totalt sociala färdigheter.
Huset vi finns i är ett åttiotalsbygge som nu sakta men säkert håller på att förfalla eftersom ingen renovering gjorts på 20 år. Följden av detta är att vi har ganska täta kontakter med Roine.
Igår upptäckte jag en ful brun fläck på innertaket vid barnavdelningen. Jag har ingen aning om hur länge den vart där då man i ärlighetens namn inte tillbringar så mycket tid med att titta på taket på jobbet. Hursomhelst så hämtade jag en stege och kunde konstatera att fläcken inte bara var ful, den var fuktig också.
Biblioteksfolk delar villaägarens näst in till maniska skräck för vattenläckor så jag ringde genast Roine. Han lovade att komma och kika på den. Underligt nog lät han rätt glad. När jag tänkte efter så kom jag på att Roine nog gillar att gå runt på tak. Det verkar så. Han tillbringar vad som verkar vara en stor del av sin arbetstid på olika tak runtom på skolområdet. Jag antar att det är ett rätt smart sätt att jobba om man inte vill bli störd. Folk i arbetskläder som står på tak måste ju rimligen göra något viktig så man stör dem inte i onödan. Det är t..o.m smartare än att gå runt med en bunt papper och verka upptagen när man inte vill utföra något riktigt arbete.
Förutom tak gillar Roine att meka med vår fläkt och hänga i sin skrubb. Fläktsystemet är årsbarn med huset och har med åren utvecklat en hel del underligheter. En minnesvär januaridag så började det pumpa in ouppvärmd luft helt plötsligt. Det har även en tendens att starta och stanna med oreglbundna intervall.
Roine brukar komma in nån gång i veckan och meka med det. Underligt nog så brukar fläktarna bara bete sig ännu underligare efter varje besök. Jag antar att Roine hoppas på att nån dag hitta nån magisk kombination av knapptryckningar och filterbyten som får allt att funka som det ska. Jag gissar att det är fastighetsskötarnas heliga graal.
Skrubben? Jo Roine har en egen skrubb hos oss. Den är full av stora skåp med massa lampor, knappar och rattar. Det kan ha något med fläktarna att göra. Vad de nu än gör så gillar Roine att hänga därinne. Han kan tillbringa timmar där.
Det underliga är att han alltid stänger dörren. Om jag skulle tillbringa tid med att trycka på knappar i ett utrymme stort som en städskrubb så skulle jag nog välja att ha dörren öppen men inte Roine.
Detta har resulterat att han flera gånger skrämt the bejeezus ur både mig och min kollega genom att plötsligt uppenbara sig i ett låst bibliotek man var säker på var tomt. Numera brukar jag knacka på skrubbdörren när jag kommer till jobbet för att slippa hjärtattacker.
Nej, jag tänker inte spekulera i vad han pysslar med därinne.
Medan jag skriver detta hör jag Roines steg ovanför mitt huvud. Han dök upp beväpnad med en stege och en skitstor silikonspruta. Jag hoppas att han hittar läckan. Oavsett om han hittar läckan eller inte så tror jag Roine är lycklig på sitt tak.
Huset vi finns i är ett åttiotalsbygge som nu sakta men säkert håller på att förfalla eftersom ingen renovering gjorts på 20 år. Följden av detta är att vi har ganska täta kontakter med Roine.
Igår upptäckte jag en ful brun fläck på innertaket vid barnavdelningen. Jag har ingen aning om hur länge den vart där då man i ärlighetens namn inte tillbringar så mycket tid med att titta på taket på jobbet. Hursomhelst så hämtade jag en stege och kunde konstatera att fläcken inte bara var ful, den var fuktig också.
Biblioteksfolk delar villaägarens näst in till maniska skräck för vattenläckor så jag ringde genast Roine. Han lovade att komma och kika på den. Underligt nog lät han rätt glad. När jag tänkte efter så kom jag på att Roine nog gillar att gå runt på tak. Det verkar så. Han tillbringar vad som verkar vara en stor del av sin arbetstid på olika tak runtom på skolområdet. Jag antar att det är ett rätt smart sätt att jobba om man inte vill bli störd. Folk i arbetskläder som står på tak måste ju rimligen göra något viktig så man stör dem inte i onödan. Det är t..o.m smartare än att gå runt med en bunt papper och verka upptagen när man inte vill utföra något riktigt arbete.
Förutom tak gillar Roine att meka med vår fläkt och hänga i sin skrubb. Fläktsystemet är årsbarn med huset och har med åren utvecklat en hel del underligheter. En minnesvär januaridag så började det pumpa in ouppvärmd luft helt plötsligt. Det har även en tendens att starta och stanna med oreglbundna intervall.
Roine brukar komma in nån gång i veckan och meka med det. Underligt nog så brukar fläktarna bara bete sig ännu underligare efter varje besök. Jag antar att Roine hoppas på att nån dag hitta nån magisk kombination av knapptryckningar och filterbyten som får allt att funka som det ska. Jag gissar att det är fastighetsskötarnas heliga graal.
Skrubben? Jo Roine har en egen skrubb hos oss. Den är full av stora skåp med massa lampor, knappar och rattar. Det kan ha något med fläktarna att göra. Vad de nu än gör så gillar Roine att hänga därinne. Han kan tillbringa timmar där.
Det underliga är att han alltid stänger dörren. Om jag skulle tillbringa tid med att trycka på knappar i ett utrymme stort som en städskrubb så skulle jag nog välja att ha dörren öppen men inte Roine.
Detta har resulterat att han flera gånger skrämt the bejeezus ur både mig och min kollega genom att plötsligt uppenbara sig i ett låst bibliotek man var säker på var tomt. Numera brukar jag knacka på skrubbdörren när jag kommer till jobbet för att slippa hjärtattacker.
Nej, jag tänker inte spekulera i vad han pysslar med därinne.
Medan jag skriver detta hör jag Roines steg ovanför mitt huvud. Han dök upp beväpnad med en stege och en skitstor silikonspruta. Jag hoppas att han hittar läckan. Oavsett om han hittar läckan eller inte så tror jag Roine är lycklig på sitt tak.
Vad kostar ett fjärrlån?
Det ramlade in två feta luntor med posten för några dagar sen. Stora tunga volymer bundna i rött. Titeln är på finska så jag vet inte riktigt vad det är men av signumet att döma så handlar det om båtar. Jag bläddrade litegrann i dem och det verkar vara en avhandling om vikingaskepp. [edit] Kollegan hävdar att det handlar om rederiet vikingline. Hon kan ha rätt eftersom det stämmer in med saker som avhandlas senare i det här inlägget.
De här två böckerna kommer från ett bibliotek på åland och jag törs knappt gissa vad det kostade i porto att skicka dem.
Genast när jag såg dem så visste jag vem som skulle ha dem.
Jarmo.
Har ni någonsin känt att en person existerar i ert liv enbart för att straffa er för begångna synder? Jarmo är en sån för mig. Jag skulle vilja skriva att han dök upp som ett yrväder en aprilmorgon med ett höganäskrus i en svångrem runt halsen men sanningen är att det var en sketen förmiddag i januari för att par år sen. Nåt yrväder är han inte utan mer en underligt trippande uppenbarelse. Jag gissar att han väger runt 130 kg fast samtidigt har han ovanligt smala ben och små fötter.
Han led dessutom av en total avsaknad av höganäskrus. Istället hade han en bunt papper och oroväckande många busstidtabeller i ett fast grepp under ena armen.
I början tog vi inte så stor notis om honom. Han kom in och använde datorn ibland och jag trodde han var student som bodde i vår lilla ort och pendlade.
Rätt snabbt fick han smeknamnet jättebebisen av mig och min kollega. Han ser helt enkelt ut som en sån.
Vi vande oss vid att ha honom där och han förde inget stort väsen av sig. Det skulle ändras.
Jarmo har inte så många intressen. Busstidtabeller, färjor, sin mobiltelefon, Sala och Åbo. Thats it. Tyvärr så använder han bibliotekets katalger att spåra upp ALLT som skrivits i de ämnena och beställer hem det.
Ja, han har nog Aspergers eller nåt annat inom autismspektrat.
Ja, jag är en skitstövel som hänger ut en sån person på en blogg.
Innan ni fördömer mig allt för hårt så vill jag att ni gör ett tankeexperiment. Tänk er att ha en sån person på ERT jobb en tre fyra timmar per dag. Varje dag.
Han har genom sin kärlek till sin mobil lyckats få oss att förbjuda mobiltelefoner på biblioteket. I normala fall så är inte mobiler ett problem. Folk har numera ganska bra vett i sitt mobilanvändande och undviker att störa andra på biblioteket.
Jarmo har tyvärr inte det. han satt vid vår publika dator och ringde varenda kundtjänst som finns i både sverige och finland och förde löjligt högljudda konversationer med dem. Efter en osedvanligt högljudd konversaton med vad vi tror var en finsk järnhandel så åkte mobilförbudslapparna upp. jag var inte där men enligt kollegan fick han en liten farbror som läste DN att nästan hoppar ur fotöljen när han började prata.
Jag märker att jag börjar raljera så låt oss ta en liten time out här. Dock vill jag gärna försöka besvara frågan i rubriken. Vad kostar ett fjärrlån?
Fjärrlån är gratis men när man börjar fundera på hur många människor som ska hantera boken och vad portot kostar så hamnar nog ett lån från åland på rätt många hundra. Då har jag inte räknat in kostnaden på mitt egna psykiska välmående.
Jag återkommer om Jarmo. Jag lovar.
De här två böckerna kommer från ett bibliotek på åland och jag törs knappt gissa vad det kostade i porto att skicka dem.
Genast när jag såg dem så visste jag vem som skulle ha dem.
Jarmo.
Har ni någonsin känt att en person existerar i ert liv enbart för att straffa er för begångna synder? Jarmo är en sån för mig. Jag skulle vilja skriva att han dök upp som ett yrväder en aprilmorgon med ett höganäskrus i en svångrem runt halsen men sanningen är att det var en sketen förmiddag i januari för att par år sen. Nåt yrväder är han inte utan mer en underligt trippande uppenbarelse. Jag gissar att han väger runt 130 kg fast samtidigt har han ovanligt smala ben och små fötter.
Han led dessutom av en total avsaknad av höganäskrus. Istället hade han en bunt papper och oroväckande många busstidtabeller i ett fast grepp under ena armen.
I början tog vi inte så stor notis om honom. Han kom in och använde datorn ibland och jag trodde han var student som bodde i vår lilla ort och pendlade.
Rätt snabbt fick han smeknamnet jättebebisen av mig och min kollega. Han ser helt enkelt ut som en sån.
Vi vande oss vid att ha honom där och han förde inget stort väsen av sig. Det skulle ändras.
Jarmo har inte så många intressen. Busstidtabeller, färjor, sin mobiltelefon, Sala och Åbo. Thats it. Tyvärr så använder han bibliotekets katalger att spåra upp ALLT som skrivits i de ämnena och beställer hem det.
Ja, han har nog Aspergers eller nåt annat inom autismspektrat.
Ja, jag är en skitstövel som hänger ut en sån person på en blogg.
Innan ni fördömer mig allt för hårt så vill jag att ni gör ett tankeexperiment. Tänk er att ha en sån person på ERT jobb en tre fyra timmar per dag. Varje dag.
Han har genom sin kärlek till sin mobil lyckats få oss att förbjuda mobiltelefoner på biblioteket. I normala fall så är inte mobiler ett problem. Folk har numera ganska bra vett i sitt mobilanvändande och undviker att störa andra på biblioteket.
Jarmo har tyvärr inte det. han satt vid vår publika dator och ringde varenda kundtjänst som finns i både sverige och finland och förde löjligt högljudda konversationer med dem. Efter en osedvanligt högljudd konversaton med vad vi tror var en finsk järnhandel så åkte mobilförbudslapparna upp. jag var inte där men enligt kollegan fick han en liten farbror som läste DN att nästan hoppar ur fotöljen när han började prata.
Jag märker att jag börjar raljera så låt oss ta en liten time out här. Dock vill jag gärna försöka besvara frågan i rubriken. Vad kostar ett fjärrlån?
Fjärrlån är gratis men när man börjar fundera på hur många människor som ska hantera boken och vad portot kostar så hamnar nog ett lån från åland på rätt många hundra. Då har jag inte räknat in kostnaden på mitt egna psykiska välmående.
Jag återkommer om Jarmo. Jag lovar.
Ego te absolvo.
När man sitter bakom lånedisken får man ibland ta emot vad som bara kan kallas litterär bikt. Låntagarna sänker rösten och berättar sina djupaste litterära hemligheter.
"Jag tycker Liza Marklund är en riktigt dålig författare..."
"Säg inget men jag gillar verkligen Dan Brown..."
Oftast sägs såna saker med ett litet konspiratoriskt leende. Lättad från sin börda kan låntagaren nu få syndernas förlåtelse av sin biblioteksmänniska. I början förvånade det mig att en del faktiskt såg lättade ut efter att fått viska sin hemlighet. Själv försöker jag förhålla mig neutral men jag framhåller alltid att alla har rätt att tycka vad de vill om böcker.
En del har fått för sig att vi som jobbar på biblioteket är nån sorts smakdomstol som skiljer det goda från det dåliga i litteraturfloden. Jag minns en dam som först frågade efter ett tips på en deckare men sen snabbt backade: "Fast jag antar att du inte läser sånt".
Nej damen. Min litterära diet består enbart av fibrer. Proust till frukost och oöversatta lyriker från uzbekistan till lunch. Klart som fan jag kan tipsa om spännande deckare.
Sluta skäms för vad ni läser. Ljug inte för grannfrun när hon förklarar att Camilla Läckberg är den bästa författaren någonsin. Förklara att du tycker att det är infantilt nonsens om det är så du känner.
Man får dissa och hylla precis vad man vill.
Även i andra sammanhang framkallar biblioteksanställda underliga reaktioner. Jag har vart med om ungar som försökt gömma sig på stan när de sett mig eftersom de haft sena böckar. tro mig barn, jag jagar inte försenade böcker på min fritid.
Min kollega hade en intressant och upplysande upplevelse när hon kom in på ett möte. En lärare utbrast "Oj! Nu fick jag dåligt samvete när jag såg dig. Jag har massor med sena böcker".
Ortens präst var med på samma möte och sa lakoniskt "Så är det jämt för mig".
"Jag tycker Liza Marklund är en riktigt dålig författare..."
"Säg inget men jag gillar verkligen Dan Brown..."
Oftast sägs såna saker med ett litet konspiratoriskt leende. Lättad från sin börda kan låntagaren nu få syndernas förlåtelse av sin biblioteksmänniska. I början förvånade det mig att en del faktiskt såg lättade ut efter att fått viska sin hemlighet. Själv försöker jag förhålla mig neutral men jag framhåller alltid att alla har rätt att tycka vad de vill om böcker.
En del har fått för sig att vi som jobbar på biblioteket är nån sorts smakdomstol som skiljer det goda från det dåliga i litteraturfloden. Jag minns en dam som först frågade efter ett tips på en deckare men sen snabbt backade: "Fast jag antar att du inte läser sånt".
Nej damen. Min litterära diet består enbart av fibrer. Proust till frukost och oöversatta lyriker från uzbekistan till lunch. Klart som fan jag kan tipsa om spännande deckare.
Sluta skäms för vad ni läser. Ljug inte för grannfrun när hon förklarar att Camilla Läckberg är den bästa författaren någonsin. Förklara att du tycker att det är infantilt nonsens om det är så du känner.
Man får dissa och hylla precis vad man vill.
Även i andra sammanhang framkallar biblioteksanställda underliga reaktioner. Jag har vart med om ungar som försökt gömma sig på stan när de sett mig eftersom de haft sena böckar. tro mig barn, jag jagar inte försenade böcker på min fritid.
Min kollega hade en intressant och upplysande upplevelse när hon kom in på ett möte. En lärare utbrast "Oj! Nu fick jag dåligt samvete när jag såg dig. Jag har massor med sena böcker".
Ortens präst var med på samma möte och sa lakoniskt "Så är det jämt för mig".
En vanlig morgon med IT
Informations Teknologi. Gotta love it. När det fungerar så gör det mitt jobb enkelt, när det strular så gör det jobbet till ett helvete.
Här i dagarna har vi uppdaterat programvaran vi använder på biblioteket. Vi är nu välsignade med BookIt 5.5. Den största skillnaden från 5.0 tycks vara att ikonerna ser helt annorunda ut och jag hittar inte längre vad som är vad. Nån någonstans anser väl att det är någon form av framgång.
Uppdateringen gick smidigt och var till min stora förvåning klar på utsatt tid. Än mer förvånad blev jag när allt verkligen fungerade som det skulle. Nöjd och glad jobbade jag på.
I morse så ringde huvudbibliotekets datatekniker till mig. Det är nästan aldrig en bra sak. Jag har fått rollen som vår lokala datatekniker eftersom jag har grundläggande kunskaper. Ett problem är dock att teknikern har fått för sig att jag kan mer än vad jag gör så när han guidar mig per telefon hoppar han ofta över hela led i processen. Jag försöker förgäves hänga med men vi blir båda mer och mer frustrerade. "Men hur kommer jag åt den funktionen?", "Ska jag in på kommandotolken?".
Samtalet i morse:
"Vilse, du måste ändra några parametrar för att få allt att funka"
"Men allt funkar ju?"
"Andra har haft problem så följ med i vad jag säger"
Här följer en lång instruktion om att ändra siffror i routern Efter ett jävulskt långt lösenord så lyckas jag ta mig in och gör de ändringar jag blivit ombedd att göra. Trycker på save settings.
"Ok starta om datorn och logga in"
Jag gör som jag blivit ombedd och helt plötsligt kan jag inte komma åt vår domän.'
"Vafan! Jag kommer ju inte in!"
"Jag trodde det skulle hända"
"Men varför sa du inget då!"
Tystnad.
"Du måste rycka ur sladden ur routern. Sen kanske det funkar"
"Du skämtar?"
Han skämtade inte.
Vår router finns ett antal huslängor bort i skolan. Dess placering skulle gjort en gammal Berlinchef inom CIA stolt. För att hitta dit måste man låsa upp ca 15 dörrar, bana väg mellan skräniga högstadieungar, lokalisera rätt rum, låsa upp dörren märkt "städskrubb", flytta på Omars städvagn som är parkerad där och till sist ta sig in i serverrummet.
Jag tar mig dit och lyckas lokalisera routern som gömmer sig i ett av femton späckade rack med IT utrustning. Jag startar om den och tar mig tillbaka samma väg jag kom.
Söte Jesus. jag kan logga in... En stor lättnad infinner sig.
En vanlig morgon. Med Informationsteknologi.
Här i dagarna har vi uppdaterat programvaran vi använder på biblioteket. Vi är nu välsignade med BookIt 5.5. Den största skillnaden från 5.0 tycks vara att ikonerna ser helt annorunda ut och jag hittar inte längre vad som är vad. Nån någonstans anser väl att det är någon form av framgång.
Uppdateringen gick smidigt och var till min stora förvåning klar på utsatt tid. Än mer förvånad blev jag när allt verkligen fungerade som det skulle. Nöjd och glad jobbade jag på.
I morse så ringde huvudbibliotekets datatekniker till mig. Det är nästan aldrig en bra sak. Jag har fått rollen som vår lokala datatekniker eftersom jag har grundläggande kunskaper. Ett problem är dock att teknikern har fått för sig att jag kan mer än vad jag gör så när han guidar mig per telefon hoppar han ofta över hela led i processen. Jag försöker förgäves hänga med men vi blir båda mer och mer frustrerade. "Men hur kommer jag åt den funktionen?", "Ska jag in på kommandotolken?".
Samtalet i morse:
"Vilse, du måste ändra några parametrar för att få allt att funka"
"Men allt funkar ju?"
"Andra har haft problem så följ med i vad jag säger"
Här följer en lång instruktion om att ändra siffror i routern Efter ett jävulskt långt lösenord så lyckas jag ta mig in och gör de ändringar jag blivit ombedd att göra. Trycker på save settings.
"Ok starta om datorn och logga in"
Jag gör som jag blivit ombedd och helt plötsligt kan jag inte komma åt vår domän.'
"Vafan! Jag kommer ju inte in!"
"Jag trodde det skulle hända"
"Men varför sa du inget då!"
Tystnad.
"Du måste rycka ur sladden ur routern. Sen kanske det funkar"
"Du skämtar?"
Han skämtade inte.
Vår router finns ett antal huslängor bort i skolan. Dess placering skulle gjort en gammal Berlinchef inom CIA stolt. För att hitta dit måste man låsa upp ca 15 dörrar, bana väg mellan skräniga högstadieungar, lokalisera rätt rum, låsa upp dörren märkt "städskrubb", flytta på Omars städvagn som är parkerad där och till sist ta sig in i serverrummet.
Jag tar mig dit och lyckas lokalisera routern som gömmer sig i ett av femton späckade rack med IT utrustning. Jag startar om den och tar mig tillbaka samma väg jag kom.
Söte Jesus. jag kan logga in... En stor lättnad infinner sig.
En vanlig morgon. Med Informationsteknologi.
Arbetsro & power point-charlataner
Nån gång per år kommer min chef på att vi måste fortbildas och det på enklast möjliga vis. Han bokar in hela personalgruppen på nån aulaföreläsning där en kändis eller "motiveringsexpert" står och håller låda framför en power point presentation. Påfallande ofta har föredraget inte ett jota med vad nån av oss jobbar med att göra. Självklart är det obligatoriskt.
Genom åren har jag fått lyssna till människor som Mark Levengood, Stefan Einhorns snällhetsplatityder, en kvinnlig präst i enorm orange särk som mest talade om hur hennes dotter tog körkort i paris och en hel radda till halvkändisar med olika "mad skillz" i kostråd och motivation.
Underligast var när vi skickades iväg för att lyssna på Lottie Knutsson, ni vet hon från fritidsresor som hanterade krisen runt tsunamin så bra. Ett intressant föredrag men vad i helskotta ska jag ha det till? Risken att en tsunami träffar fackavdelningen känns rätt liten.
När föreläsningen är avslutad kan chefen sätta en bock i rutan för vidareutbildning och glatt gå vidare. Att jag och min kollega ständigt går på föreläsningar, kurser och seminarier som är relevanta för vårt jobb tycks aldrig ha fungerat som argument för att slippa sitta en eftermiddag och lyssna på dravel från charlataner.
Idag skulle vi iväg på nån sorts hälsoeftermiddag men i sista sekund ställdes den in då hälsokonsulten ironiskt nog hade blivit sjuk. till saken hör att vi annonserat att vi skulle stänga tidigare. Jag valde att strunta i det och hålla öppet till 19 som i normala fall. Det var länge sen jag fick så mycket gjort under öppettid.
Jag fick bara in enstaka ströbesökare under kvällen så jag fick möjlighet att jobba undan en massa som blivit liggande.
Jag måste nog sätta in annonser med felaktiga öppettider oftare.
Genom åren har jag fått lyssna till människor som Mark Levengood, Stefan Einhorns snällhetsplatityder, en kvinnlig präst i enorm orange särk som mest talade om hur hennes dotter tog körkort i paris och en hel radda till halvkändisar med olika "mad skillz" i kostråd och motivation.
Underligast var när vi skickades iväg för att lyssna på Lottie Knutsson, ni vet hon från fritidsresor som hanterade krisen runt tsunamin så bra. Ett intressant föredrag men vad i helskotta ska jag ha det till? Risken att en tsunami träffar fackavdelningen känns rätt liten.
När föreläsningen är avslutad kan chefen sätta en bock i rutan för vidareutbildning och glatt gå vidare. Att jag och min kollega ständigt går på föreläsningar, kurser och seminarier som är relevanta för vårt jobb tycks aldrig ha fungerat som argument för att slippa sitta en eftermiddag och lyssna på dravel från charlataner.
Idag skulle vi iväg på nån sorts hälsoeftermiddag men i sista sekund ställdes den in då hälsokonsulten ironiskt nog hade blivit sjuk. till saken hör att vi annonserat att vi skulle stänga tidigare. Jag valde att strunta i det och hålla öppet till 19 som i normala fall. Det var länge sen jag fick så mycket gjort under öppettid.
Jag fick bara in enstaka ströbesökare under kvällen så jag fick möjlighet att jobba undan en massa som blivit liggande.
Jag måste nog sätta in annonser med felaktiga öppettider oftare.
Stan är full av tanter och tragik.
Håkan Hellström har i alla fall rätt om tanterna. Jag kan lova att Göteborg nu börjar fyllas av tanter. Hur det ligger till med tragiken vet jag inte men jag antar att det finns lokala emos där nere som kan sköta den biten.
Som ni fattar menar jag bokmässan. alla som är något inom bok och biblioteks sverige kommer glida runt och umgås.
jag kommer inte vara där.
jag kommer inte leda ett miniseminarium om litteraturbloggandet i en postmodern samtid eller ens liveblogga från mässan. Jag tänker istället leda ett vardagsrumsseminarium där jag försöker övertyga min sambo om att Sven Hassel är en viktig författare (önska mig lycka till) och liveblogga från klass 4a:s biblioteksbesök på torsdag.
Skämt åsido så har jag och min kollega sen några år tillbaka valt bort mässan. Efter att ha varit där 5-6 år på raken så infinner sig någon sorts mättnadskänsla. Senaste året jag var där kände jag en stor trötthet falla över mina axlar när jag gick in. Det kändes som om jag gjort det tillräckligt många gånger redan.
Första gången på mässan är en tripp. Allt är nytt, allt är spännande. Hela storleken på evenemanget är berusande.
Efter några år så är inget nytt och inget spännande. Det enda som är berusande är ölen på Gothia towers lobbybar där man oroväckande nog tycks hamna tidigare och tidigare för varje år.
Till och med kändisspaningen blir tråkigare för varje år. Man studsar runt som en flipperkula, hänförd av alla litterära storheter man råkar se en skymt av. Jag såg Jan Guillou! Wow!
Sista året jag och kollegan var där slog vi vad. Den som först såg Jan Guillou var tvungen att bjuda den andre på en öl. Jag förlorade på mindre än tio minuter... Karln är omöjlig att undgå. Jag svär att jag såg honom signera i Stig Dagerman förbundets monter ett år.
Inte ens efterfesterna är vad dom var längre. För några år sen var efterfesterna i montrarna ett free-for-all som hade modet att hänga kvar efter stängning. Man kunde gate crascha efterfester man inte hade den minsta anknytning till och sno deras bag in box vin. Numera verkar det vara en rätt reglerad affär med vakter som hoppar på en och undrar vad man gör där. Borta är dagarna när man kunde supa till på adlibris bekostnad genom att låtsas vara en uppköpare som hade nån sorts inflytande.
Mitt raljerande till trots så har jag ju egentligen haft kul på mässan. Var annars kan man träffa gamla vänner och kursare som irrat iväg till olika delar av branschen? I göteborg samlas alla och jag har haft en del glada återseenden där.
Man får inte heller glömma hörnet av mässhallen där alla småförlagen samlas. Sällan kan man se så många knäppgökar samlade på samma ställe.
Det må vara månglarnas marknad men samtidigt en hyllning till litteraturen. Mässans popularitet är ett tecken på att det skrivna ordet inte är på väg att försvinna.
Fan. Man kanske skulle åka nästa år...
Appendix: Liten överlevnadshjälp för förstagångsbesökare.
1. Bekväma skor. Man går löjligt långt under en mässdag.
2. Ät utanför. Maten på mässan är under all kritik och dessutom svindyr. Hitta en restaurang en bit därifrån.
3. Ta med en väska. Underlättar att slippa bära en massa kassar med sina inköp.
4. Fundera på dina inköp. Oftast så är mässpriserna inte så mycket bättre än vad man hittar på t.ex adlibris.
5. Vatten. Luften är fruktansvärt torr därinne. Ta med vattenflaska.
6. Cash. Inte alla montrar tar kort. Se till att ha cash med.
7. Zen. Hur du än gör så kommer du hamna bakom en grupp tanter från gävle eller landskrona. De kommer att gå i sin takt så bli inte irriterad utan flyt med strömmen.
Som ni fattar menar jag bokmässan. alla som är något inom bok och biblioteks sverige kommer glida runt och umgås.
jag kommer inte vara där.
jag kommer inte leda ett miniseminarium om litteraturbloggandet i en postmodern samtid eller ens liveblogga från mässan. Jag tänker istället leda ett vardagsrumsseminarium där jag försöker övertyga min sambo om att Sven Hassel är en viktig författare (önska mig lycka till) och liveblogga från klass 4a:s biblioteksbesök på torsdag.
Skämt åsido så har jag och min kollega sen några år tillbaka valt bort mässan. Efter att ha varit där 5-6 år på raken så infinner sig någon sorts mättnadskänsla. Senaste året jag var där kände jag en stor trötthet falla över mina axlar när jag gick in. Det kändes som om jag gjort det tillräckligt många gånger redan.
Första gången på mässan är en tripp. Allt är nytt, allt är spännande. Hela storleken på evenemanget är berusande.
Efter några år så är inget nytt och inget spännande. Det enda som är berusande är ölen på Gothia towers lobbybar där man oroväckande nog tycks hamna tidigare och tidigare för varje år.
Till och med kändisspaningen blir tråkigare för varje år. Man studsar runt som en flipperkula, hänförd av alla litterära storheter man råkar se en skymt av. Jag såg Jan Guillou! Wow!
Sista året jag och kollegan var där slog vi vad. Den som först såg Jan Guillou var tvungen att bjuda den andre på en öl. Jag förlorade på mindre än tio minuter... Karln är omöjlig att undgå. Jag svär att jag såg honom signera i Stig Dagerman förbundets monter ett år.
Inte ens efterfesterna är vad dom var längre. För några år sen var efterfesterna i montrarna ett free-for-all som hade modet att hänga kvar efter stängning. Man kunde gate crascha efterfester man inte hade den minsta anknytning till och sno deras bag in box vin. Numera verkar det vara en rätt reglerad affär med vakter som hoppar på en och undrar vad man gör där. Borta är dagarna när man kunde supa till på adlibris bekostnad genom att låtsas vara en uppköpare som hade nån sorts inflytande.
Mitt raljerande till trots så har jag ju egentligen haft kul på mässan. Var annars kan man träffa gamla vänner och kursare som irrat iväg till olika delar av branschen? I göteborg samlas alla och jag har haft en del glada återseenden där.
Man får inte heller glömma hörnet av mässhallen där alla småförlagen samlas. Sällan kan man se så många knäppgökar samlade på samma ställe.
Det må vara månglarnas marknad men samtidigt en hyllning till litteraturen. Mässans popularitet är ett tecken på att det skrivna ordet inte är på väg att försvinna.
Fan. Man kanske skulle åka nästa år...
Appendix: Liten överlevnadshjälp för förstagångsbesökare.
1. Bekväma skor. Man går löjligt långt under en mässdag.
2. Ät utanför. Maten på mässan är under all kritik och dessutom svindyr. Hitta en restaurang en bit därifrån.
3. Ta med en väska. Underlättar att slippa bära en massa kassar med sina inköp.
4. Fundera på dina inköp. Oftast så är mässpriserna inte så mycket bättre än vad man hittar på t.ex adlibris.
5. Vatten. Luften är fruktansvärt torr därinne. Ta med vattenflaska.
6. Cash. Inte alla montrar tar kort. Se till att ha cash med.
7. Zen. Hur du än gör så kommer du hamna bakom en grupp tanter från gävle eller landskrona. De kommer att gå i sin takt så bli inte irriterad utan flyt med strömmen.
Hemska mamman
Hemska mamman går ibland även under beteckningen rasistiska mamman efter att min kollega fick genomlida en bussfärd med henne där hon konstant pratade om hur hemska invandrare är.
Epitetet hemska mamman fick för några år sen när hon besökte vårt bibliotek med sina barn. Barnen var i 2-3 års åldern och rätt vilda av sig. Missförstå mig inte. Jag skriver inte under på gamladagars biblioteksetikett där inte ett ord fick yttras och bibliotekarierna gick omkring och hyschade. Barn är barn och stök och liv får man räkna med om man vill ha dem som besökare och det vill vi gärna. Någonstans går det dock en gräns.
Hemska mamman samlade alltid ihop en hög dagstidningar och tidskrifter och satte sig i barnrummet medans hennes barn tittade i böcker. Fine so far. Problemet var att hon lät barnen härja fritt där nere. Bilderböcker utspridda över hela golvet och hela bokhyllor nerrivna. Hennes besök garanterade en dryg timmes städning efter att hon gått. För att göra mig ännu mer irriterad bemödade hon sig aldrig med att bära tillbaka tidningarna hon hämtat. Hon lämnade dom bland bokhögarna hennes barn skapat.
Hennes smeknamn cementerades när hon började komma utan barnen. Hon har en vana att komma innan vi öppnar (vi öppnar klockan 13 eftersom vi är skolbibliotek på förmiddagen). Hon rycker i dörren, finner den låst, kollar öppettiderlappen, kollar klockan och rycker i dörren igen... Vi har funderat på att låta nån som kan skriva lättläst kolla på vår skylt och förklara vad som är oklart.
Oftast går hon iväg men några gånger har hon knackat på. Jag öppnar och förklarar att vi har stängt och har fått svaret: "Men jag skulle ju bara läsa tidningen". Vad tusan svarar man på det? Gör hon samma på Konsum? "Men jag skulle bara handla".
När hon sen kommer under ordinare öppettider så utspelar sig alltid en scen som får mig att undra om jag är med i "Groundhog day".
Ofelbart kommer hon fram till mig med senaste numret av Antik och auktion och frågar "Får man låna hem den här?". Jag svarar alltid: "Nej, man får låna äldre nummer men inte det senaste".
Jag skojar inte när jag säger att både jag och min kollega haft samma diskussion med henne 100 gånger.
En gång i början fick hon låna hem den på nåder med ett löfte om att komma tillbaka dagen efter direkt när vi öppnade.
Det tog en vecka innan jag fick tidningen.
Epitetet hemska mamman fick för några år sen när hon besökte vårt bibliotek med sina barn. Barnen var i 2-3 års åldern och rätt vilda av sig. Missförstå mig inte. Jag skriver inte under på gamladagars biblioteksetikett där inte ett ord fick yttras och bibliotekarierna gick omkring och hyschade. Barn är barn och stök och liv får man räkna med om man vill ha dem som besökare och det vill vi gärna. Någonstans går det dock en gräns.
Hemska mamman samlade alltid ihop en hög dagstidningar och tidskrifter och satte sig i barnrummet medans hennes barn tittade i böcker. Fine so far. Problemet var att hon lät barnen härja fritt där nere. Bilderböcker utspridda över hela golvet och hela bokhyllor nerrivna. Hennes besök garanterade en dryg timmes städning efter att hon gått. För att göra mig ännu mer irriterad bemödade hon sig aldrig med att bära tillbaka tidningarna hon hämtat. Hon lämnade dom bland bokhögarna hennes barn skapat.
Hennes smeknamn cementerades när hon började komma utan barnen. Hon har en vana att komma innan vi öppnar (vi öppnar klockan 13 eftersom vi är skolbibliotek på förmiddagen). Hon rycker i dörren, finner den låst, kollar öppettiderlappen, kollar klockan och rycker i dörren igen... Vi har funderat på att låta nån som kan skriva lättläst kolla på vår skylt och förklara vad som är oklart.
Oftast går hon iväg men några gånger har hon knackat på. Jag öppnar och förklarar att vi har stängt och har fått svaret: "Men jag skulle ju bara läsa tidningen". Vad tusan svarar man på det? Gör hon samma på Konsum? "Men jag skulle bara handla".
När hon sen kommer under ordinare öppettider så utspelar sig alltid en scen som får mig att undra om jag är med i "Groundhog day".
Ofelbart kommer hon fram till mig med senaste numret av Antik och auktion och frågar "Får man låna hem den här?". Jag svarar alltid: "Nej, man får låna äldre nummer men inte det senaste".
Jag skojar inte när jag säger att både jag och min kollega haft samma diskussion med henne 100 gånger.
En gång i början fick hon låna hem den på nåder med ett löfte om att komma tillbaka dagen efter direkt när vi öppnade.
Det tog en vecka innan jag fick tidningen.
Läslogg #4 Brisingr - Christopher Paolini
jag sprang på Paolinis debutbok Eragon när den först publicerades på svenska 2005. Det har fallit på min lott att ansvara för fantasyhyllan på jobbet och jag försöker håla mig uppdaterad om vad som händer i den världen. Eragon hade passerat mig förbi men jag gillade omslaget och trodde det kunde vara nåt för de fantasyälskande ungarna i högstadiet. Jag läste den över en helg och var inte så överdrivet imponerad. Språket var lite platt och hela historien var kalkerad på den första Star Wars filmen (Star Wars IV: A new hope för er purister). Kalkerad är nästan för snällt i sammanhanget. Det är exakt samma historia. jag antar att det enda som fick George Lucas att inte stämma var att han själv snott historien från Kurosawas The hidden fortress från 1958.
För er som missat hela historien så handlar det om den föräldralöse bondpojken Eragon som hittar ett drakägg. Ägget kläcks och ut kommer draken Saphira. Eragon flyr sin hemby tillsammans med en mystisk äldre man, Brom, som visar sig ha varit en av de legendariska drakryttarna som mördats av den onde kung Galbatorix. De genomlider hemska strapatser innan Eragon kan ansluta sig till rebellstyrkan The Varden.
Min gissning om att boken skulle funka för en yngre publik stämde bra. Eragon blev snabbt en stor hit.
Nåt år senare kom uppföljaren Den äldste (Eldest). Jag märkte snabbt att Paolini vuxit upp och börjat finna sin egen röst som författare. Han vågade lägga tid på att utveckla sina karaktärer och den värld han skapat. Det slog mig att den var ovanligt stillsam och långsam för att vara modern fantasy. Jag hade nog förväntat mig en hel del mer action.
Paolini valde här att utöka sitt persongalleri med Eragons kusin Roran. Paralellt med Eragons utbildning bland alverna så får läsaren följa Rorans flykt tillsammans med bybor från hans hemby undan det onda imperiet som attackerat dem i jakt på Eragon. Roran får fungera som mänsklig jämvikt till Eragons ökade krafter.
Pådet hela taget var Den äldste en mycket bättre bok än den första och jag började se fram emot den tredje och avslutande delen.
Nu blev det inte den avslutande delen visade det sig. Paolini meddelade världen att det inte var en trilogi längre utan en kvartett. Jag suckade lite inombords och kunde inte låta bli att tänka på alla andra fantasyförfattare som bara låtit sin historia växa.
Nu när jag läst Brisingr så är jag rätt glad att han tog det beslut han gjorde.
Brisingr tar vid några veckor efter händelserna i slutet på Den äldste. Vi finner Eragon, Saphira och Roran på väg att attackera monstren Ra'zac i deras lya för att rädda Rorans älskade Katrina. Action från sida ett alltså.
Jag stönade tyst när jag läste de första kapitlen. Paolinis språk var katastrofalt. Det verkade som om han skaffat en synonymordbok och givit sig på jakt efter de krångligaste ord engelskan har att erbjuda. Det verkade som om självaste Lovecraft stigit upp från sin grav för att lasta texten full med obskyra adjektiv. Smaka på den här meningen:
"Into it, a priest deposited the hilt of a bizarre implement: a single-edged weapon, two and a half feet long, with a full tang, scale grips, a vestigal crossguard, and a broad, flat blade that widend and was scalloped near the end, a shape reminiscent of a dragon wing."
Sådär håller han på, sida upp, sida ner. Till min stora glädje så verkar han dock ha glömt bort att slå i sitt lexikon efter ca 50 sidor och prosan blir normal.
Paolini sätter ett högt tempo och späckar sin bok med händelser. Vi får några slag, en duell med Eragons bror Murtagh och hans drake Thorn, en tripp till dvärgarnas rike för att välja en ny kung och en snabb vända till alverna.
Förutom Eragons historia får vi fortsätta att följa Roran medans han slåss för The Varden och klättrar i rang.
Boken är så späckad att jag lätt kan förstå Paolinis beslut att utvidga till fyra volymer för att få plats med hela sin historia. Samtidigt finns det några partier som skulle kunnat trimmas för att få ett mer jämt tempo. Det är inte lika illa som Rowlings vilse-i-skogen parti i Dödsrelikerna men farligt nära några gånger.
Paolini har lånat från fornnordiskan för att skapa sitt magiska språk "the ancient tounge". Det funkar säkert för läsare i USA men för en skandinavisk läsare kan ha lite svårt för det. Att döpa en karaktär till Blödhgarm får mig bara att fundera på jämtländska magåkommor.
Att sen en av de stora skurkarna heter Morzan? Det måste vara det dummaste fantasynamnet sen en översättare valde att kalla skurken i Goodkinds böcker för Mörken Rahl.
Paolinis framgångar är för stora när man tittar på de texter han producerar. Hade han inte bara varit 15 när han skrev Eragon så tror jag inte han hade blivit publicerad överhuvudtaget. Han är inte på något vis en nyskapare som Steven Erikson eller en stilist som George RR Martin. han kan inte heller mäta sig med nya stjärnskott som Joe Abercrombie när det handlar om guts.
Paolini är en medelmåtta. Inget fel med det dock. han är bättre än miljonsäljande klåpare som Goodkind och Jordan. han vet hur man berättar en medryckande historia och det kan han vara stolt över.
För er som missat hela historien så handlar det om den föräldralöse bondpojken Eragon som hittar ett drakägg. Ägget kläcks och ut kommer draken Saphira. Eragon flyr sin hemby tillsammans med en mystisk äldre man, Brom, som visar sig ha varit en av de legendariska drakryttarna som mördats av den onde kung Galbatorix. De genomlider hemska strapatser innan Eragon kan ansluta sig till rebellstyrkan The Varden.
Min gissning om att boken skulle funka för en yngre publik stämde bra. Eragon blev snabbt en stor hit.
Nåt år senare kom uppföljaren Den äldste (Eldest). Jag märkte snabbt att Paolini vuxit upp och börjat finna sin egen röst som författare. Han vågade lägga tid på att utveckla sina karaktärer och den värld han skapat. Det slog mig att den var ovanligt stillsam och långsam för att vara modern fantasy. Jag hade nog förväntat mig en hel del mer action.
Paolini valde här att utöka sitt persongalleri med Eragons kusin Roran. Paralellt med Eragons utbildning bland alverna så får läsaren följa Rorans flykt tillsammans med bybor från hans hemby undan det onda imperiet som attackerat dem i jakt på Eragon. Roran får fungera som mänsklig jämvikt till Eragons ökade krafter.
Pådet hela taget var Den äldste en mycket bättre bok än den första och jag började se fram emot den tredje och avslutande delen.
Nu blev det inte den avslutande delen visade det sig. Paolini meddelade världen att det inte var en trilogi längre utan en kvartett. Jag suckade lite inombords och kunde inte låta bli att tänka på alla andra fantasyförfattare som bara låtit sin historia växa.
Nu när jag läst Brisingr så är jag rätt glad att han tog det beslut han gjorde.
Brisingr tar vid några veckor efter händelserna i slutet på Den äldste. Vi finner Eragon, Saphira och Roran på väg att attackera monstren Ra'zac i deras lya för att rädda Rorans älskade Katrina. Action från sida ett alltså.
Jag stönade tyst när jag läste de första kapitlen. Paolinis språk var katastrofalt. Det verkade som om han skaffat en synonymordbok och givit sig på jakt efter de krångligaste ord engelskan har att erbjuda. Det verkade som om självaste Lovecraft stigit upp från sin grav för att lasta texten full med obskyra adjektiv. Smaka på den här meningen:
"Into it, a priest deposited the hilt of a bizarre implement: a single-edged weapon, two and a half feet long, with a full tang, scale grips, a vestigal crossguard, and a broad, flat blade that widend and was scalloped near the end, a shape reminiscent of a dragon wing."
Sådär håller han på, sida upp, sida ner. Till min stora glädje så verkar han dock ha glömt bort att slå i sitt lexikon efter ca 50 sidor och prosan blir normal.
Paolini sätter ett högt tempo och späckar sin bok med händelser. Vi får några slag, en duell med Eragons bror Murtagh och hans drake Thorn, en tripp till dvärgarnas rike för att välja en ny kung och en snabb vända till alverna.
Förutom Eragons historia får vi fortsätta att följa Roran medans han slåss för The Varden och klättrar i rang.
Boken är så späckad att jag lätt kan förstå Paolinis beslut att utvidga till fyra volymer för att få plats med hela sin historia. Samtidigt finns det några partier som skulle kunnat trimmas för att få ett mer jämt tempo. Det är inte lika illa som Rowlings vilse-i-skogen parti i Dödsrelikerna men farligt nära några gånger.
Paolini har lånat från fornnordiskan för att skapa sitt magiska språk "the ancient tounge". Det funkar säkert för läsare i USA men för en skandinavisk läsare kan ha lite svårt för det. Att döpa en karaktär till Blödhgarm får mig bara att fundera på jämtländska magåkommor.
Att sen en av de stora skurkarna heter Morzan? Det måste vara det dummaste fantasynamnet sen en översättare valde att kalla skurken i Goodkinds böcker för Mörken Rahl.
Paolinis framgångar är för stora när man tittar på de texter han producerar. Hade han inte bara varit 15 när han skrev Eragon så tror jag inte han hade blivit publicerad överhuvudtaget. Han är inte på något vis en nyskapare som Steven Erikson eller en stilist som George RR Martin. han kan inte heller mäta sig med nya stjärnskott som Joe Abercrombie när det handlar om guts.
Paolini är en medelmåtta. Inget fel med det dock. han är bättre än miljonsäljande klåpare som Goodkind och Jordan. han vet hur man berättar en medryckande historia och det kan han vara stolt över.
Newton hade fel, håll med mig annars får jag spel.
Vissa besökare minns man mer än andra och knäppgökarna är de man minns bäst. Bibliotek tycks vara nån sorts samlingspunkt för landets dårfinkar. En plats där rättshaveristerna kan vokalisera sina åsikter om samhället och foliehattarna kan beskriva sin världsbild för oss stackare som sitter i lånedisken och inte kan fly.
En av de mest minnesvärda dårfinkarna brukar jag kalla Newton-mannen. Så här gick mitt möte med honom till:
Det var en varm torsdagskväll i augusti för några år sen. Jag hade öppet till 19 men ingen verkade lockad av att besöka mig. Jag satt där i min ensamhet och slösurfade eftersom jag redan fixat alla dessa småsysslor man har på ett öde bibliotek. Inga fler böcker att ställa upp eller tidningar att lägga in i katalogen. Jag sippade mitt kaffe och väntade på att klockan skulle bli stängning.
Jag märker att nån kommer in och jag tittar upp. Mannen som stod i entren verkade vara mellan 50 och 60. Han hade bar överkropp, khakishorts och fula lädersandaler med obligatoriska svarta herrstrumpor uppdragna till knät.
Eftersom vi är ett litet bibliotek så brukar jag nästan alltid känna igen mina besökare, oftast vet jag vad de heter. Den här mannen var en ny bekantskap.
Jag nickade som hälsning och sa att han skulle säga till om det var nåt speciellt han sökte. Precis som det brukar funka.
Han sa att det skulle han göra och försvann ner till vår fackavdelning medans jag återgick till att surfa.
Efter några minuter kommer han tillbaka och börjar förhöra mig om vår internetuppkoppling. Dum dom jag är trodde jag att han helt enkelt ville använda vår publika PC och förklarade att det är en vanlig 10 Mb/s bredbandsuppkoppling. Han hummar och brummar lite sen tar han fram ett A4 ur väskan han har med sig och ger till mig. Jag tar emot den och börjar läsa.
Innan jag hamnade inom biblioteksvärlden så jobbade jag inom särskilda omsorgen. Där fick jag stifta bekantskap med hur en text skriven av en schizofren person ser ut. Oftast är det osammanhängade och skrivet tätt tätt tills det fyller hela pappret. Det var en sån lapp jag hade framför mig.
Det tog ett tag innan jag förstod vad det handlade om. Det handlade om att Newton teorier var felaktiga. Det mest fascinerande var att allt var på blankvers... Hundratals rimmade rader om felaktigheter i Newtons teorier.
Mannen såg uppfodrande på mig och jag svarade undvikande att det var ju intressant. Tricket med de här människorna är att inte ge dem utrymme att börja breda ut sig om sina idéer. Jag var livrädd för att jag skulle få en helkvällsföreläsning i ämnet.
Istället för att prata om sina teorier börjar han istället berätta om hur Telia och NASA blockerar satellitsignalerna till hans internetuppkoppling för att stoppa honom från att sprida sannngen till världen. Det kan man ju hålla med om att det kan vara jobbigt.
hans poäng var att han ville åka hem och hämta sin dator och koppla upp den på vårt nätverk. Visst hade jag nåt hörn där han kunde ha sina grejor?
Vid det här laget började jag drabbas av mild panik. Jag såg framför mig hur en del av vårt lilla lugna bibliotek ockuperades av en tokig konspirationsteoretiker. Jag stammade nåt om att säkerhetsbestämmelserna inte tillät en sån sak och till min stora glädje verkade han acceptera det. Efter lite mer småprat om Newton och NASA försvann han ut och åkte iväg i en sån där mopedbil man sällan ser idag. Ni vet en trehjulig moped med en liten hytt på.
Till min stora glädje har han aldrig kommit tillbaka och jag hoppas Telia och NASA numera släpper fram hans internetsignaler.
P.S
Ett shoutout till Valter Ego och ett stort tack för hans snälla ord om min lilla blogg. Valter bloggar om poker och trots att jag är rätt borta i den världen så finner jag hans blogg intressant och rolig. Ni hittar den här: http://valterego.blogg.se/
Passa även på att kolla hans skönlitterära bloggprojekt här: http://wellplayed.blogg.se/
Jag vet inte vart hans berättelse ska ta vägen men kommer med intresse följa den. Kanske den första svenska pokerromanen håller på att födas där?
En av de mest minnesvärda dårfinkarna brukar jag kalla Newton-mannen. Så här gick mitt möte med honom till:
Det var en varm torsdagskväll i augusti för några år sen. Jag hade öppet till 19 men ingen verkade lockad av att besöka mig. Jag satt där i min ensamhet och slösurfade eftersom jag redan fixat alla dessa småsysslor man har på ett öde bibliotek. Inga fler böcker att ställa upp eller tidningar att lägga in i katalogen. Jag sippade mitt kaffe och väntade på att klockan skulle bli stängning.
Jag märker att nån kommer in och jag tittar upp. Mannen som stod i entren verkade vara mellan 50 och 60. Han hade bar överkropp, khakishorts och fula lädersandaler med obligatoriska svarta herrstrumpor uppdragna till knät.
Eftersom vi är ett litet bibliotek så brukar jag nästan alltid känna igen mina besökare, oftast vet jag vad de heter. Den här mannen var en ny bekantskap.
Jag nickade som hälsning och sa att han skulle säga till om det var nåt speciellt han sökte. Precis som det brukar funka.
Han sa att det skulle han göra och försvann ner till vår fackavdelning medans jag återgick till att surfa.
Efter några minuter kommer han tillbaka och börjar förhöra mig om vår internetuppkoppling. Dum dom jag är trodde jag att han helt enkelt ville använda vår publika PC och förklarade att det är en vanlig 10 Mb/s bredbandsuppkoppling. Han hummar och brummar lite sen tar han fram ett A4 ur väskan han har med sig och ger till mig. Jag tar emot den och börjar läsa.
Innan jag hamnade inom biblioteksvärlden så jobbade jag inom särskilda omsorgen. Där fick jag stifta bekantskap med hur en text skriven av en schizofren person ser ut. Oftast är det osammanhängade och skrivet tätt tätt tills det fyller hela pappret. Det var en sån lapp jag hade framför mig.
Det tog ett tag innan jag förstod vad det handlade om. Det handlade om att Newton teorier var felaktiga. Det mest fascinerande var att allt var på blankvers... Hundratals rimmade rader om felaktigheter i Newtons teorier.
Mannen såg uppfodrande på mig och jag svarade undvikande att det var ju intressant. Tricket med de här människorna är att inte ge dem utrymme att börja breda ut sig om sina idéer. Jag var livrädd för att jag skulle få en helkvällsföreläsning i ämnet.
Istället för att prata om sina teorier börjar han istället berätta om hur Telia och NASA blockerar satellitsignalerna till hans internetuppkoppling för att stoppa honom från att sprida sannngen till världen. Det kan man ju hålla med om att det kan vara jobbigt.
hans poäng var att han ville åka hem och hämta sin dator och koppla upp den på vårt nätverk. Visst hade jag nåt hörn där han kunde ha sina grejor?
Vid det här laget började jag drabbas av mild panik. Jag såg framför mig hur en del av vårt lilla lugna bibliotek ockuperades av en tokig konspirationsteoretiker. Jag stammade nåt om att säkerhetsbestämmelserna inte tillät en sån sak och till min stora glädje verkade han acceptera det. Efter lite mer småprat om Newton och NASA försvann han ut och åkte iväg i en sån där mopedbil man sällan ser idag. Ni vet en trehjulig moped med en liten hytt på.
Till min stora glädje har han aldrig kommit tillbaka och jag hoppas Telia och NASA numera släpper fram hans internetsignaler.
P.S
Ett shoutout till Valter Ego och ett stort tack för hans snälla ord om min lilla blogg. Valter bloggar om poker och trots att jag är rätt borta i den världen så finner jag hans blogg intressant och rolig. Ni hittar den här: http://valterego.blogg.se/
Passa även på att kolla hans skönlitterära bloggprojekt här: http://wellplayed.blogg.se/
Jag vet inte vart hans berättelse ska ta vägen men kommer med intresse följa den. Kanske den första svenska pokerromanen håller på att födas där?
Inte hennes bästa dag...
Det kom in några ungar i eftermiddags och det verkade som något hänt. De pratade intensivt med varandra och jag hörde en säga: "Hur länge satt hon där".
Min nyfikenhet tog överhanden och jag frågade vad som hänt.
Det visade sig att en tjej i sexan lyckats med konststycket att fastna i en gunga och kunde inte komma loss. Min spontana reaktion var att skratta men jag lyckades kväva det rätt snabbt. Efter att jag fått veta att det var lärare där som försökte lösa problemet så konstaterade jag att det inte var mitt bekymmer.
Lite senare kom en av lärarna in och berättade vad som hänt. Den här tjejen, låt oss kalla henne Marie, hade tryckt ner sig i en gunga för småbarn. Ni vet den typen som liknar en hårdplastblöja. Där satt hon.
Läraren försökte dra loss henne men hon gick inte att rubba. Till slut konstaterade man att det enda vettiga var att ringa brandkåren. Maria är en rätt pimpinett tjej och tvärvägrade brandkårsalternativet. Läraren undrade om de skulle komma med mat åt henne varje dag eftersom hon uppenbarligen skulle bli sittande i gungan resten av sitt liv.
Efter många om och men så gick hon med på att tillkalla hjälp.
Det hör till historien att en av lärarna även är brandman på den lokala kåren. Maria fick försäkringar att det bara var han som skulle komma. Jo tjena.
Brandkåren skickade sju man och ett och ett befäl...
De fick loss henne och alla kunde nöjda gå hem. Själv vet jag inte om jag kommer kunna hålla mig för skratt när jag ser henne nästa gång. Det är den typen av bedrifter som skapar nya smeknamn. Jag gissar att hon kommer heta Gungan resten av sin skoltid.
Min nyfikenhet tog överhanden och jag frågade vad som hänt.
Det visade sig att en tjej i sexan lyckats med konststycket att fastna i en gunga och kunde inte komma loss. Min spontana reaktion var att skratta men jag lyckades kväva det rätt snabbt. Efter att jag fått veta att det var lärare där som försökte lösa problemet så konstaterade jag att det inte var mitt bekymmer.
Lite senare kom en av lärarna in och berättade vad som hänt. Den här tjejen, låt oss kalla henne Marie, hade tryckt ner sig i en gunga för småbarn. Ni vet den typen som liknar en hårdplastblöja. Där satt hon.
Läraren försökte dra loss henne men hon gick inte att rubba. Till slut konstaterade man att det enda vettiga var att ringa brandkåren. Maria är en rätt pimpinett tjej och tvärvägrade brandkårsalternativet. Läraren undrade om de skulle komma med mat åt henne varje dag eftersom hon uppenbarligen skulle bli sittande i gungan resten av sitt liv.
Efter många om och men så gick hon med på att tillkalla hjälp.
Det hör till historien att en av lärarna även är brandman på den lokala kåren. Maria fick försäkringar att det bara var han som skulle komma. Jo tjena.
Brandkåren skickade sju man och ett och ett befäl...
De fick loss henne och alla kunde nöjda gå hem. Själv vet jag inte om jag kommer kunna hålla mig för skratt när jag ser henne nästa gång. Det är den typen av bedrifter som skapar nya smeknamn. Jag gissar att hon kommer heta Gungan resten av sin skoltid.
Får du in den andra foten med?
[play] Ibland önskar jag att det fanns en rewind knapp på livet. En möjlighet att gå tillbaka och göra om göra rätt. Idag blev jag ett offer för mina egna fördomar och dessutom min förmåga att prata utan att tänka.
Så här var det:
jag gick runt på jobbet och småplockade i hyllorna medans kollegan satt i disken med en kund. Jag kommer in bakom disken och kollegan säger:
"Vilse, borde vi köpa in den här?"
"vilken då?"
"Den heter Hemligheten"
Inga klockor ringer.
"Hemligheten, The secret"
"NEJ! Inte en chans!" Flyger det ur mig.
[paus] Hur kom det sig att jag reagerade på det sättet? Så här ligger det till. Jag avskyr new age-flum. Avskyr och föraktar det är nog den bästa beskrivningen. Samtidigt så har jag nån sorts morbid dragning till att söka upp det och sen bli heligt förbannad. Jag är den typen av person som skulle kunna gå på seanser för att få skälla ut mediet.
The secret var stort bland new age nissarna förra året. Det började som nån sorts pseudodokumentär med en trailer som talade om en uråldrig hemlighet som alla stora tänkare varit delaktiga i. Genom den här filmen skulle även tittaren bli delaktig i den hemligheten. Jag snokade rätt på dokumentären och laddade hem den (inte en chans att jag betalar för sånt). Smörja. Ren och skär smörja. Den stora hemligheten var en upphottad variant av positivt tänkande och hela spektaklet var iklätt nån sorts second hand Dan Brown kostym. I slutändan orkade jag inte ens se klart på den och raderade den bara.
Jag kan inte säga att jag blev så värst förvånad när jag några månader senare såg samma smörja förpackat till bok och översatt till svenska. Jag skakade bara på huvudet och tänkte för mig själv, "den ska jag banne mig se till att vi aldrig köper in." Efter det släppte jag den helt ur tankarna.
Nu var The secret tillbaka och sparkade mig i arslet.
[play]
Så där står jag. Kollegan blänger surt och låntagaren ser sårad ut. Varför i helvete var jag tvungen att reagera så? Det bara flög ur mig. En smart person hade läst situationen och kommit med ett diplomatiskt uttalnade men jag var tvungen att dissa hela konceptet utan en tanke.
Jag försöker släta över det jag sa genom att förklara att jag bara sett filmen och inte gillat den. Det slutar med att jag bryter en av mina egna regler och berättar för låntagaren var hon kan ladda ner den.
Jag slinker därifrån med svansen mellan benen och gömmer mig i barnrummet.
Efteråt berättar kollegan att låntagaren stått och berättat hur mycket den boken förändrat hennes liv strax innan jag gled in och gjorde mitt uttalande. Jag kan inte säga att det fick mig att må bättre...
Även om det kan få mig att framstå som trög så tänker jag nog räkna till fem innan jag uttalar mig i någon fråga härefter.
Underligt nog verkar inte dagens händelser påverkat min karma. Jag hade turen att få händerna på Brisingr (tredje Eragon boken) en vecka före internationellt släppdatum. Återkommer med recension på den till helgen.
[stop]
<a href="http://knuff.se/isbn/9789185127467/the-secret-hemligheten">Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om The Secret - Hemligheten av Rhonda Byrne</a>
Så här var det:
jag gick runt på jobbet och småplockade i hyllorna medans kollegan satt i disken med en kund. Jag kommer in bakom disken och kollegan säger:
"Vilse, borde vi köpa in den här?"
"vilken då?"
"Den heter Hemligheten"
Inga klockor ringer.
"Hemligheten, The secret"
"NEJ! Inte en chans!" Flyger det ur mig.
[paus] Hur kom det sig att jag reagerade på det sättet? Så här ligger det till. Jag avskyr new age-flum. Avskyr och föraktar det är nog den bästa beskrivningen. Samtidigt så har jag nån sorts morbid dragning till att söka upp det och sen bli heligt förbannad. Jag är den typen av person som skulle kunna gå på seanser för att få skälla ut mediet.
The secret var stort bland new age nissarna förra året. Det började som nån sorts pseudodokumentär med en trailer som talade om en uråldrig hemlighet som alla stora tänkare varit delaktiga i. Genom den här filmen skulle även tittaren bli delaktig i den hemligheten. Jag snokade rätt på dokumentären och laddade hem den (inte en chans att jag betalar för sånt). Smörja. Ren och skär smörja. Den stora hemligheten var en upphottad variant av positivt tänkande och hela spektaklet var iklätt nån sorts second hand Dan Brown kostym. I slutändan orkade jag inte ens se klart på den och raderade den bara.
Jag kan inte säga att jag blev så värst förvånad när jag några månader senare såg samma smörja förpackat till bok och översatt till svenska. Jag skakade bara på huvudet och tänkte för mig själv, "den ska jag banne mig se till att vi aldrig köper in." Efter det släppte jag den helt ur tankarna.
Nu var The secret tillbaka och sparkade mig i arslet.
[play]
Så där står jag. Kollegan blänger surt och låntagaren ser sårad ut. Varför i helvete var jag tvungen att reagera så? Det bara flög ur mig. En smart person hade läst situationen och kommit med ett diplomatiskt uttalnade men jag var tvungen att dissa hela konceptet utan en tanke.
Jag försöker släta över det jag sa genom att förklara att jag bara sett filmen och inte gillat den. Det slutar med att jag bryter en av mina egna regler och berättar för låntagaren var hon kan ladda ner den.
Jag slinker därifrån med svansen mellan benen och gömmer mig i barnrummet.
Efteråt berättar kollegan att låntagaren stått och berättat hur mycket den boken förändrat hennes liv strax innan jag gled in och gjorde mitt uttalande. Jag kan inte säga att det fick mig att må bättre...
Även om det kan få mig att framstå som trög så tänker jag nog räkna till fem innan jag uttalar mig i någon fråga härefter.
Underligt nog verkar inte dagens händelser påverkat min karma. Jag hade turen att få händerna på Brisingr (tredje Eragon boken) en vecka före internationellt släppdatum. Återkommer med recension på den till helgen.
[stop]
<a href="http://knuff.se/isbn/9789185127467/the-secret-hemligheten">Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om The Secret - Hemligheten av Rhonda Byrne</a>
Läslogg #3 Generation kill
Generation kill - Evan Wright
Jag älskar böcker om krig och jag älskar reportageböcker. Den kombinationen gör att Michael Herrs Dispatches (Rapporter heter den i svensk översättning) hamnar högt på min personliga topplista över böcker. Herrs skildring av vietnamkriget och framförallt de soldater som stred där kryper under skinnet på läsaren. Boken lämnar läsaren med en känsla av fasa och tomhet.
Nu handlar det här inlägget inte om Herr utan en av hans efterföljare.
Evan Wright var inbäddad reporter hos first recon marines under inledningen av irakinvasionen. I sex veckor åkte han i baksätet på en humvee tillsammans med några av de bäst utbildade soldaterna i USA. Han lär känna dem på djupet och frispråkigheten är faktiskt rätt anmärkningsvärd. Soldaterna är inte nådiga mot varken militärledningen eller politikerna i sina uttalanden. Läser man på nätet om boken så får man reda på att det gick så långt att en soldat fick sparken från marines p.g.a sina uttalanden i boken. Såvitt jag kan bedöma så är det den ärligaste boken om Irakkriget jag läst hittills. Det kan dessutom vara en av de ärligaste böcker om krig jag läst. Den har en närvaro som jag saknat i böcker i samma genre, t.ex Mark Bowdens Black Hawk down. Självklart beror det på att Wright VAR där. Han satt i bilen när kulorna visslade och bomberna föll omkring dem.
Läser man en större mängd recensioner av en bok så är det vissa saker som återkommer i alla och känns tillslut som klyschor. I fallet Generation kill så har recensenterna gärna talat om hur "nintendogenerationen går i krig". Egentligen vill jag undvika den men samtidigt så är det en korrekt analys. Soldaterna i first recon är nästan alla födda tidigt 80-tal. 19-20 åringar som går ut i strid sjungandes Nellys Hot in here som ett mantra. Småpojkar som jämför sina upplevelser i en eldstrid med att spela GTA... Stundtals så är det skrämmande läsning. Samtidigt så lyckas Wright balansera det hela med scener som visar hur personligt krig kan bli när offren blir verkliga. En av soldaterna skjuter mot en bil som vägrar stanna vid en avspärrning de ställt upp och dödar föraren utan att ha menat det. Den händelsen genomsyrar allt den karaktären gör och säger i andra halvan av boken. En annan stark scen är bilden av en soldat som gråtande bär ett litet barn nerför hela konvojen efter att han sett den utmattade mamman nästan tappa det.
Wright är skicklig på att teckna porträtt utan att generalisera eller förenkla. Människorna han skildrar är komplexa och inte alltid lätta att förstå sig på. Precis som i verkligheten.
p.s
jag kanske borde säga nåt om boken och tv-serien. Canal+ har nu börjat visa serien i sverige men jag såg de sju avsnitten redan i somras (ja jag är en pirat när det handlar om amerikansk tv). Serien fångar boken väldigt bra. Så bra att jag ibland såg Alexander Skarsgård framför mig när jag läste om Lt. Brad Colbert. Ganska mycket av dialogen är ordagrannt hämtad från boken men en del scener måste skapats i efterhand då de inte finns med i boken. Manusförfattarna har dessutom tagit sig rätten att låta vissa karaktärer utföra handlingar som i boken utförs av någon annan. På det hela taget måste jag säga att det är en lysande filmatisering och jag kommer definitivt köpa dvdboxen när den kommer.
Jag älskar böcker om krig och jag älskar reportageböcker. Den kombinationen gör att Michael Herrs Dispatches (Rapporter heter den i svensk översättning) hamnar högt på min personliga topplista över böcker. Herrs skildring av vietnamkriget och framförallt de soldater som stred där kryper under skinnet på läsaren. Boken lämnar läsaren med en känsla av fasa och tomhet.
Nu handlar det här inlägget inte om Herr utan en av hans efterföljare.
Evan Wright var inbäddad reporter hos first recon marines under inledningen av irakinvasionen. I sex veckor åkte han i baksätet på en humvee tillsammans med några av de bäst utbildade soldaterna i USA. Han lär känna dem på djupet och frispråkigheten är faktiskt rätt anmärkningsvärd. Soldaterna är inte nådiga mot varken militärledningen eller politikerna i sina uttalanden. Läser man på nätet om boken så får man reda på att det gick så långt att en soldat fick sparken från marines p.g.a sina uttalanden i boken. Såvitt jag kan bedöma så är det den ärligaste boken om Irakkriget jag läst hittills. Det kan dessutom vara en av de ärligaste böcker om krig jag läst. Den har en närvaro som jag saknat i böcker i samma genre, t.ex Mark Bowdens Black Hawk down. Självklart beror det på att Wright VAR där. Han satt i bilen när kulorna visslade och bomberna föll omkring dem.
Läser man en större mängd recensioner av en bok så är det vissa saker som återkommer i alla och känns tillslut som klyschor. I fallet Generation kill så har recensenterna gärna talat om hur "nintendogenerationen går i krig". Egentligen vill jag undvika den men samtidigt så är det en korrekt analys. Soldaterna i first recon är nästan alla födda tidigt 80-tal. 19-20 åringar som går ut i strid sjungandes Nellys Hot in here som ett mantra. Småpojkar som jämför sina upplevelser i en eldstrid med att spela GTA... Stundtals så är det skrämmande läsning. Samtidigt så lyckas Wright balansera det hela med scener som visar hur personligt krig kan bli när offren blir verkliga. En av soldaterna skjuter mot en bil som vägrar stanna vid en avspärrning de ställt upp och dödar föraren utan att ha menat det. Den händelsen genomsyrar allt den karaktären gör och säger i andra halvan av boken. En annan stark scen är bilden av en soldat som gråtande bär ett litet barn nerför hela konvojen efter att han sett den utmattade mamman nästan tappa det.
Wright är skicklig på att teckna porträtt utan att generalisera eller förenkla. Människorna han skildrar är komplexa och inte alltid lätta att förstå sig på. Precis som i verkligheten.
p.s
jag kanske borde säga nåt om boken och tv-serien. Canal+ har nu börjat visa serien i sverige men jag såg de sju avsnitten redan i somras (ja jag är en pirat när det handlar om amerikansk tv). Serien fångar boken väldigt bra. Så bra att jag ibland såg Alexander Skarsgård framför mig när jag läste om Lt. Brad Colbert. Ganska mycket av dialogen är ordagrannt hämtad från boken men en del scener måste skapats i efterhand då de inte finns med i boken. Manusförfattarna har dessutom tagit sig rätten att låta vissa karaktärer utföra handlingar som i boken utförs av någon annan. På det hela taget måste jag säga att det är en lysande filmatisering och jag kommer definitivt köpa dvdboxen när den kommer.
Gallrandets sköna konst
Det bästa sättet att förbereda en bok för återvinning är att vika ut pärmarna till ett smalt V och sen sätta pekfingrarna i glipan som bildas mellan pärm och bok. Sen är det bara att riva till så lossnar sidorna från pärmen. Anledningen till att vi gör så är att den hårda pärmen inte kan gå med i pappersåtervinningen utan måste gå som brännbart.
Första gången jag utförde det här kände jag mig som en barbar. Att förstöra böcker var bland det mest otänkbara för mig. Nu är det rutin. Den enda nackdelen är att man blir förbaskat trött i händerna efter några hundra böcker.
Jag och min kollega älskar att gallra. Vi vill att hyllorna hos oss ska vara snygga och uppdaterade. Det värsta vi vet är hyllor fyllda med fula böcker som aldrig lånas ut. Biblioteksmjukvaran som vi använder (book-it för nyfikna biblioteksmänniskor) har en fin funktion där man kan söka på böcker som stått på hyllan under en viss tid. Vi brukar använda 600 dagar som regel. Man söker på det och får sen en lista på dom titlar som inte rört på sig. Med den i handen är det sen lätt att agera dödspatrull bland hyllorna. I ärlighetens namn så får alla böcker på listan en chans. Vi kollar vad det är för något och hur många gånger den varit utlånad innan dess öde avgörs. Klassiker slipper så gott som alltid undan men numera bortglömda författare av bonderomaner lever jävligt farligt hos oss. Bortglömd författare + fult pansarband + inga utlån = Hejdå. Ibland får hela författarskap stryka med. Senast var det Rune Pär Olofsson som försvann och jag kan lova att Alice Lyttkens hänger löst.
En del som läser det här kanske uppfattar oss som vandaler och olämpliga att sköta ett bibliotek. Idéen är väl att ett bibliotek ska spara på allt? Problemet med den tesen är att den inte funkar för små bibliotek. Självklart ska dom stora biblioteken med enormt magasinutrymme spara ett ex av allt men för oss funkar det inte. Vi måste göra plats för det nya och rensa ut det gamla. Studier visar dessutom att utlåningen MINSKAR om man inte gallrar. Folk hittar helt enkelt inte det dom vill ha eftersom hyllorna fylls med gammal skit.
Processen jag beskrev i början sker aldrig under öppentid. Vi har några låntagare som anser att vi inte bör ta bort någon bok från våra hyllor. Låntagare som om tillfrågade skulle försvara en Berlinguide från 1980 med näbbar och klor. När dom frågar om vi gallrar svarar jag bara oskyldigt: "Bara det som är trasigt" och ler. Om de sett vad jag gjorde när dörrarna är låsta hade jag nog fått stryk.
En rätt udda låntagare, numera bortgången, hatade att vi gallrade. Han ansåg att de bästa böckerna var de som ingen annan lånade. Han släpade alltid hem de fulaste volymerna av de mest obskyra författarna. Jag har ingen aning om han läste dem men det sabbade vårt system att söka upp böcker att gallra så man kan säga att hans plan fungerade till viss del. Samma låntagare var dessutom ansvarig för att ha skrämt skiten ur mig på jobbet. Så här är det: När jag är själv på jobbet så har jag en tendens att sjunga för mig själv när jag ställer upp böcker. Jag sjunger typ nuu ställer jag upp nalle puuuuh till egna små melodier. Jag står alltså nere i barnrummet och sjunger om att ställa upp böcker när nåt rör sig på vår enormt skabbiga soffa därnere. Låntagaren hade satt sig där för att läsa DN och sen blivit trött och somnat. Min sång väckte honom och jag skrek som en liten flicka eftersom jag inte sett honom där.
Efter det har jag varit rätt noga med att kolla lokalerna innan jag börjar tralla.
Ur led är... kalendern?
Man sitter där vid sin lånedisk. Ett gäng tjejer från åttan diskuterar någonting lite halvhögt men numera är det bara white noice för mig.
En tjej kommer fram till mig och jag tittar upp från dataskärmen.
"Ja?"
"Vilse, vad är det för datum idag?"
Jag vänder mig om och kollar kalendern.
"Tolfte september"
Jag återgår till mitt arbete men tjejen ser lite förvirrad ut.
"Men vad är det imorgon då?"
Jag tittar upp och inser att hon är allvarlig med frågan men hinner inte svara innan hennes kompisar exploderar av skratt.
En tjej kommer fram till mig och jag tittar upp från dataskärmen.
"Ja?"
"Vilse, vad är det för datum idag?"
Jag vänder mig om och kollar kalendern.
"Tolfte september"
Jag återgår till mitt arbete men tjejen ser lite förvirrad ut.
"Men vad är det imorgon då?"
Jag tittar upp och inser att hon är allvarlig med frågan men hinner inte svara innan hennes kompisar exploderar av skratt.
Läslogg #2
Niklas Ekdal - I döden dina män
Jag försöker läsa båda de stora morgontidningarna varje dag. SvD har vi hemma och DN på jobbet. Turordningen blir ungefär såhär:
Kulturdelen
Nyheterna
Debattsidorna
Sporten (om nåt intresserar mig där)
Jag bryr mig aldrig om näringslivsdelen och läser så gott som aldrig ledarsidan. Jag atar att jag som politiskt intresserad 30+ borde läsa ledarna men de intresserar mig så gott som aldrig. Politiska floskler och tomt ställningstagande.
Jag antar att det var anledningen till att jag enbart var vagt bekant med namnet Niklas Ekdal när jag öppnade hans debutdeckare I döden dina män. Efter avslutad läsning så är jag glad att jag inte visste vem det var. Ekdal själv har tydligen sagt att han aldrig kommer bli rättvist recenserad eftersom alla har en förutfattad mening. Efter att ha läst en de recensioner som finns på svb.se så ger jag honom delvis rätt. En del tycks faktiskt hysa agg och sågar av ytliga anledningar. Som objektiv iaktagare så måste jag säga att Ekdal producerat en habil spänningsroman som stundtals var riktigt underhållande.
Lite om storyn: Nån mördar pensionerade män som haft högt uppsatta jobb i olika statliga förvaltningar. Alla morden är bestialiska och tycks vara baserade på avrättningsmetoder från 1600-talet. Polisen och media arbetar efter hypotesen att det handlar om islamistisk terrorism och allt ljus riktas på den till islam konverterade glitterbögen Felix Martini. De enda som tror han är oskyldig är hans väninna, östermalmstjejen Sara och den avstängda polisen Johanna Tott. Den udda trion börjar nysta i en konspirationshärva som inkluderar ALLA svenska katastrofer från sprängningen av regalskeppet Kronan och framåt. The mother of all conspiracies...
I en paralellhandling får vi följa hur en kärnvapenladdning smugglas från Pakistan till Sverige via en rätt trovärdig rutt.
Ekdal har nog läst både Tom Clancy och Dan Brown innan han började skriva sin bok. Det skulle vara enkelt att säga att han kopierat sina två förebilder men samtidigt har han nåt båda saknar; humor. Hela boken är genomsyrad av humor och man märker att Ekdal sprudlar av glädje att få berätta sin story. Det är en till stora delar osannolik historia men samtidigt kunde jag inte låta bli att ryckas med. Författarens glädje smittar helt enkel. En recensent nämnde svenska spänningsförfattares rätt träliga allvar och förde upp Arne Dahl och Ekdal som de enda exempel på lekfulla skribenter. Jag håller nog med.
Läs Ekdal om ni vill ha några timmars nöje. Det är inte stor litteratur men den är fan inte tråkig.
Jag försöker läsa båda de stora morgontidningarna varje dag. SvD har vi hemma och DN på jobbet. Turordningen blir ungefär såhär:
Kulturdelen
Nyheterna
Debattsidorna
Sporten (om nåt intresserar mig där)
Jag bryr mig aldrig om näringslivsdelen och läser så gott som aldrig ledarsidan. Jag atar att jag som politiskt intresserad 30+ borde läsa ledarna men de intresserar mig så gott som aldrig. Politiska floskler och tomt ställningstagande.
Jag antar att det var anledningen till att jag enbart var vagt bekant med namnet Niklas Ekdal när jag öppnade hans debutdeckare I döden dina män. Efter avslutad läsning så är jag glad att jag inte visste vem det var. Ekdal själv har tydligen sagt att han aldrig kommer bli rättvist recenserad eftersom alla har en förutfattad mening. Efter att ha läst en de recensioner som finns på svb.se så ger jag honom delvis rätt. En del tycks faktiskt hysa agg och sågar av ytliga anledningar. Som objektiv iaktagare så måste jag säga att Ekdal producerat en habil spänningsroman som stundtals var riktigt underhållande.
Lite om storyn: Nån mördar pensionerade män som haft högt uppsatta jobb i olika statliga förvaltningar. Alla morden är bestialiska och tycks vara baserade på avrättningsmetoder från 1600-talet. Polisen och media arbetar efter hypotesen att det handlar om islamistisk terrorism och allt ljus riktas på den till islam konverterade glitterbögen Felix Martini. De enda som tror han är oskyldig är hans väninna, östermalmstjejen Sara och den avstängda polisen Johanna Tott. Den udda trion börjar nysta i en konspirationshärva som inkluderar ALLA svenska katastrofer från sprängningen av regalskeppet Kronan och framåt. The mother of all conspiracies...
I en paralellhandling får vi följa hur en kärnvapenladdning smugglas från Pakistan till Sverige via en rätt trovärdig rutt.
Ekdal har nog läst både Tom Clancy och Dan Brown innan han började skriva sin bok. Det skulle vara enkelt att säga att han kopierat sina två förebilder men samtidigt har han nåt båda saknar; humor. Hela boken är genomsyrad av humor och man märker att Ekdal sprudlar av glädje att få berätta sin story. Det är en till stora delar osannolik historia men samtidigt kunde jag inte låta bli att ryckas med. Författarens glädje smittar helt enkel. En recensent nämnde svenska spänningsförfattares rätt träliga allvar och förde upp Arne Dahl och Ekdal som de enda exempel på lekfulla skribenter. Jag håller nog med.
Läs Ekdal om ni vill ha några timmars nöje. Det är inte stor litteratur men den är fan inte tråkig.
Prinsessallergi
För nåt år sen blev min kollega tillfrågad om hon kunde hålla bokskola för en sex-års grupp. För den oinvigde så är bokskola en liten lektion i vett och etikett på biblioteket. Man lär ut hur man ska handskas med böcker för att de ska hålla och såna viktiga saker som att man inte stoppar in en bok på måfå i hyllan.
I normala fall brukar vi ha det någonstans i lågstadiet men vi gjorde ett undantag den här gången.
Kollegan började leta i den bibliotekspedagogiska litteraturen om tips för bokskola för så små barn. Det fanns en del och jag var med och sållade. Hon hittade en variant som vi båda tyckte var riktig vettig. Den gick ut på att man skulle förklara vad böcker var allergiska mot (vatten, husdjur ,hårdhänt behandling etc). Skitsmart tyckte jag.
Dagen kom och kollegan samlade gruppen i barnrummet. Hon började pedagogiskt att fråga om det fanns nån som var allergisk i klassen. En lite flicka viftade energiskt med handen och svarade sen:
"Jag är allergisk mot prinsessor"
Jag önskar jag varit på plats. Fröknarna hade sett ut som frågetecken. Vid närmare utfrågning visade det sig att barnen inte hade nån koll på vad en allergi vad för nåt. Var prinsessorna kom ifrån är än idag ett mysterium.
Kollegan som är snabbtänkt och anpassningsbar fick genast hitta en ny metod att använda. Jag hoppas att barnen lärde sig nåt om bibliotek.
Idag tar vi inte emot så små barn på bokskola. Jag hoppas dessutom att den lilla flickan inte lider allt för mycket av sin allergi.
I normala fall brukar vi ha det någonstans i lågstadiet men vi gjorde ett undantag den här gången.
Kollegan började leta i den bibliotekspedagogiska litteraturen om tips för bokskola för så små barn. Det fanns en del och jag var med och sållade. Hon hittade en variant som vi båda tyckte var riktig vettig. Den gick ut på att man skulle förklara vad böcker var allergiska mot (vatten, husdjur ,hårdhänt behandling etc). Skitsmart tyckte jag.
Dagen kom och kollegan samlade gruppen i barnrummet. Hon började pedagogiskt att fråga om det fanns nån som var allergisk i klassen. En lite flicka viftade energiskt med handen och svarade sen:
"Jag är allergisk mot prinsessor"
Jag önskar jag varit på plats. Fröknarna hade sett ut som frågetecken. Vid närmare utfrågning visade det sig att barnen inte hade nån koll på vad en allergi vad för nåt. Var prinsessorna kom ifrån är än idag ett mysterium.
Kollegan som är snabbtänkt och anpassningsbar fick genast hitta en ny metod att använda. Jag hoppas att barnen lärde sig nåt om bibliotek.
Idag tar vi inte emot så små barn på bokskola. Jag hoppas dessutom att den lilla flickan inte lider allt för mycket av sin allergi.
Sagan om bilderboken som försvann
En dag kom en av våra stammismammor in med sin sedvanliga hög med bilderböcker. Jag återlämnade dem och vi kunde konstatera att en fattades. Eftersom jag vet av erfarenhet att böckerna brukar dyka upp efter ett tag så lånade jag bara om den.
Det här upprepades under några några månader och mamman kände sig skamsen över att ha tappat bort en bok. Jag förklarade att sånt händer men om det är helt kört så tar vi bara en hundring i ersättning för bilderböcker.
Boken det handlade om var Vargen kommer! av Tony Ross. Det är en rätt anarkistisk version av Peter och vargen som slutar kolsvart med att vargen äter upp alla människor i byn. Jag tycker den är helt hysteriskt rolig och många andra vuxna uppskattar den med.
Just det. Vuxna uppskattar den. Inte barn i samma grad tydligen.
Boken dök upp tillslut. Den hade legat bakom ett element. Sonen i familjen hade efter långt förhör erkänt att han bläddrat i den själv och tyckt den var så otäck att han hade gömt den.
Det händer ibland att jag varnar låntagare om dom lånar deckare som jag tyckt varit osedvanligt blodiga. Till exempel lånar jag inte ut Odjuret av Roslund & Hellstrand utan en liten varning om obehagligt våld mot barn. Vargen kommer! är numera med på den listan av böcker.
Det här upprepades under några några månader och mamman kände sig skamsen över att ha tappat bort en bok. Jag förklarade att sånt händer men om det är helt kört så tar vi bara en hundring i ersättning för bilderböcker.
Boken det handlade om var Vargen kommer! av Tony Ross. Det är en rätt anarkistisk version av Peter och vargen som slutar kolsvart med att vargen äter upp alla människor i byn. Jag tycker den är helt hysteriskt rolig och många andra vuxna uppskattar den med.
Just det. Vuxna uppskattar den. Inte barn i samma grad tydligen.
Boken dök upp tillslut. Den hade legat bakom ett element. Sonen i familjen hade efter långt förhör erkänt att han bläddrat i den själv och tyckt den var så otäck att han hade gömt den.
Det händer ibland att jag varnar låntagare om dom lånar deckare som jag tyckt varit osedvanligt blodiga. Till exempel lånar jag inte ut Odjuret av Roslund & Hellstrand utan en liten varning om obehagligt våld mot barn. Vargen kommer! är numera med på den listan av böcker.
"Nej. Man ska INTE dubbelklicka på skrivarknappen..."
Vi har en dator som står till allmänhetens förfogande hos oss. Innan bredbandet kom till byn så var den konstant bokad men nu har de flesta egna fina internetuppkopplingar. Det innebär att det numera bara är två kategorier som använder vårt gamla tröskverk. Skolungar som fördriver tiden på bilddagboken och de teknikrädda vuxna som inte har en egen dator.
Ungarna är inget problem om dom inte blir högljudda men dom teknikrädda? Jag törs inte räkna ut hur många arbetstimmar som gått åt till att lotsa små tanter genom olika myndigheters hemsidor. Jag måste dessutom ha skapat minst hundra hotmailkonton åt låntagare.
Jag försöker vara serviceminded och bemötande i mitt arbete så självklart står man där bakom låntagarens axel och med ett allt mer sammanbitet leende förklarar att e-post och internet inte riktigt är samma sak.
"Nej du kan inte ha @ i adressraden..."
"Nej, den BLÅA ikonen som ser ut som ett E"
"Du har minskat ner fönstret. Klicka där så ser du det igen. Nej bara en gång..."
Inombords lider jag med de här människorna. Samhället sprang ifrån dem och de har ingen chans att hinna ikapp igen. Det borde finnas nån sorts teknikstödjare man kunde hyra in när man ska försöka sig på en sån sak som att söka en ny lägenhet via det lokala bostadsbolagets hemsida. Snälla människor med tålamod och sanna pedagogiska kunskaper.
Nu har dom här stackars människorna en stressad biblioteksassistent som hela tiden sneglar på den växande kön vid lånedisken.
En dam sticker ut i sammanhanget. Jag och min kollega har drillat henne rätt hårt i IT världen och nu börjar hon få ett hum om hur det funkar. Hon kan logga in själv på sin mail och har börjat utforska google lite smått. Hon har kommit att betrakta mig som sin surfkompis. Hon för en löpande kommentar om sidor hon hittar och mail hon för. Har jag tid så tittar jag på hennes fynd och kommenterar snällt det hon säger. På sistone har jag upptäckt att hon faktiskt inte lyssnar på vad jag svarar. När man sitter vid datorn så har man ryggen mot lånedisken och hon kollar inte om jag ens sitter där. Hon bara pratar. Det har hänt att jag försvunnit ner i barnrummet med en näve bilderböcker och kommit tillbaka mitt i en monolog om hennes väninna i Franskrike. Jag antar att jag är ett stöd för henne i en okänd värld fast jag inte ens är där.
Ungarna är inget problem om dom inte blir högljudda men dom teknikrädda? Jag törs inte räkna ut hur många arbetstimmar som gått åt till att lotsa små tanter genom olika myndigheters hemsidor. Jag måste dessutom ha skapat minst hundra hotmailkonton åt låntagare.
Jag försöker vara serviceminded och bemötande i mitt arbete så självklart står man där bakom låntagarens axel och med ett allt mer sammanbitet leende förklarar att e-post och internet inte riktigt är samma sak.
"Nej du kan inte ha @ i adressraden..."
"Nej, den BLÅA ikonen som ser ut som ett E"
"Du har minskat ner fönstret. Klicka där så ser du det igen. Nej bara en gång..."
Inombords lider jag med de här människorna. Samhället sprang ifrån dem och de har ingen chans att hinna ikapp igen. Det borde finnas nån sorts teknikstödjare man kunde hyra in när man ska försöka sig på en sån sak som att söka en ny lägenhet via det lokala bostadsbolagets hemsida. Snälla människor med tålamod och sanna pedagogiska kunskaper.
Nu har dom här stackars människorna en stressad biblioteksassistent som hela tiden sneglar på den växande kön vid lånedisken.
En dam sticker ut i sammanhanget. Jag och min kollega har drillat henne rätt hårt i IT världen och nu börjar hon få ett hum om hur det funkar. Hon kan logga in själv på sin mail och har börjat utforska google lite smått. Hon har kommit att betrakta mig som sin surfkompis. Hon för en löpande kommentar om sidor hon hittar och mail hon för. Har jag tid så tittar jag på hennes fynd och kommenterar snällt det hon säger. På sistone har jag upptäckt att hon faktiskt inte lyssnar på vad jag svarar. När man sitter vid datorn så har man ryggen mot lånedisken och hon kollar inte om jag ens sitter där. Hon bara pratar. Det har hänt att jag försvunnit ner i barnrummet med en näve bilderböcker och kommit tillbaka mitt i en monolog om hennes väninna i Franskrike. Jag antar att jag är ett stöd för henne i en okänd värld fast jag inte ens är där.
