Vilse bland bokhyllorna

Det blåser kalla vindar genom vårt lilla bibliotek. Jag menar inte något så prosaiskt som besparingskrav utan rent bokstavligt kalla vindar eftersom vår ytterdörr är paj.
Som vanligt satt jag och plastade böcker. När jag tog en bensträckare och gick ut i biblioteket upptäckte jag att den automatiska dörröppnaren var helt trashad. Självklart misstänkte jag ungarna i högstadiet men efter att ha frågat kollegan fick jag sanningen.
Tantaloran ifråga är en stammis hos oss. Det är en stenhård liten tanta på 87 som inte drar sig för att cykla ett par mil för att hälsa på sina väninnor på landet. En riktig krutgumma och dessutom en hängiven läsare.
Hon hade varit inne och lånat veckans dos av Belva Plain och Elisabeth Nemert. När hon skulle gå ut så hade nån tryckt på knappen till dörröppnaren så porten stod vidöppen.
Jag bor på landet så jag vet allvaret i en öppen ytterdörr. Det är allvarliga saker på landet. Man stänger dörren så är det bara. Att låta en ytterdörr stå och glappa så den goa inomhusvärmen försvinner är ett socialt faux pas som absolut inte får ske.
Jag gissar att tantan är uppfödd efter samma regel för när hon ser att vår dörr är öppen tar hon i med alla krafter och vräker igen den trots att motorn till öppnaren skriker i protest. Knak och pang säger det och dörren smäller igen.
Tanten hade nickat nöjt åt dörren som efter ett väl förrättat värv. "Där har vi en dörr som är JÄVLIGT stängd". Sen cyklade hon hem.
Telefonkö, felanmälan. Suck stön.
Dörrkillen hade halvt garvat ihjäl sig när kollegan sa att en tant som är nästan 90 sabbat dörren. Jag hoppas att han kommer på måndag och fixar den eftersom jag redan är skitless på att springa och stänga den manuellt. När fanskapet är helt ska jag sätta upp en stor skylt där det står "Ge fan i dörren!"

Jaså, du jobbar också på bibliotek? Vad kul!
Jaha. Sociala medier? hur funkar det för dig?
Jo twitter och facebook och så det fattar jag ju men vad gör du?
Men du har inga pass i disken alltså?
Jo jag vet att sånt jobb är rätt analogt men bibliotek är ju det.
Du. 5A är på ingång, kan du hjälpa mig? De är typ 35 stycken och hälften har en diagnos. Deras lärare är rätt nere på lungnande så där får vi ingen hjälp. Man får vara rätt tacksam att han ens är med.
Jo du får twittra om det.
Nej det finns ingen app för klassbesök.
Nja, jag är osäker på hur web 2.0 och websynergieffekter kan hjälpa mig när Liam med MASSIV adhd bygger ett fort av Robin Hobbs samlade verk.
Men ok. Kan du hjälpa mig att ställa upp böcker då? Jag har en shitload vuxenfack jag inte hunnit med.
Jaha. Du har konverterat till Dewey och glömt SAB... Det var ju trist men kul att du är en early adopter.
Men kaffe då? Kan du fixa det?
Jo kaffebryggaren är analog men den har en on/off knapp.
Chai? Nä vi har vanlig jävla java.
Nej kaffe. INTE ett objektorienterat programspråk.
Du vi skiter i det här. Sätt dig på kontoret och omvärldsbevaka på reddit så sköter jag biblioteket.
Ja. Det är ok om du kallar mig en medeltida stofil på din blogg.

...är aningens överdrivet. Vilse lever och smider planer på en återkomst inom kort. Medans jag avslutar min semester kan jag rekomendera att ni kastar ett öga på bloggar som tillhör kollegor runt om i landet. Ni kommer märka att bibliotekspersonal är en grinig och kolerisk bunt men med en hel del humor. Håll tillgodo med dessa tillsvidare så ses vi snart.

http://conanbibliotekarien.blogspot.com/
http://argabibliotekstanten.blogg.se/
http://kultist.wordpress.com/

Lycka kommer i många former har jag lärt mig i mitt liv. Jag trodde att jag sett det mesta och var redo för allt men inget kunde förbereda mig för den blixtförälskelse jag drabbades av 23.56 i lördags. En ny person gjorde med buller och bång intåg i mitt liv. Han är bara 52 cm lång och väger futtiga 3615 gram men är nu det viktigaste i mitt liv.
Välkommen till världen min älskade lilla son.

Jag lämnar bokhyllorna och bloggen ett tag nu men återkommer när jag landat på jorden igen.
Ha det gött!
//Vlse

Jag och kollegan satt och böt krigshistorier över lunchen. Ni som har följt min blogg vet att jag har en del udda historier från min tid på biblioteket och det verkar vara samma för de flesta andra i samma bransch.
Den här gången gled samtalet in på pundare och småkriminella vi stött på. Jag berättade om en ovanligt misslyckad pundare som livnärt sig på inbrott i vår lilla håla under ganska många år. Han är en rätt otrevlig typ och kan vara läskig när han är stenad. En gång rusade han in med stirrig blick och undrade var vi hade värderingsguider. Jag berättade att vi hade några frimärkskataloger och en myntkatalog men han ville ha uppgifter om fler föremål. När jag kollade såg jag att en annan filial hade samlarguider med en massa olika kategorier. Jag erbjöd mig att beställa hem några men han hade för bråttom så han skulle åka dit istället. Trevligt att biblioteket kan hjälpa till när tjyvgods ska baxas till rätt pris.

Kollegan kontrade med en stampundare på hennes förra jobb. Han hade en dag dykt upp märkbart fräschare. Tydligen hade han bestämt sig för att få sitt liv i ordning. Att han sen hade en ny karriär i åtanke blev tydligt när han frågade om böcker om kassaskåpssprängning. Kollegan kollade men det bästa hon kunde hitta var böcker om marksprängning. Jag antar att det påminde för mycket om riktigt arbete så han tyckte det fick vara.

Klar vinst till kollegan i den här omgången som jag ser det.

Fredag morgon, gråväder. Jag satt med mitt kaffe när telefonen ringde. Det var Jörgen, basen för teknik och fritid i vår lilla håla.
"Du, vad heter han den store finske killen som brukar hänga hos er?"
"Vem? Menar du Jarmo?"
"Ja han ja. Han är död. Han hängde sig i skogen bakom skolan. Dom hittade honom i morse"

Det snurrade till i mitt huvud. Jarmo ta livet av sig? Det lät helt vansinnigt. Samtidigt så var han en så knepig person så jag borde inte blivit förvånad. Jag frågade Jörgen om han var helt säker och det var han. När vi lagt på så kände jag mig alldeles darrig och var tvungen att sätta mig ner. Fast jag visste att jag inte haft något med saken att göra så kände jag en klump av skuldkänsla i magen. Jag hade inte alltid varit så trevlig mot Jarmo och minnet av de skämt jag dragit bakom hans rygg fick mig att skämmas. Mitt lilla hopp om att det skulle vara ett misstag grusas när skolvaktmästaren dyker upp med samma info.
Fy fan vilket sätt att börja en dag.

Jag tog mig samman och satte igång med det som ska göras när en låntagare dör. Jo vi har faktiskt en del rutiner för sådana händelser. Eftersom rätt många av våra utskick numera är automatiserade så är det bra om man kan se till att anhöriga inte får påminnelser om sena böcker eller ens meddelanden om beställda fjärrlån. Vi brukar se till att den avlidnes konto är inställt så att inget sånt ska dyka upp. I ett par fall har vi suttit och lånat om böcker i ett par månader i väntan på att en avlidens anhöriga ska dyka upp med dem.

Jag loggade in på Jarmos konto och kollade hans lån. Underligt nog hade han lånat böcker på en annan filial dagen innan. Jag lånade om det han hade hemma och raderade hans reservationer.
Nästa steg var att informera huvudbiblioteket. Det är inget vi brukar göra men Jarmo hade gjort sig känd (och ökänd) även där. Det kändes som om även de hade rätt att veta.
Jag ringde upp K som arbetar på HB och berättade vad som hänt. Hon blev lika ledsen och berörd som jag men tackade för informationen.

Klockan hade nu närmat sig elva och det var dags att öppna. När jag ska till att låsa upp ser jag hur Jarmos pappa kommer gående mot biblioteket. Jag får en klump i magen. Är han på väg hit? Ska jag säga nåt?
Han kommer in och börjar lägga upp Jarmos böcker på disken. Hela situationen känns oerhört jobbig och inte så lite underlig. Det är inte första gången jag träffat på anhöriga till nylugen avlidna som beter sig underligt med sina släktingars lånade böcker, kanske är det lätt att fokusera på en sån liten sak mitt i sorgen, men det här känns extremt underligt.
Jag nickar bara lite lätt och medlidande och pappan går sin väg efter att ha fått veta vad som finns kvar på kontot.
Kan den här dagen bli värre?

Telefonen ringer. Det är K.
"Jarmo är ju på musikavdelningen!"
"VA? Nu?"
"Ja han är ju inte död. Han kom in och skrämde skiten ur hon som satt i disken. Jag hade berättat vad som hänt.  Hon trodde det var ett spöke."

Vad i helvete tänkte jag. Har jag hamnat i en Lovecraftnovell?
Jag ringer upp Jörgen och frågar vad fasen han dillat om. Jodå nån har hängt sig. Jo han hette Jarmo och var 25 (ljud av blädder i papper sen tystnad). Han hette visst Nurmi.... FEL PERSON!

En våg av lättnad svepte över mig, tätt följd av en tsunami av känslan av att vara en jubelidiot.
Om ni söker mig så sitter jag i ett djupt hål och skäms. Jag kommer upp till våren. Tror jag.

Flashupdate a´la twitter: En deltagare i en dokusåpa som går just nu var för en liten stund sen in för att använda datorn. En tjej i fjortonårsåldern tittade länge på honom och sa sen:
"Jag känner igen dig"
Han smilade upp sig och gjorde sig redo för att skriva en autograf när nästa replik kom
"Du är innebandydomare va?"
Han sjönk märkbart ihop och erkände att det brukade han vara.
Inte mobbningstv men tvmänniskamobbning.

Just nu funderar jag på att maila produktionsbolaget och be dem påminna honom om alla sena CD skivor han har hemma under inspelning. Tror ni de nappar?
Update. Nu har jag mailat Mastiff productions. Vi får se om jag lyckats med den ultimata bibliotekspåminnelsen...

Idag satt jag jag i godan ro och åt min lunch när det knackade på fönstret. Eftersom våra låntagare är notoriskt dåliga på att förstå skillnaden mellan stängt och öppet antog jag att det var en av dem med en kasse böcker som skulle återlämnas. När jag gick bort till fönstret såg jag att det var en karl som viftade med en tidning och pekade uppfodrande på dörren. Tidningen han höll i hette Världen idag och ett diffust minne sa mig att det var nåt kristet över den.
Precis vad jag behövde, ett jehovas vittne mitt i lunchen...
Jag släppte in honom för att ta reda på vad saken gällde. Till en början fattade jag ingenting. Han hade en rätt bred östeuropeisk brytning och det enda jag lyckades förstå var att han var upprörd över vår adress av alla underliga ting att vara upprörd över.
Perfekt. Ett upprört ryskt jehovas vittne mitt i lunchen....
"Nej. Jag är brevbärare" sa han och viftade mer med tidningen.
Ok, blev saken bättre eller sämre av det tänkte jag. En upprörd rysk brevbärare?

När språkförbistringen lagt sig så klarnade det hela. Han var tidningsbud och hade försökt dela ut Världen idag till oss på morgonkvisten. Eftersom vi saknar både brevlåda och kännedom om prenumeration på kristna morgontidningar så hade det inte gått så bra för honom.. Jag blidkade honom genom att lova att prata med hans chef om hur leveransen av sagda tidning skulle ske i fortsättningen. Han gick iväg nöjd och lämnade mig konfunderad. Var i helskotta kom tidningen ifrån? Varken jag eller kollegan hade plötsligt drabbats av fromhet och beställt en prenumeration.

Efter en timmas telefontag fick jag tag på hans chef. Hon försvarade sig med att hennes firma enbart levererade de tidningar som beställts men hon kunde ge mig kundnumret som hörde ihop med prenumerationen.
Jag kollade hemsidan och hittade telefonnumret till kundtjänst. Ett uppsalanummer. Saken började klarna.
Världen idag är en tidning som säger sig ha en allmänkristen profil men lite googlande visar att det finns tydliga kopplingar till livets ord. Chefsredaktör är Ruben Agnarsson som tidigare var informationschef för livets ord och redaktör för deras tidning Maganzinet. Ordförande i tidningens styrelse är den inte helt obekante Ulf Ekman.
Ju mer jag läste om Världen idag desto mer irriterad blev jag. Varför skulle vi tillhandahålla en tidning som öppet stöder Åke Green och bedriver smutskastningskampanjer mot homosexuella?

Jag ringde deras kundtjänst och frågade hur det kom sig att vi fått tidningen skickad till oss. Damen i telefon upplyste mig om att någon anonymt givit oss en helårsprenumeration. Lucky us. Ett år med Världen idag kostar enligt hemsidan 1395 riksdaler. Borde man inte kolla med mottageran av en sån gåva innan man spenderar såna pengar?
Hursomhaver lyckades jag få kundtjänsttanten att avsluta prenumerationen. Lite surt frågade hon vad hon skulle göra med pengarna. Jag önskar jag svarat att hon skulle donera dem till RFSL men jag sa att det fick hon ta med personen som betalat dem och la på luren.

Ett tips till alla fundamentalistiska kristna: kolla vem ni ger prenumationer till. Det kan vara så att det sitter en sur Vilse med Richard Dawkins samlade verk som mottagare.

Jag är en nörd, en geek, en fanboy. Jag har hyllmeter efter hyllmeter med fantasy, SF och skräck. Jag kan namnge de flesta karaktärer från star wars, även de som aldrig nämndes vid namn i filmerna. Jag sitter uppe till klockan tre på fredagsnätter för att få det senaste avsnittet Battlestar Galactica rykande färskt på torrent. Jag kan skilja på en T10 och en T8 genom att trampa på dem i ett mörkt rum. Jag kan stava Cthulhu utan att googla och garvar åt Old Ones skämt. Jag vet vem Hal Jordan är och jag vill VERKLIGEN ha en Green Lantern t-shirt.
Jag är inte ensam...

Vadan denna fruktansvärda bekännelse från Vilse? Vi som trodde han var en rekorderlig vuxen karl utan barnsliga böjelser eller Tie fighers i bokhyllan... Jo jag väljer att komma ut som übernörd efter att ha läst Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Diaz.
På ytan är det ännu en av alla dessa sydamerikanska släktsagor toppad med en rejäl dos diktatorsgrymheter men skrapar man lite så visar det sig att Diaz försett sin skapelse med en cloaking device som skulle göra en Klingon grön av avund.
Frodiga och burleska familjeromaner från sydamerika hör till kulturtanternas territorium. Jag tror faktiskt att man numera får en lila scarf och skitstora etniska träörhängen automatiskt om man köper Allende eller Vargas Llosa. Det hör liksom ihop. Mången kulturtant kommer även att plocka på sig ett ex av Oscar Wao när de passerar bokhandeln på väg till sin kurs i frigörande afrikansk dans (svart hjärta, vita ben...the horror...the horror...). Väl hemma kommer de öppna romanen och inte förstå ett jota. Den lömske lille Junot har nämligen skrivit vad som kan vara den första riktigt stora romanen som enbart kan till fullo förstås av nördar.
Boken berättar historien om den dominikanska familjen de Leon och deras öden under den karibiske Sauron Trujillos blodiga regim. Familjen de Leon tror sig ha drabbats av en förbannelse, en fukú utslungad av diktatorn.
I bokens centrum finner vi Oscar, andra generationens invandrare i USA och en fullblodsnörd. I Oscars fall kan man säga att fukún faktiskt yttrar sig i just hans nördighet. Han är en socialt missanpassad och överviktig pojke som tar sin tillflykt i SF och fantasy, anime och rollspel. Diaz låter Oscars besatthet svämma över texten och hans referensramar blir de styrande. Vi för referenser till Tolkien, Watchmen, Moorcock, Akira, Lovecraft, EE Doc Smith, Dr Who you name it. Allt serverat med samma självklarhet som den oöversatta spanska slang som strömmar genom boken. Stundtals blir det en pulserande populärkulturell karibisk beatprosa. William Gibson full som en puta på hemkörd rom. Heinlein goes salsa.
"När Gondlin faller väntar man inte på att Balrogerna ska knacka på porten".  Jag fattar. Gör ni?

Disclaimer: Detta är inte ett inlägg i en viss debatt som rasar för fullt. Det här hände faktiskt i torsdags ok?

Om min barndoms bilresor kan sägas ha ett soundtrack så är det Tomas Bolmes lugna röst i hans klassiska Tintinuppläsninger. Min farmor och farfar bodde en bit upp i norrland när jag växte upp och minst en gång om året packades hela familjen in i vår rätt skruttiga volvo kombi för att hälsa på dem. Det här var på det glada 70-talet så det här med trafiksäkerhet var inte så speciellt viktigt. Mamma bäddade åt mig och min bror längst bak i kombiutrymmet med filtar och kuddar och där låg vi hela vägen upp med våra godispåsar och spisade Tintin. Man får anta att det där med bilbälten var nåt som andra pysslade med. Att våra föräldrar sen satt i framsätet och rökte ett packet gula blend var på vägen? 70-talet var som en annan planet känns det som i efterhand.

Idag verkar de flesta föräldrar tackochlov ta sina barns hälsa på större allvar under längre bilfärder men en sak har överlevt: knepet att pacificera telingarna med spännande berättelser. Det var ett knep som funkade bra då och det funkar bra än.
Vi lånar ut eb hel del talböcker till just barnfamiljer som ska på långresa och alla har varit 100% positiva till upplevelsen. En mamma har i och för sig bekänt att hon ledsnat rätt rejält på Roald Dahls Mathlida när sonen i familjen utvecklat en ohälsosam fixering vid just den CD:n. Om jag inte minns fel så slutade det hela med att hon lämnade tillbaka den och hävdade för sonen att CD:n gått sönder så de kunde inte låna den igen. Jag antar att även de mest pedagogiska föräldrar har en brytpunkt.

I torsdags kom en av våra stammismammor in. Hon och familjen skulle till fjällen och nu ville hon testa en talbok för resan. Hon visste inte vad hon ville ha men det skulle vara nåt hela familjen kunde lyssna på. Jag visste sen tidigare att hennes barn är nio och tretton så jag började rota runt bland ljudböckerna för barn när hon säger:
"Har ni Liza Marklunds gömda på CD? Den hade jag tänkt vi kunde lyssna på".
Min omedelbara reaktion var att tro att det var ett ironiskt skämt. Marklund/sagor haha jättekul. Nu är det dock så att just den här mamman är snäll men aningens korkad. Jag tror inte hon ens hört talas om Marklund/Antonsson grälet utan hon trodde på fullaste allvar att Gömda var en bok som en nioåring skulle kunna uppskatta.
Som tur var så hade jag redan Skattkammarön och Väktarens lärling (Hcg Joseph Delany. Myspännande fantasy/spökhistoria som funkat mycket bra på 10-13 åringarna) i handen. Hon lät sig bevekas och gick glad i hågen iväg med mina förslag istället för Marklund.

Jag tackar gudarna för min monsterförkylning. Huvudet känns som det är fullt av bomull och tankarna rör sig sakta genom mina synapser som guldfiskar i sirap. Jag har uppnått nån form av välbefinnande i min egen tillfälliga dumhet.
Anledningen till att jag kan njuta av det här tillståndet är att skolan börjat igen.
Vårt lugna sköna jultysta bibliotek är åter invaderat av högljudda barnhopar. Vid såna tillfällen är det rätt skönt att vara inbäddad i sin egen lilla bubbelvärld.
Under eftermiddagen lyckades tyvärr telefonsignalerna tränga igenom min lilla förkylningssköld och jag svarade.
Det var en karl som lät att vara i 40-årsåldern. Han hade ett aningens ovanligt ärende kan man säga.
"Jo det är så att jag ska avtjäna ett tremånaders straff med fotboja. Kan jag få göra det hos er?"
"Va?" lyckades jag svara när frågan trängt in i min alvedonbedövade hjärna.
"Jo, jag tänkte att nånstans ska man väl göra det" sa han och skrattade lite.
Här någonstans fick jag nån sorts kortslutning och rabblade upp standardtalet som jag använder när folk ringer på vinst och förlust om eventuell praktikplats eller dylikt. "Vi har inte möjlighet att handleda... vi har inte vettiga arbetsuppgifter yada yada men tack för att du frågade..." Han nöjde sig med det och tackade för sig.
Lite senare började jag fundera lite på samtalet. Någonstans ska man ju göra det? Är mitt jobb att jämställa med ett fotbojestraff? Hur stort är bibliotekens imageproblem om folk ringer dit om jobb när det är dags att sota för rattfyllan från i midsomras.
Utredningar bör tillsättas och kulturministern informeras.

Det kan vara en svår uppgift för en litterärt bevandrad individ att försöka vaska fram en topplista över årets bästa titlar

Äh, orka. Fan och hans moster har publicerat oceaner med listor över vad som var bäst 2008. Jag orkar verkligen inte och dessutom är jag en smula distraherad ikväll. Jag och sambon hade en aningens udda afton.
Det började med att sambon rotade i vår (min till största del) dvd samling och muttrade över min underliga filmsmak. Hon lyckades bestämma sig för John Carpenters lilla actionjuivel Big trouble in little china och vi slog oss ner i soffan. Friden bröts av ett brak från övervåningen. Det lät som en tavla ramlat ner. Jag gick upp för att kolla men lyckades inte se nåt ovanligt. Vi slog oss åter ner i soffan och efter ett litet tag ringde det på dörren. Grannarna stod utanför och undrade om vi visste vem i trappen som förde ett jäkla liv.
Förutom det mystiska ljudet från övervåningen så hade vi inte hört nåt annat. Efter att vi trippat runt i trappen i strumplästen kunde vi konstatera att den alkade lilla tanten på nedre botten tydligen hade fest för sina mer "slitna" vänner. Grannarna hörde det nog tydligare eftersom hon bor rakt under dem.
Vi återvände återigen till soffan och fick tillslut se färdigt filmen. När sambon sen gick upp för att lägga sig så ropade hon på mig.
Utanför vårt sovrumsfönstret låg förklaringen till den mystiska smällen tidigare under kvällen: En svart gymnastiksko. Det är tio grader kallt och nåt pucko har tydligen roat sig med att kasta iväg en av sina skor. Strange.
Jag återkommer imorgon med en bild på fotbeklädnaden och förhoppningsvis något biblioteksrelaterat till mina läsare.
En aningens försenad önskan om ett gott nytt år!
/Vilse

Nä fan vad ni är snuskiga. Det handlar INTE om nåt sånt!
Låt oss backa ett par månader då jag och kollegan spånade om vad vi kunde hitta på till hålans årliga julmarknad. Tidigare har vi alltid bjudit på glögg och försökt kränga urgamla gallrade böcker. Jag pratar då inte om nåt läsvärt utan mer Berlinguider från 1984 med bra tips om var man ser muren bäst, deckare som känns mossigare än Christie och väl nerspydda bilderböcker som saknar hälften av sidorna.
I år ville vi göra nåt nytt och av nån underlig anledning så kläckte jag idén rimstuga. Lysande tyckte kollegan. Vi bestämde oss på stående fot och kontaktade den ansvariga för julmarknaden. Även hon tyckte det var en bra idé så allt var spikat. Nöjda med vår fantastiska nyskapnade plan la vi alla tankar på julmarknad bakom oss. Det var ju bara oktober och oceaner av tid återstod.
Nu spolar vi framåt litegrann. Julmarknaden närmar sig. Vi är supereffektiva och pratar med innehavaren av Caféet vid hålans lilla torg. Visst får vi sitta där och rimma. Han skulle dessutom hjälpa oss med en trådlös internetuppkoppling så vi kunde söka fiffiga rim på nätet. Så jävla high-tech och med latte dessutom. Kunde det bli bättre?
Veckan innan vågar jag för första gången ta upp den lilla klump av ångest som gnagit i mig sen jag kom med mitt spontana förslag.
"Öh. Är du bra på att rimma?"
"Va? Nej. Jag är kass" får jag till svar.
Kallsvett i hårbotten. Vad fan har vi gjort. Jag försöker lätta upp det hela med ett litet skämt.
"Jag kan en bra. Ära vare gud i höjden..."
"Denna har jag gjort i slöjden"  fyller kollegan i. Hennes kunskaper i julklappsrim sträckte sig med andra ord lika långt som mina.
Räddningen ligger i gud. Eller nja, räddningen ligger i Casper. Casper är ungdomsledare i svenska kyrkan. En notorisk pratkvarn och allround glad kille. Vi haffade honom när han råkade gå förbi och tvingade honom att erkänna att han minsann är en klippa på rim. Kollegan petade honom i revbenen och såg stint på honom tills han producerat några som lät ok. Han utnämndes snabbt till medhjälpare.

Luciamorgon.
Det var faktiskt riktigt bra väder för en julmarknad. Minusgrader och snö på marken. Jag minns med fasa andra julmarknader jag deltagit i där vädret lika gärna kunde hört hemma i april som december (8+ och duggregn. Merry fucking christmas.)
Vi installerar oss på cafeét och allt känns rätt ok. Kollegan hade råkat bli inbladad i planeringen i det hela ,och efter en kortare sammanstötning med den lokala naturklubben, vars stånd blivit flyttat ett par meter från där det stått tidigare år, hade hon återtagit normal ansiktsfärg.

[Vi bryter narrativet här för en kort stund gör en förklarande interlud. För er som är födda och uppväxta i en stor stad kan det vara svårt att förstå hur viktiga och inflytelserika föreningar kan vara på en liten ort. Att det blev tjafs när kollegan bröt en vana för en förening är inte underligt. Stommen i nästan alla landsortsföreningar består av knarriga gubbar som alltid gjort samma sak varje år. Vi snackar nu hela schemat från frukost, trädympning, tarmrörelser, julmarknader till samlag. Allt har skett på samma sätt vid samma tidpunkt på samma plats. Nåde den som ändrar nåt. Vågar man sig på att göra det drabbas man av en vrede som mynnar ut  i a. en utskällning. b. en insändare. Insändaren är ofta (inte alltid) signerad "vän av ordning". Utskällningen är mer subtil och passiv-aggresiv. Syndaren har helt enkelt gjort den drabbade "besviken" eller "ledsen".
När botten faller ur biblioteksbranschen så kommer jag erbjuda kurser i hur man överlever i mindre brukssamhällen. Håll koll på den här bloggen för tid och plats.]

Tillbaka till historien. Vi är installerade på ett trevligt cafe och har travar med rimböcker framför oss. Tyvärr fick vi betala för våra latte men det kunde vi leva med. Casper, vars fru håller i en work-shop i julpyssel i samma lokal, fladdrar förbi ibland och lovar dyrt och heligt att vara där när det behövs. Vi känner oss rätt lugna när arrangören dyker upp. Hon har nåt jagat i blicken och säger:
"Vilse, kan du hjälpa till med ljudet?"
Vilket ljud? Det visar sig att man tydligen ska ha en scen och mikrofoner till konfrencier och kör. Det var evigheter sen jag pysslade med ljudanläggningar men jag går i alla fall ut och ser ett koppel gubbar från den loka Lionsklubben stå med huvudet i nåt som liknar en stor låda.
Vid närmare inspektion så innehåller lådan både slutsteg och mixerbord och medans jag försöker bekanta mig med hur allt funkar får jag glada tillrop och råd från gubbar som inte pysslat med ljud sen de kopplade in sin Pioneerstereo 1976.
Efter lite meckande får jag fatt i pratmicken och får ljud i den. Nästa steg är körmickarna. Stativ har jag och jag riggar upp dem. Mikrofonerna tycks däremot ha flytt sin kos.
Dags att ta hjälp av gud igen. Eller nja, Casper.
Han springer och hämtar kyrkans körmickar så vi kan köra.

Efter att ha riggat det sunkigaste ljud jag någonsin ansvarat för så återvänder jag till vår rimstuga och min vid det här laget iskalla latte. We are open for buisness.
Tacksamt nog tycks julklappsrimmet dött ut som tradition. Vi får en handfull uppdrag under dagen och de svåra skickar vi på Casper när han råkar irra förbi. När jag summerar dagen inser jag att jag inte rimmat en strof utan mest planlöst slagit i rimlexikon.

Väl hemma omslöts jag av den frid som övergår allt förstånd och änglakören sjöng: tack till Kollegan, Casper och framförallt Blossa.